2. Kung Gösta kväser bergsmännen

Svenskarna påminns varje vårvinter genom Vasaloppet om en skidfärd som ska ha gjorts för nära femhundra år sedan av den 24-årige adelsmannen och blivande landsfadern Gustav Eriksson Vasa. Han hade i november 1520 fått nyheten att hans nära släktingar fanns bland de 80 ledande svenskar som hade avrättats vid ”Stockholms blodbad”.

Därför flydde han till Dalarna och Kopparberget i hopp om att få skydd och möjligen hjälp att göra uppror mot danskarna. Bergsmännen där hade ju traditionellt hållit en självständigare linje mot centralmakten.

De spännande detaljerna om skidturen från Falun mot Sälen och Norge kommer från hans egen historieskrivare och propagandamakare Peder Swart som hittat på många andra skrönor i propagandasyfte, allt för att legitimera en regent som betraktades som uppkomling och krigsherre av katolska kyrkan och furstedynastierna i Europa. Den danske kungen hade inte bara sin höga börd och kyrkans välsignelse utan också till skillnad från unge Gustav en skriven arvsrätt att hänvisa till.

Under 1400-talet hade kungarna i Danmark och Sverige-Norge träffats och kommit överens om att den ene skulle efterträda den andre. Den överenskommelsen höll inte så länge men år 1458 valdes den danske kungen Kristian I även till kung av Sverige. Det smällde mycket högre än Gustavs släktskap med sturarna och Karl Knutsson Bonde.

Den unge mannen hade råkat ingå i en gisslan på fem personer till den nämnde danske kungens son, i samband med en förhandlingssituation. Kanske misstänkte Kristian II att männen han mottagit som fångar inte var tillräckligt prominenta. I vilket fall struntade han i politiken och seglade istället hem till Köpenhamn med fångarna för att samla sig för ett nytt angrepp.

Till Stockholm kom han snart tillbaka via slaget vid Åsundens is och släpptes in för att förhandla, vilket värdfolket snabbt fick anledning att ångra. Eftersom Sten Sture dött vid sammandrabbningen i Västergötland var svenskarna utan riksföreståndare och kung Kristian var besluten att äntligen förena Danmark, Norge och Sverige i sitt kungadöme. På den tiden vägde kungadynastier tungt och nationer lätt.

Men som en av de sista återstående av de svenska tänkbara tronarvingarna lyckades unge Gustav överraskande enkelt, efter ett uppror med dalkarlarnas stöd, bli vald till ny riksföreståndare i augusti 1521. Det tog tid att svälta ut danskt motstånd i några fästningar, som hade sjökontakt. För den skull gjorde han upp med handelsstaden Lübeck att de skulle spärra vägen för danska fartyg. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till svensk kung av riksdagen, senare Sveriges nationaldag.

Att han lyckades med detta mot alla odds berodde till stor del på att Kristian II avsattes av sin farbror Fredrik I. En dansk biskop avrättades för att ha ställt till med de måttlösa massavrättningarna i Stockholm. Farbrodern vågade däremot inte undanröja sin impulsive brorson utan den avsatte Kristian skulle leva till hög ålder, i bland i strid för att återfå sin krona och på slutet som fånge. Stockholms blodbad hade väckt stor vrede i många kretsar. Listan över avrättade verkar närmast vara slumpartad.

Gustav fick stöd än från svenskar som nu tröttnade på utländska herrar och av Hansastäderna som han erbjöd bra villkor. Den nye svenske kungen visade sig när han väl fått makten vara en mycket skicklig propagandamakare och förhandlare som aldrig såg till något annat än sin egen överlevnad. Upprorsmakare avrättades antingen på plats eller efter summariska rättegångar. Inte ens de som blivit lovade nåd eller fri lejd skonades. Under det första decenniet var upproren många men motståndarna underskattade kungens förmågor som politiker och maktspelare. Inte minst hade han en litterär talang. Det är nog ingen tillfällighet att hans kanske främsta bidrag blev den bibelöversättning som han beställde, en rikslikare för den nya huvudstadens och nationens språk.

Martin Luthers reformationsrörelse i Tyskland gav den nye regenten ett tillfälle att stärka sin sköra stats- och kungamakt. Genom att bli protestant och sätta sig själv i påvens ställe över svenska kyrkan kunde han dra in kyrkliga gods och intäkter till kronan och slippa tröttsamma käbbel med utländska prelater om sin legitimitet. Någon utpräglad religiös ledare blev han aldrig. Men Sverige, som varit sist in bland de västeuropeiska länderna i katolska kyrkan, blev alltså först att utträda år 1527. Det sågs som ett svårt slag för påven.

