1. Gruvdrift i långhusens dimmiga tid

När började brytningen i ”Det Stora Kopparberget”? Kanske på 700-talet. Det saknas skriftliga urkunder, runorna användes bara till kortfattade meddelanden på trä eller sten. Möjligen ska man skylla på de kristna präster som senare i talibanskt renlärigt nit skulle förstöra allt från hednatiden. Men det berodde nog ännu mer på att berättelserna eller sagorna, inte traderades annat än muntligt förrän på 1200-talets Island.

Därför ligger den skandinaviska historien i ett dis. Uppe i norr, i utkanten av de germanska folkens värld, fanns en skandinavisk dimmig ö. Dit hade väldigt få rest. Perspektivet var sydeuropeiskt.

Svearna hade avancerad järnbearbetning under tidiga medeltiden och handelsförbindelser med Europa, redan under romartiden. Många gruvöppningar i Bergslagen kan vara från vikingatiden, den fortsatta driften har ju avlägsnat alla spår. Man har hittat föroreningar från 700-talet i sjön Tiskan som skulle kunna hänföras till brytning. Drift i små enheter kan ha pågått i århundraden utan att sätta större spår. Det är inte uteslutet att Kopparberget i tidigaste fasen utnyttjades för utvinning av silver.

Bönder fann förmodligen tidigt ett malmstreck i någon myr från den jättelika klump kopparkis som utgjorde Kopparberget. Myrmalm var inget ovanligt. Varje storbonde samlade röda malmklumpar för husbehov och brände dem sedan hemma på gården i en liten blästerugn som man hade för detta. Ett ofattbart tidsödande och energikrävande arbete som gjorde att vapen och stålverktyg blev dyra som dagens lyxklockor.

Kopparberget liknade närmast en backe. Bönder lärde sig att hacka sig ned i olika malmiljoner kronoroppar med hjälp av eld och brytverktyg, inte så djupt. Genom att elda (tillmaka) gjorde man berget sprödare. I Falun tog man sig ned planlöst i berget på olika ställen över generationer utan att någon kunde ana malmiljoner kronoroppens storlek. Efterhand ökade ansträngningarna med större eldar och fler inblandade. Allt mer malm kunde tas upp när man gick ned eller mot sidorna.

***

Nordeuropéernas gränskrig och handel hade tidigare definierats av det väldiga Romarriket söderut med hundratusentals soldater som låg permanent stationerade vid den långa gränsen mot norr. Soldaterna behövde förnödenheter norrifrån, mat naturligtvis men även hudar från avlägsna Öland till remtyg och skor. Transporter gick långväga på floder som Elbe, Weser och Wisla.

Sydeuropéerna levde under så många släktled i ett jätterike med så stark centralmakt att många olika språk hann bytas ut mot latin. Det går inte att förstå skillnaden mellan Nordeuropa och Sydeuropa, än i dag, om man inte tar hänsyn till denna förhistoria. Roms välde råkade sammanfalla med ungefär 600 år av varmt klimat, vilket medverkade till denna ovanliga stabilitet, som för övrigt också kännetecknade Kina.

Denna ordning hade vittrat sönder när klimatet blev sämre på 300-talet. Stäppens nomadstammar kom vandrande igen och bidrog till att delar av imperiet rasade. Ont blev värre 100 år senare när två gigantiska vulkanutbrott råkade senare inträffa år 536 respektive år 540. De skapade tillfälliga och dramatiska nedkylningar på uppemot tre grader genomsnittligt sommartid, beräknar forskare i dag.

I Nordeuropa försvann under några dramatiska decennier stora delar av sommarbetet och underlaget för höskörden. Kornet kunde inte sås och mjölkboskap behövde nödslaktas. Resultatet kunde bara bli massdöd som tog många generationer att återhämta. Livet under järnåldern blev därför sämre än det varit under bronsåldern. Färre människor framlevde sina dagar i mindre bondbyar och växande skogar.

Därför kom Europas ekonomi inte någon vart på tusen år.

Skandinavien var ett örike, som till skillnad från Polen och Baltikum, slapp att se det ena kavalleriet eller folktåget efter den andra dra fram genom bygden. Språk och kultur kunde utvecklas avskilt och ganska ostört under lång tid.

Människor bodde i så kallade långhus, stora hus med mer än 100 kvadratmeters golvyta, där djur och människor och trälar från en hel familj kunde bo under samma tak. De samsades runt en eld som släppte ut sin rök genom ett hål i taket (vindögat). Inga fönster och få dörrar, ett kyligt och rökigt skumrask. Britsar längs väggarna.

