Spela rätt EU-kort, Reinfeldt

Margot Wallström lovade Sverige ”ett oproportionerligt stort inflytande som ett litet land” om hon blev kvar en andra mandatperiod som EU-kommissionär. Det blev tvärtom.

I morgon kväll, torsdag, sätter sig EU:s ledare vid ett middagsbord i Bryssel för att utse EU:s president och utrikestalesman. In i det längsta har Fredrik Reinfeldt väntat med att nominera en svensk kommissionär för att se om inte Carl Bildt trots allt skulle kunna få den åtråvärda utrikesposten.

Därefter kan kommissionens ordförande José Manuel Barroso börja lägga pussel och fördela arbetsuppgifterna bland de kommissionärer som varje EU-land skickar.

Reinfeldt har samlat på sig en ansenlig hög pluspoäng hos Barroso som nu kan växlas in i en gentjänst. EU-ordförande Reinfeldt backade kraftfullt upp Barroso när det blåste kring hans omval i somras.

Fällor som måste undvikas är innehållslösa portföljer med eller utan fina titlar. Industrikommissionär låter fint, men avgående Günter Verheugen har inga riktiga befogenheter. Han brukar ordna samtalsklubbar med bilindustrin.

Skattekommissionären får fem år av frustration eftersom varje land har vetorätt. Alltid är det någon som har en kär skatt(elättnad) att försvara.

Arbetsmarknadspolitiken sköter varje land själv och den kommissionären riskerar att hamna i getingboet om arbetsrätten.

Ett annat bomskott är trist förvaltning. Sverige svärmar för forskning, men det handlar om att sätta ihop en forskningsbudget vart femte år och sedan förvalta den. Samma gäller för regionalpolitik, bistånd och EU-budgeten.

Vad Reinfeldt bör sikta på är de policyskapande portföljerna med meningsfulla ansvarsområden. Superstjärnorna i kommissionen blir, förutom utrikestalesmannen, de ansvariga för konkurrens, ekonomi och inre marknad.

Konkurrenskommissionären har enorm makt då denna jagar karteller, stoppar regeringars statsstöd och håller storföretag som Microsoft på mattan. Ekonomikommissionären får lotsa fram den svåra återhämtningen och budgetsaneringen.

Andra tunga portföljer är handel och jordbruk, där EU spelar en stor roll. Mindre pärlor är justitieområdet, transport, utvidgning (Island på kö), energi och miljö (även om en ny klimatportfölj skapas).

Sveriges inflytande i kommissionen beror också på personens egenskaper. Hjältestatusen som Margot Wallström har hemma i Sverige saknar hon

i Bryssel. Efter succén som miljökommissionär 1999–2004 har hon hamnat i skymundan. Givetvis var uppdraget som pr-kommissionär helt omöjligt från början. Det går inte att få folk att älska EU. En annan stinkbomb var ansvaret för institutionella frågor – alltså det ständigt olycksdrabbade Lissabonfördraget.

I det avancerade maktspelet måste kommissionären kunna bygga allianser, kohandla och vara förutseende. Barroso har gjort ordföranderollen mer presidentlik och centraliserat makten. Det är nödvändigt att den svenska kommissionären har en bra relation till honom. Inte olikt situationen med statsminister Göran Persson hamnade Wallström i kylan under en dominerande, manlig chef som hon blev ovän med.

Alla kommissionens beslut fattas gemensamt av kommissionärerna. Så kommissionären måste också ha koll på övriga frågor. Wallströms detaljkunskaper har ofta betecknats som grunda. Tidningen The Economist skrev att andra, sakorienterade kommissionärer irriterades på Wallströms ytliga ”kumbaya-inställning” – efter scoutsången som ska frammana godhetens gemenskap kring lägerelden.

För att lyckas i Bryssel behövs förstås även tur.

ª Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och nyhetsbyrån Direkt.