Martin Luther hade reagerat starkt på den korruption som i början av 1500-talet bredde ut sig i katolska kyrkan, där adelsmän och köpmän kunde förvärva karriärbefattningar i kyrkans organisation av påven och använda avlatshandeln för att finansiera sina investeringar. Att denne Luther lyckades splittra kyrkan berodde, dels på hans stora begåvning som författare, dels på hans bergfasta tro på den bestående ordningen i samhället. Luther förstod också att snabbt sprida sina idéer med hjälp av den nya trycktekniken. En rad kungar i Nordeuropa, som snabbt fick del av hans argumentation, såg chansen att följa den svenske kungens exempel.

Ledande köpmannastad i norr var nu Lybeck, ett fattigmans Venedig. Där hölls Hansadagen då linjerna för tyska handeln norrifrån till England och södra Europa drogs upp. Sammanhållning och diplomati gjorde att Lybeck skulle kunna klara sin självständighet längre än de italienska städerna.

Kungamakten i Sverige blev med tiden starkare än på andra håll när mer av jordbruket sköttes av kungen och adeln decimerad efter blodbadet. Kungen var rikets husbonde, en roll den nye kungen kunde växa in i under 35 år.

Den enväldige renässansfursten i norr var knappast en modern härskare, snarare en gammaldags storbonde som ville hushålla med resurserna. Han framstod inte så intresserad av export, varorna skulle snarare läggas upp i förråd för landets självförsörjning. En klok hushållare importerade också alla viktiga varor; som salt, humle och kläde.

I kraft av sin logik höll han tillbaka svensk fjärrhandel, det var billigare och säkrare för honom själv att göra upp med utlänningar som tog sig till Stockholm. Till svenska bönder kom han med kontroversiella exportförbud. Oxar skulle inte gå över gränsen till Danmark (tvisteämne i den så kallade Dackefejden) och stora hästar skulle precis som silvret förbehållas kungen, med behov av både kavalleri och skattkammare.

Intrycket är att en ganska osäker och paranoid makthavare vände uppmärksamheten inåt och beskrev sig själv som den ende som kunde rädda folket från faror utifrån. Mönstret känns ju igen. Tursamt nog för honom blev detta en tid då jordbruket utvecklades ganska väl och svenskarna för det mesta har mat på bordet, låt vara att den var så lagrad, sur, salt och skämd att det fick sköljas ned med floder av beskt öl. Så skulle det förbli fram till 1800-talet.

Folket vid Kopparberget tyckte sig ha särställning eftersom de hjälpt kungen till makten. De hade ju tidigare på 1400-talet spelat liknande roller när de unionsvänliga kämpade mot de andra. Linjerna kunde skifta. Nu var de missnöjda igen och anklagade kungen för löftesbrott. Många hade stött en ny krigsherre ”dalajunkern” som sades vara av Sturesläkt. Tre uppror slogs ned i rask följd, de var nog allvarligare i kungens historieskrivning än i verkligheten.

År 1533, efter att ha stoppat ett nytt revanschförsök från Danmark, kom kung Gösta med ett väpnat följe till ett landsting som sammankallats av de självmedvetna herrarna vid Kopparberget. De ville framföra sin kritik, bland annat i religionsfrågan. Trots att en amnesti utfärdats fördes en rad förmodade ledare utan dröjsmål direkt till slaktbänken efter kungens inledande strafftal. Andra togs med till Stockholm för att röna samma öde. Flera av dem som avrättades var män som varit kungens tidigare nära förtrogna.

Från år 1540 blev Sverige för första gången i historien formellt ett arvsrike med en kyrkoordning som gjorde prästerna underställda kungen, av guds nåde. Eftersom Gustav med fredliga medel fick till stånd överenskommelser med både den danske kungen och med Hansan vid ungefär samma tid framstod hans maktbygge nu klart.

Att sätta sig upp mot Gustav Vasa blev att sätta sig upp mot gud.

***

Gruvfolket i Kopparberget skrämdes att i fortsättningen ägna sig åt sin verksamhet och hålla sig ifrån politiken. Men samtidigt som den politiska makten minskade så ökade deras ekonomiska betydelse. Den nye kungen insåg hur viktigt Kopparberget var för rikets inkomster och ingrep aktivt för att rationalisera driften i Falun.

