Sandslott och marknadsekonomi

De var i sanning ett omaka par: den unge, oklanderligt kostymklädde mannen och hans lille son. Den senare kunde snarare anas än ses genom ett moln av sand och grus i sandlådan.

Valör såg upp från tidningsläsandet på parkbänken och började studera de tu. Mannen, fadern, var inte han en av privatmäklarna från någon av de nyrationaliserade minifondkommissionärerna? Många män i den branschen lär vara pappalediga på obestämd tid. Sonen var i färd med att bygga ett stort, fantasifullt sandslott när Signaturen fick upp öron och ögon för familjeidyllen.

– Å här, här har dom en rymdkanon, visade sonen stolt och pekade på en glasspinne som stuckits in i borgväggen.

– En rymdkanon? Hur har man gått till väga för att dimensionera sig på vapenområdet, egentligen?

– Vadå? Här är krigsmannarnas hus, och…

Fadern avbröt honom på tydligt morgonmötesmanér.

– Jag skulle, innan du ger go-ahead för ytterligare projektering, vilja ha en omvärldsmapping som går in litet på djupet i hotbilden, men även tar hänsyn till möjligheterna i scenariot. Mitt helhetsintryck är att du konstruerar för konstant krigföring. Kan det vara värdeskapande i längden?

– Men dom krigar jämt, försökte sonen. Det är ju det som är kul, ju.

– Det är allmänt känt att de flesta svenska slott visserligen byggdes som försvarsverk. Men jag kan försäkra dig att det inte fanns några personliga skojinslag i ekvationen när de ramarna slogs fast. Hade du inte en lasersköld på baksidan? Och kulsprutor längs det du kallar för palissad?

– Inte kulsprutor. Det är såna där rymdimperiet-pickor. Såna som dom som säger “Radgeradger” i Starwarsettan har.

– Försök inte kollra bort mig med detaljer nu. Jag försöker bara sätta mig in i ditt kejs så att vi kan rikta dina konstruktionsansträngningar mot trånga sektorer med hög förädlingspotential. Har du ingen odlingsverksamhet någonstans i fortet? Djurhållning?

– Det är inget fort, det är faktiskt en dödsstjärna, pappa. Kossor funkar inte i rymden för dom har inga dräkter.

– För en stund sedan hörde jag tydligt att du sa att slottet kom från Ivanhoe.

– Jag ändrade mig. Det är inget slott. Det är en vulkan.

– I rymden? Jag konstaterar att du svajar betänkligt i din argumentation.

– Pappa? Kan jag få en glass?

– Ser du någon kiosk här?

– Näe

– Där ser du. Om marknaden verkligen hade velat att du skulle ha fått en glass, hade den självklart etablerat en glasskiosk här. Så fungerar det. Man optimerar mot nytta och betalningsvilja i vår förort. Med hushållssammansättningen som grundverk.

– Pappa? Är det du eller den där marknaden som bestämmer om jag ska få en glass?

– För att förstå det måste man föra diskussionen på två plan samtidigt. På mikroplanet, som jag hör dig implicit antyda, är det självklart jag som fattar inköpsbeslutet. Men på makroplanet är det marknaden som har bestämt sig för att inte distribuera glass till ett rimligt pris till vår lekpark. Kort sagt gör kioskbristen en override på min möjlighet att köpa en glass till dig – utifrån här- och nuperspektivet. Den här lekplatsen bedöms sannolikt som den “karusell” som måste kompenseras av en extern gunganläggning för att gå runt, om du ursäktar ordvitsen.

– Men pappa, här finns ju ingen karusell?

– Och följaktligen ingen glass. Jag är glad att du börjar se saker min väg.

– Pappa?

– Vad är det min son? Jag är glad att vara både kapabel och relevant motiverad att erbjuda dig min oavkortade uppmärksamhet för att ytterligare cementera vår far-son-relation.

– Jo, pappa, jag ser att kvoten av din emotionella marginalkostnad för mig och ditt marginella nyttovärde just brutit igenom min mentala stop-loss-barriär.

Kan du inte gå hem och hämta mamma

i stället?

– Jag förstår precis. För första gången förstår jag precis vad du menar. Tack för att jag fick följa med.

Och tårögt blinkande mot den dyra mobiltelefonens nedsläckta display (inga meddelanden, inga samtal i dag heller) började den unge pappaledige mannen swappa in sig mot ett lika kongenialt linjemanagement.