Snyltarna tar över på börsen

I takt med att strukturerade produkter och indexfonder blir allt populärare ökar den passiva förvaltningen på bekostnad av den aktiva. Men vem ska då driva på bolagen? Allt fler storägare tröttnar på gratisätarna och köper ut sina bolag.

Stockholmsbörsen har varit trist det senaste året. Ingen tvekan om det. Och det tycks som om många tröttnar på att försöka leta avkastning på börsen – både bland proffsen och bland småspararna.

Den som kliver in på bankkontor i Sverige möts av annonser för bankernas nya favoritprodukt: aktieindexobligationer. Sedan något år tillbaka har dessa produkter, lätta att marknadsföra och svåra att bedöma, tagit över aktiefondernas roll som storbankernas guldkalv. Mot bakgrund av de stora svängningarna på börsen har det inte heller varit svårt att övertala spararna att placera sina pengar i produkter som marknadsförs med ord som “kapitalskydd” och “låg risknivå”.

Under fjolåret ökade nysparandet i aktieindexobligationer, som ofta går under det något bredare benämningen strukturerade produkter, med 61 procent till 95 miljarder kronor, enligt statistik från NCSD (det som tidigare hette VPC). Sett ur ett längre perspektiv är ökningen än mer slående. 1999 emitterades det aktieindexobligationer för endast 5,8 miljarder kronor. Den faktiska summan som går till sparformen är högre, då inte alla strukturerade produkter registreras.

Framväxten av strukturerade produkter sker samtidigt som de svenska hushållen stadigt minskar sitt ägande i aktier. Under de senaste fem åren har andelen svenskar som har ett direkt innehav i aktier minskat från 22,6 procent till 18,6 procent, enligt SCB. Det motsvarar ett tapp på över 300 000 personer.

Samtidigt har flera av de stora institutionella ägarna på Stockholmsbörsen valt att minska sin aktiva förvaltning till förmån för den passiva, som ofta sköts av en extern aktör med låga kostnader och en indexnära avkastning som målsättning. De stora AP-fonderna går i bräschen för metoden. Länsförsäkringar har gått ett steg längre och sålt hela sin svenska aktieportfölj, vilket Affärsvärlden skrev om i nummer 8/2008.

Det aktiva ägandet omgärdas av höga kostnader, vilket Länsförsäkringar anförde som ett skäl till att bli passiv. Och när forskning visar att det aktiva ägandet inte heller ger någon överavkastning, är det svårt att motivera det.

Men en engagerad, aktiv ägare som driver på ett lyckat strategiskifte eller en ledarförändring i ett börsnoterat bolag gynnar inte bara sig själv, utan även alla andra som äger aktien – även indirekt via indexfonder, strukturerade produkter och andra former av passiv förvaltning.

Kostnaderna, till exempel för den analysstab som kan identifiera åtgärder, föreslå dem för bolaget och skapa ett bredare stöd hos andra ägare, delas däremot inte av alla. Det resulterar i ett uppenbart “free rider”-problem, som det heter inom nationalekonomin.

Det blir helt enkelt fler snyltare på börsen. Och det är flera av de aktiva ägarna som tröttnat på dem – framför allt i de mindre bolagen.

Under de senaste månaderna har ett flertal mindre börsbolag blivit uppköpta av sina storägare. I flera av fallen motiveras köpen med att börsen inte har tålamod med de förändringar som kommer att genomföras i bolagen.

Nordstjernan motiverade sitt köp av verkstadsbolaget KMT, där investmentbolaget ägde 42 procent före budet, med att det var svårt att få acceptans för “resultatmässiga uppoffringar i det korta perspektivet för att utveckla affärerna på lång sikt” som börsnoterat bolag, enligt erbjudandet till aktieägarna. Uppköpet lyckades, trots att KMT:s styrelse var negativ till budet.

Samma princip kan ses i Garden Growth Capitals bud på Human Care, som inte har hunnits avgöras i skrivande stund. Styrelseordföranden i Human Care, Bruce Grant, lägger ett bud på resten av aktierna i medicinteknikbolaget – som har ett börsvärde på bara 240 miljoner kronor. Motivet? De förändringar som Grant vill genomföra i Human Care menar han “bättre genomförs i en onoterad miljö utan hänsyn till aktiemarknadens kortsiktiga krav”.

I båda fallen ser börsen ut att gå miste om avkastningen från en framgångsrik omstrukturering av ett bolag. Det aktiva ägandet har under det senaste decenniet i stället i allt högre utsträckning skötts vid sidan av börsen, framför allt av de framgångsrika private equity-bolagen, vilket fått en del att tala om ett B-lag på börsen.

Flera företrädare för private equity har även under den senaste tiden uttalat sitt intresse för att köpa mindre bolag, gärna tillsammans med storägaren.

För aktivistfonder som Christer Gardells Cevian, som investerar i börsnoterade bolag, är det inte mödan värt att fokusera på de mindre bolagen, där kostnaden för det aktiva ägandet inte står i paritet till den avkastning som en mindre post i bolaget kan ge. I stället finns det en påtaglig risk för att de aktiva ägarna väljer att “plocka russinen ur börskakan” – vilket i längden kan få trista följder för de passiva ägarna.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.