De senaste århundradena hade Kopparberget drivits av en sammanslutning av lokala bergsmän. Gruvan hade haft framgångar i slutet av 1400-talet och var kanske upp i en produktion av 300 ton råkoppar från tidigare 200 ton. Under 1500-talet sjönk produktionen igen ned till kanske 200 ton, beroende på olika rasolyckor. Orsaken till detta var för snabb och snål brytning, i alltför vida rum.

Kung Gustav drev igenom förändringar av organisationen och bättre ekonomisk uppföljning, vilket gör att man nu kan förstå mer om hur arbetet utfördes.

Hyttan med två bälgar av läder kallades ”Par” och var utgångspunkten för bergsmännens andelar i verksamheten. Vid den här tiden drevs gruvan av cirka 20 par med totalt 80 bergsmän med var sin fjärdepart. Kungen befallde att antalet hyttor skulle dras ned och ersättas med färre och större närmare gruvan så att mer kontinuerlig drift skulle bli möjlig. Att befallningen aldrig förverkligades berodde kanske på att det inte fanns tillräckligt stora vattendrag för att driva större anläggningar.

Det finns inga tidiga kartor bevarade men gruvan måste ha haft två stora dagöppningar och nere i berget fanns efter århundraden av slit flera bottnar, den ena under den andra, varifrån olika rum planlöst förgrenade sig. Arbetet karaktäriserades av ett evigt bärande av malm. De stora rummen med för få pelare äventyrade också gruvans långsiktiga bestånd.

Den tyska gruvtekniken kännetecknades redan på olika håll av så kallade schakt, fältorter och stollar. Schaktet var en lodrät sänkning för att möjliggöra en direkt och billig uppfordring, det vill säga att man lyfte malm eller pumpade vatten direkt till marknivån utan många omlastningar nere i gruvan. Fältorter var gångar horisontellt drivna i berget för att utvinna malm, men även för att få kunskap om hur malmgångarna sträckte sig eller för att förbättra kommunikationen och lufttillförseln. Stollar var orter som började i dagen och slutade i berget.

Inget av detta nya nådde Falun vid den här tiden. Det skulle ta ytterligare hundra år innan schaktningen kunde börja i Kopparberget, gruvdrängarna fick kånka på i tre fyra generationer till långa omvägar med sina tunga bördor.

Berget var för hårt för att angripas direkt med brytverktyg. Gruvdrängarna gick ned i det uppvärmda berget så snart det var möjligt efter att stora vedbrasor bränt ut. Man gjorde lös malmen med spett och släggor. Malmen bars av olika lag som avlöste varandra till en plats där den kunde vindas upp för hand. Att andas frätande, sotig och syrefattig luft efter varje eldning bäddade för lungproblem och tidig död. Generationer av gruvarbetare gnagde sig hälsovådligt och långsamt ned i en åder som aldrig tycktes ta slut.

Vid den här tiden hade gruvan hunnit bli stor i två olika ”stötar” av vilket den yngre, Bondestöten, gav rikare malm. Nu öppnades ytterligare en stöt. Det hårda berget gjorde att man kunde öppna stora underjordiska salar. Att produktionen inte expanderade visades av en uppgift om 100 ton år 1542, vilket betecknades som en försämring.

Att schakta tog inte bara lång tid utan schakten blev uppsamlingsplatser för grundvatten, så att det blev svårt att tända eld i botten. Ju längre man kom ned med gruvarbetet överhuvud taget desto svårare blev det att hinna pumpa upp det vatten som rann till. Kungen ville få in mer tysk teknik. Det kom hästvindar, tramphjul och pumpar som underlättade uppfordringen och höll undan vattnet.

På 1550-talet då gruvan vattenhärjades svårt byggdes en vattenhjuldriven så kallad pipungekonst. En kätting med fästade klot löpte genom ett lodrätt rör och drog vatten med sig. Det var fråga om en avancerad anläggning med kanaler, stånggångar för kraftöverföring och landets första sjöreglering. Ytterligare en sådan vattenupptagningsanläggning färdigställdes år 1572.

Efter kungens död år 1560 hade man träffat på rikare malmstreck vilket gjorde att produktionen gick upp till 150 ton. Och på 1570-talet hittade man ännu rikare malmer vilket gjorde att man kunde påbörja en märklig expansionsperiod.