Man levde i byar som definierade arbetsgemenskapen och höll sin mjölkboskap på allmänningar under sommarhalvåret. Att samla in hö för vintern var en minst lika stor del av arbetet som odlingen av spannmål. Utan kreatur ingen gödsel och utan gödsel framstod utrymmeskrävande svedjebruk enda alternativ. Stora arealer krävdes för överlevnad.

Områden som vi idag kallar Sverige, Danmark eller Norge låg vid odlingsgränsen. Ingen visste så noga vad som fanns bortom väglösa vildmarker i norr, med säljägare och rennomader.

Hövdingar krävde sina tributer vilket medverkade till att det bildades små marknadsplatser för att byta varor och ta ut skatter i en större arbetsgemenskap. Den processen hade inte alls gått så långt i Skandinavien som i Mellaneuropa där kung med vasaller, på guds nåde, styrde över allt och samlade upp så stora överskott att bönder nätt och jämnt klarade sig.

Småskaliga handelsresor till andra delar av Östersjön blev snabba och intressanta affär när skandinaverna utvecklade bättre båtar. De blev framgångsrika handelsmän i pälsverk, slavar, vapen och lyxprodukter. Undan för undan växte projekten vilket säkert påverkade hövdingedömenas storlek, skatteuppbörden och medverkade till allt större handelsplatser.

Klimatet började äntligen förbättras igen och skulle vara milt i hundratals år. I väst kröntes frankernas ”Karl den Store” (Charlemagne) i den mest folkrika delen av gamla Rom till kejsare av påven år 800. I öst bildades ett turkiskt ”bulgarrike” som tävlade med Östrom, den bysantinska stormakten.

Mycket osäkra konsensusberäkningar (Maddison) visar att av Västeuropas 20–25 miljoner människor bodde bara en fjärdedel norr om det gamla romarriket. Och på hela den vidsträckta skandinaviska halvön fanns kanske en halv miljon kvar.

Hela Västeuropa hade en tiondel av världsbefolkningen, eller så. Kina och Indien låg ännu klart före ekonomiskt, vilket bekräftades senare av venetianaren Marco Polo som var en av de få som reste i alla regioner och kunde vittna om stora skillnader i levnadsnivå i slutet av 1200-talet.

Skandinaverna, alltså danskar, norrmän, götar och svear, kände sig förmodligen trängda av det aggressiva frankiska riket och deras kristna missionärer. Att danskar år 793 gjorde brutala räder mot brittiska öar och deras munkar tyder på delvis religiösa motiv. Man talade i fortsättningen om ”vikingar” när skandinaverna med ännu bättre segelfartyg gav sig ut på både hav och floder.

Norrmän och danskar kunde besätta både England och Normandie i denna glesbefolkade värld. De skulle kolonisera och handla från Newfoundland i Nordamerika ända ned till Medelhavet. Svear sökte sig längre österut och söderut där de haft handel tidigare och några av dem grundade Kievriket 862 (Gårdarike) och tog sig ända ned till ned till Konstantinopel (Miklagård) och bort mot Bagdad (Särkland). De följde helt enkelt handeln med silvermynt allt längre mot den så kallade Sidenvägen från Kina.

Skandinaviska unga män tränades till formidabla sjöbusar, kapabla till långa havsresor i öppna båtar. De handlade varor och slavar, slaktade motståndare, frossade, knarkade och sexmissbrukade. Deras tid, som varade i 14–15 generationer, deras utvandrade ättlingar skapade nya bestående riken. Men själva var de så få att de likt vår tids invandrare integrerades helt i främmande språk och kulturer efter bara några generationer.

”Den lilla istiden” kom på 1200-talet efter en period av relativ värme och betet blev återigen sämre på stäppen. Ett stort mongolvälde etablerade sig i denna orostid i Centralasien, delar av Kina och tryckte på mot Ryssland. Det anlände inga silvermynt längre från Arabien över Östeuropa eftersom den vägen blev blockerad. Efterfrågan på valrossbetar från Grönland och Amerika råkade sjunka i konkurrensen med elefantbetar från Afrika. Kuststäderna i Europa försvarade sig allt bättre mot fribytarna från norr. Vikingatiden tog abrupt slut i brist på näring.

Handeln med främlingar föll snart i glömska. Kolonisterna på Grönland dog ut, efter närmare 500 år, när vädret blev ännu sämre. Island isolerades när få utifrån hörde av sig och inhemskt material inte fanns att tillgå för skeppsbygge.

Skandinaverna stannade mer hemmavid och andra kom istället till dem för att göra affärer med järn, koppar, tjära, beck, torkad och salt fisk, salt smör och pälsverk. Själva behövde de importera salt för att kunna lägga upp förråd med mat för vintern och överklassen trängtade efter en rad färdigvaror, inte minst vapen. Hövdingar införde efter hand självmant den romerskkatolska religionen i sina egna ambitioner att skapa stabila och utifrån legitimerade maktdynastier. Västrom var borta, men den romerska kyrkan segrade till slut i hela Europa.