Även när det gällde järn och silver innebar den första Vasatiden förbättringar. Sverige exporterade cirka 3 000 ton så kallat osmundjärn, främst till Lübeck och Danzig. Järnet som var av god kvalitet förädlades till stångjärn utomlands. Kungen ville ha stångjärnsbruk i Sverige och han uppmuntrade bergsmännen att utveckla sina metoder, dock utan att ta i för stort. Mest intresse visade han ändå Sala Silvergruva som var relativt nyöppnad och hade sin glansperiod innan det spanska silvret från Amerika började trycka ned marknaden.

***

Hur såg Europa ut från Faluns kommersiella perspektiv? En europeisk storman som präglade handeln före och efter år 1500 var finansfursten Jacob Fugger (1459–1525) som med sina aktiviteter inte bara hjälpte till att lyfta Augsburg och Nürnberg i Sydtyskland utan också de nederländska städerna till att bli blomstrande handelscentra. Fugger ställde till problem för Kopparberget genom att monopolisera kopparhandeln i Europa för sina egna gruvor. De Fuggerska gruvorna var effektivare och kvaliteten bättre. Men senare på 1540-talet fick finanshuset problem med sina gruvor och hade gärna importerat från Sverige om det bara hade funnits utrymme.

I Flandern utvecklades sedan länge en textilindustri som bland annat importerade ylle från England vilken Fugger också investerade framgångsrikt i. I Brügge och Antwerpen handlades i kryddor från Orienten, pälsar från Ryssland och tenn från England. Finansfamiljen drev gruvor i Böhmen och Ungern. Det var nämnde Jacob Fugger hjälpte påven med avlatshandel, den som provocerade Martin Luther att spika upp sina teser. Överallt tycktes han vara med. Ingen kunde rusta stora fartygsexpeditioner eller masstillverka vapen som han även om det var handelsmän från italienska Genua som drev på de nya stora upptäcktsresorna i Portugals och Spaniens regi.

Av hans tio bröder var många stationerade som representanter över stora delar av Europa. Själv var han näst yngst och blev placerad i italienska Venedig redan vid 14 års ålder. Där fick han lära sig åtskilligt om italienskt näringsliv och finanskonst innan han ledde familjens affärer från 28 års ålder.

Familjen Fugger byggde via riskabla finansaffärer med kungahuset Habsburg en maktställning som bara huset de Medici i Florens kunde matcha. Den österrikiska habsburgska dynastin hade genom Maximilian I, krönt år 1486, gift sig till först Burgund (Bourgogne) och Nederländerna och skulle sedan via en son äkta sig till Spaniens krona.

Europas yttre gränser definierades av islam, ännu på lika hög ekonomisk och kulturell nivå som det nyrika Västeuropa. I Spanien hade nordafrikanska muslimska kungadömen tvingats till reträtt. År 1492, samma år som Columbus seglade västerut, erövrade Isabella av Kastilien och Ferdinand av Aragonien det sista islamska kungadömet Granada.

Det katolska Spanien blev enat under de äkta makarna och skulle bli 1500-talets globala stormakt, dock märkligt oförmöget att bryta feodalismen och få igång ett eget diversifierat näringsliv när stora laster av ädelmetall över generationerna anlände till Sevilla från Amerika. Adelsmännen fick sin beskärda del för lyxkonsumtion, vilket mer gynnade det entreprenöriella näringslivet i Flandern.

Portugal som varit först med upptäcktsresorna, och som hade öppnat direkthandel med Indien runt Afrika, demonstrerade en liknande vanmakt. Konkurrenter från Nederländerna och England uppenbarade sig snart på haven.

Från öst expanderade de muslimska turkarna, osmanerna, som erövrat Konstantinopel år 1453 och under Muhammed II nu tog över Mindre Asien, Grekland, Serbien, Bosnien och delar av Bulgarien och Rumänien. Ett tag var de i Syditalien. Handeln på Medelhavet fick gå med konvojer. Många européer togs som slavar och det bildades filialbanker i Nordafrika och Mellanöstern för att släktingar skulle kunna lösa ut slavar utan att behöva bära mynt.

Mellan dessa yttre gränser kunde på 1500-talet en Europaresenär skåda en mångfald av kungadömen och dynastier. Feodalismen var på reträtt när rika städer med murar växte fram och furstar lättare kunde finansiera sina kampanjer hos köpmännen. Sist men inte minst hotade den nya vapentekniken både adelsmännens kavallerier och borgar.