***

Generationer av bönder arbetade under tiden lite planlöst och småskaligt i det stora Kopparberget. Det första skrivna dokumentet år 1288 tillkom i samband med att en biskop i Västerås överlåtit stiftets innehav i Tiskasjön, som då var namnet på Kopparberget, till en systerson.

Urkunden säkrade ägandet av en åttondel i verksamheten och brevet var en bekräftelse på att saker gått rätt till. Statsmakten hade upptäckt och tagit makten över gruvan. Kronan sågs ytterst som ägare även om en sammanslutning av bergsmän drev den och betalade avgift. Kung Magnus Birgersson (Ladulås), som haft en lång maktstrid med sina bröder, tillhörde de bildades klass och han försökte grunda en feodal stat av kontinental modell med reglerade förhållande för ryttarvasaller och rätt för hans egen ätt att ärva kungakronan. Magnus balanserade mellan Nordens främsta nation Danmark och de mäktiga handelsstäder som skulle forma Hansan. Svenskarna strävade efter fotfäste i Finland och Baltikum. Handeln med ryssarna var fortsatt intressant. Ett ganska stort inslag av tyskar fanns redan i Stockholm. Berättelserna om de svenska medeltida kungarna, samt deras marskar och drotsar, bekräftar bara hur svårt det är att bilda hållbara maktstrukturer i områden på låg ekonomisk nivå, en oändlig räcka av ränker, skärmytslingar och brodermord.

Europa framstod under högmedeltiden som relativt enhetligt, mycket tack vare katolska kyrkan och latinet. Kyrkan hade skaffat sig en stor ekonomisk makt, ägde till exempel en tredjedel av den katolska världens jord. De olika munkordnarna hade stor betydelse för spridning av kultur och teknik. En del av dem odlade, sysslade med fåravel eller organiserade gruvdrift. Även i Sverige drev munkar gruvor. Kyrkomän var ofta utbildade utomlands. Ett tiotal svenska studenter fanns vanligen i Paris.

Frankrike höll på att växa fram och i det löst organiserade Tyskland hade den förste habsburgaren Rudolf blivit kung. Både Spanien och Italien var ännu splittrade i många riken. I öster var Bysans i nedgångsfas och ryssarna levde under ryttarfolket tartarerna. En stor nyodling drevs av tyskar österut.

En viss mekanisering kom igång under denna tid. Roderförsedda segelfartyg, vattendrivna verk och väderkvarnar började användas liksom spinnhjul, horisontell vävstol och klädstamp för filt. Men 99 procent av effekten i ekonomin fortsatte att komma från människornas och djurens muskler.

Från Kina hade både papper och krut introducerats. Krut krävde rent salpeter, ett problem som inte riktigt var löst. Till tidens teknik hörde stora gotiska katedraler, från Notre Dame ända upp till Uppsala Domkyrka.

Gruvan och handeln med kopparn växte och det tycks vara svårt att få tillräckligt många arbetare under de närmaste århundradena. Åtminstone antyder privilegier från år 1347 detta eftersom brottslingar kunde få asyl om de tog arbete vid Kopparberget. Inte så konstigt att man samtidigt förbjöd arbetare att bära vapen eller vara organiserade med egen förman. Gruvan fick också rätt att handla vida omkring. Den blev viktigt för hela regionens ekonomi.

Kung Magnus Eriksson, efter ytterligare brödrastrider, var ett tag kung i både Sverige och Norge, ett märkligt skiftande livsöde. Han utfärdade samma år sin allmänna landslag baserad på tidigare landskapslagar, traderade muntligt mellan generationerna. Åtgärderna för att lätta arbetsbristen i gruvan framstår som förutseende eftersom digerdöden eller böldpesten snart skulle sprida sig i Skandinavien. Nya krigsherrar från stäppen hade böldpesten med sig från stäppens gnagare. Farsoten orsakade massdöd.

De människor som överlevde fick försöka börja om igen med nya familjer, men återkommande pestangrepp tog ofta de nya barnen som inte hade samma immunskydd som föräldrarna. Det blev en lång skräckens och folkminskningens tid.

I Dalarna konstaterar forskare att det saknas spår av nybyggande, ända fram till 1400-talet. En liten klick bergsmän drev den stora gruvan under ledning av en kunglig fogde som höll ordning när de skulle avlösa varandra och bryta en efter en. Man tror att de bröt malm för ungefär en smältning i var sin hytta varje år. Att förvandla malm var en process i många steg. 95 procent eller så skulle brännas bort vilket tog lång, lång tid.