England och Frankrike led båda av sviterna från sitt ”hundraårskrig”, som slutade år 1453. ”Rosornas krig”, hade utkämpats mellan två normandiska adelsätter i England, ett minne från vikingatiden. En stor del av överklassen utrotades vilket banade väg för Tudor-dynastin och kung Henrik VII, som bildade en pakt med medelklassen. Det skulle få stor betydelse för London och engelskt näringsliv.

Frankrike, det rikaste landet, som besegrat England var härjat av legosoldater, men nationalkänslan hade vaknat. Under den här tiden hade kungen Ludvig XI (spindeln), död år 1483, redan manövrerat sig till de gränser som gäller i vår tid.

Märkligast var kanske ändå det tyska heliga romerska imperiet som omfattade mer än 2 500 politiska enheter under en kejsare, dock bara som staffagefigur. Det enda som nämnde kejsar Maximilian verkligen hade kontroll över var ätten Habsburgs egna domäner. Nederländernas rika städer hörde ju dit, men skulle bli svåra att styra när de etablerade sig och tjänande förmögenheter på världshaven.

Under en tid skulle den jagellonska dynastin ena ett polskt storkungadöme över Böhmen, Ungern, Polen, Litauen och Pommern. Gustav Vasas son Johan blev år 1563 ingift i denna dynasti och far till den tioårige Sigismund som blev tronföljare år 1576. Detta hade kunnat utvecklas till en av Europas stormakter om inte adeln så framgångsrikt försvarat feodalismen med livegenskap mot större centralmakt och modernare näringsliv. I öst kunde tsaren Ivan, med hjälp av krutvapen efter turkisk modell, expandera sitt grekisk-ortodoxa rike allt längre österut över stäppen.

Europa började återhämta sig efter folkminskningarna. Det bördiga Frankrike rymde flest innevånare, kanske 15 miljoner. De tysktalande länderna nästan lika många, ungefär som hela Östeuropa. I Italien bodde kanske 10 miljoner och på iberiska halvön något färre. I Nederländerna levde närmare två miljoner.

På de brittiska öarna fanns ännu bara högst 4 miljoner och i hela Norden inte ens hälften så mycket.

Europa hade på 500 år klart ökat sin andel av världsbefolkningen och klättrat till dubbla andelen av världsekonomin. Tacka sjöfarten och de nya handelsstäderna för det. Kina hade fortfarande dubbelt så stor ekonomi men var sannolikt passerat i genomsnittlig levnadsstandard. Den islamska världens gyllene period gick mot sitt slut vilket sannolikt hade att göra med att ett tjugotal gamla karavanstäder inte kunde tävla med mångdubbelt fler nya europeiska hamnstäder. När blomstrande kulturer i Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien blev överbefolkade fattigstugor blev det jordmån för konservatism.

Arbetskraften i Europa hade blivit dyrare och de feodala pålagorna blev allt svårare att upprätthålla. Självförsörjning i jordbruket byttes gradvis mot specialisering på färre grödor och penningekonomi.

Sverige var ett råvaruberoende land som levererade järn, koppar och halvfabrikat till länder som England, Frankrike och Nederländerna hela perioden.

Järnproduktionen trefaldigades på ett århundrade till cirka 11 000 ton. Sala silvergruva tömdes däremot under 1500-talet.

När det gällde vapen strävade Gustav Vasa efter största möjliga oberoende. Arboga blev landets vapensmedja med inkallade yrkesmän från Tyskland, fick man lära sig i skolan. Fast närmare sanningen kommer nog att de själva knackade på dörren och bad att få förädla de fina svenska råvarorna med god vinst. Tiden var mogen eftersom de olika gevärslåsen var uppfunna. Hjullåset var tio gånger dyrare än snapplåset och förutsättning för lättare vapen. Köpare stod i kö. Svenska härförare skulle med tyskarnas hjälp bli pionjärer när det gällde bruket av eldvapen, ofta mot tyskar.

Falugruvan och järnmalmsgruvorna i Bergslagen var en del av detta krigiska, även de nya mässingsverk som växte fram som svampar ur jorden för att tillverka gevärslås, mässingstråd, bruksföremål och annat.

Varför engagerade sig köpmännen med Jacob Fugger i spetsen så djupt i furstarnas bräckliga krigs- och sjöfartsekonomier? Svaret var att stora delar av ekonomierna ”privatiserades” när köpmännen fick rätt att uppbära skattefria avkastningar från olika projekt. Och inget var lönsammare än vapenhandel, låt vara att säljarna fick betalt med krediter som senare skulle visa sig vara värdelösa.

FARTYGSBYGGE OCH LÖNSAM FJÄRRHANDEL

Fjärrhandel var förenad med stora kostnader, svårigheter och risker. Det som senare kallas ”transaktionskostnader” blev en väldigt stor del av varans värde. Detta gynnade ju på ett nästan magiskt sätt både den som sålde och som köpte. Väldiga värden att dela på alltså om man samarbetade.

Handlare med överskott av slavar, bärnsten eller päls kunde byta till sig de mest åtråvärda ting, som salt, kläden, smycken eller goda svärd. Alla längtade efter det som den andre hade. För att bli fjärrhandlare och tjäna stora pengar behövde man under medeltiden antingen äga oxkärror, kameler eller fartyg. För européer gällde allt mer det senare.

Köpmännen slets förstås mellan frestelsen att göra kortsiktigare och större vinster genom att bryta handelns sedvänjor eller att ständigt leva upp till sina löften och bädda för fler framtida affärer. Svek och kortsiktighet höjde transaktionskostnaderna, medan trohet mot överenskommelser och långsiktighet sänkte dem. Vem välkomnade ett fredligt handelsfartyg om andra liknande skepp nyligen hade kommit för att skövla och plundra?

Den här konflikten var förstås uråldrig och inbäddad i många av de ritualer och regelverk som olika folk utvecklat kring varuutbyte. I fjärran land eller på öppet hav var risken för att bli bestraffad eller utstött mindre för den som bröt mot hederskodex.

Man bör vara lite försiktig med de negativa beskrivningar av nordbor som nitiska katolska präster och teologer lämnade till eftervärlden. Skandinaverna skilde sig nog inte så mycket från sjöfarande från Italiens städer eller islams rike på Medelhavet vid samma tid.

Handeln över Östersjön och Öresund krävde skepp som klarade frekventare och farligare oväder. Nordborna utvecklade klinkbyggda roddbåtar av trä där bräder, brutna ur ekstockar med träkilar, fogades med järnspikar om lott i lättare, hållbarare och tätare konstruktioner. Bräderna blev sega eftersom de följde träets fibrer.

Någon gång kring år 700 kom idén om mast och segel med någon handelsman från Sydeuropa. Ett nytt förstärkt fartyg, som var grundgående och sjövärdigt utvecklades. Ju större båtarna byggdes desto mjukare och instabilare tedde de sig, men de visade sig vara både hållfasta och lämpliga att surfa på vågorna med. Vid gynnsamma vindar seglade de i sex sju knops fart. Vikingafartygen blev inte bara goda lastfartyg utan överlägsna trupptransportmedel.

Nordtyskar kunde sedan bygga vidare på det skandinaviska lastfartyget. Den nya ”Koggen” lånade dessutom bottenskrov och segel från galärerna på Medelhavet samt roder ända från Kina. Lastkapaciteten blev helt överlägsen och Hansan kunde bilda ett monopol av, som mest, hundra tyskdominerade, städer.

I Medelhavet hade tidigt fjärrhandeln gett de italienska städerna Venedig och Genua stora vinster. Venedigs senatorer beslutade på 1380-talet om ett avancerat fartygsbygge och fartygsunderhåll skulle trygga intäktsströmmarna. Man anlade och utvecklade varvsföretaget Arsenalen med 2 000 arbetare. Där byggdes med rationella metoder under de närmaste 120 åren galärer av två typer med allt större segelyta. Årorna blev till slut bara ett sätt att ta sig in och ur hamnar.

Fartyg från Genua trotsade först den osäkra Biscayabukten mellan Sydeuropa och Nordeuropa. Karacken kallades deras skepp, tidens största maskin, näst den kinesiska djonken som man inte visste så mycket om.

Utan kapital och sjöfarare från italienska handelsstäder hade inte de stora upptäcktsfärderna vid 1400-talets slut kunnat bli så välrustade. Där fanns kunskaper och kapital som behövdes för havsfärder. Columbus kom från Genua och Amerigo Vespucci från Florens. Portugisen Vasco da Gama gick till sjöss med italienskt stöd.