Runt varje kopparhytta växte det långsamt fram stora bergmansgårdar med utrymmen för eget tjänstefolk och de tillfälligt städslade gruvarbetarna, vilka flyttade från gård till gård.

Borgare från Hansans Lübeck flyttade till Falun och tog hand om försäljningen av koppar på den europeiska marknaden. Inte så mycket annat att välja på. De satte också viss prägel på den lilla staden, berättar Stora Kopparbergs historiker och informationschef Sven Rydberg. Han undersökte hur gruvan var organiserad.

Bergsmännen från den stora koppargruvan och från omgivande järnmalmsgruvor blev traktens aristokrati. De hade fått rätt att bära svärd, sköld, järnhatt och vapenhandskar i en instabil tid. Produktionen i Kopparberget kan inte ha varit så stor med de metoder som användes men det var naturligtvis lättast att bryta i början innan verksamheten åt sig allt längre ned i den stora klumpen. 100 ton koppar om året producerades kanske. Inget finns bevarat om det.

Från år 1420 räknar man bergsmännens hundraåriga politiska storhetstid. ”Engelbrektupproret” år 1432 leddes av en bergsman från ett gruvområde för järnmalm, tio mil söder om Falun. Järnet från Bergslagen blev eftersökt eftersom man råkade ha järnmalm ovanligt fattigt på fosfor och rikt på mangan, begärligt för verktyg och vapen. Dessutom var även den skandinaviska träkolen ovanligt fri från föroreningar. En konkurrensfördel som skulle gynna Bergslagen i 400 år.

Fogdarna i Falun var från två släkter efter varandra, formellt kungliga tjänstemän men i praktiken självständiga. De och bergsmännen blev viktiga som arbetsgivare i bygden och kunde mobilisera bondehärar. De främsta var sammanslutna i ett gille (Sankt Göran), som i sin solidaritet medlemmarna emellan framstod som närmast krigiskt.

Norden förenades i den så kallade Kalmarunionen år 1397. Under hela 1400-talet pågick sedan ständiga strider om huruvida Sverige skulle ingå under gemensam dynasti med Danmark eller inte.

STÄPPEN ÄR EUROPÉERNAS MODER

Européernas DNA visar avlagringar av herdefolk och boskapsskötare från stäppen vilka vandrade eller red in varje gång klimatet och betet försämrades på de stora gräsvidderna. En salig gen-, kultur- och språkblandning. Den osannolikt långa och breda centralasiatiska stäppen, genombruten av några bergskedjor, breder ut sig från nuvarande Ungern ända bort till Manchuriet i nuvarande Kina och åt söder mellan Svarta och Kaspiska haven. Detta väldiga innanhav av gräs fyllde i tusentals år på lilla Europa med herdefolk och boskapsnomader som blev bofasta när de kom till Atlantkusten.

Stora delar av stäppen var normalt en rik miljö för mänsklig kolonisation, med lagom temperatur och frodigt gräs. Här kunde under goda klimatperioder väldiga boskapshjordar ströva omkring och många människobarn överleva till vuxen ålder.

Ibland kom flera torrår efter varandra när betet blev otillräckligt och nomadstammar allt oftare drabbade samman. Boskapsskötare tvingades migrera med sina hjordar och oxkärror ut från stäppen för att finna grönare gräs eller bara komma undan krig och förödelse. I det glesbefolkade drevs äldre stammar, som basker och walesare, upp i magrare områden.

Något litet folk på norra stäppen råkade under en köldperiod för femtusen år sedan tämja små vildhästar som kunde användes för mjölkning och draghjälp under en tid då vädret blev problematiskt för kor. Hästen var sämre som mjölkdjur men snabbare och köldhärdigare. Stridsstyrkor med hästdragna vagnar för bågskyttar öppnade snart för de första stora bronsåldersimperierna.

Det gick att avla fram ridhästar med starkare ryggar och starkare ben. Kurirposten startade världens första stora kommunikationsrevolution. Budskapen överbringades på veckor över landvidder som människor tidigare bara hörts ryktas om. Kavallerier med fräscha reservhästar kunde komma som stormvindar och utöva makt vida omkring.

Eftersom stäppen tar många månader att genomkorsa från väst till öst flyttade till en början snarare teknik och sedvänjor än människor hela vägen. I väst levde indoeuropeiska stammar, i centrum dominerade turkiska folkslag och i öster mongoliska. Men de bodde alla i liknande tält av filt, höll mjölkboskap, red små härdiga hästar och vävde vackra mattor av ull.

Stäppfolkens långvariga makt skulle brytas av ryssarna först på 1600-talet när effektivare eldvapen utvecklats. Ryssland kunde börja moderniseras efter århundraden av ekonomisk stagnation i en konservativ nomadkultur.