Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

30 dagar som skakade Sverige

2008-10-31 11:30

I fem veckor har en grupp svenska myndigheter gått samman i en exempellös stödaktion för att skydda finanssektorn. Okonventionella metoder och avgörande insatser från enskilda tjänstemän har räddat Sveriges storbanker från kollaps.

Riksgäldskontorets upplåningschef Thomas Olofsson låg i badet när telefonen ringde första gången. Klockan var strax efter åtta på morgonen, och han hade tänkt sig en lugn septembermorgon i hemmet. Efter tre samtal och lika många blöta vandringar ut i en allt våtare hall, fick han nog.

Telefonsamtalen kom från Riksgäldens handlarrum på Norrlandsgatan i centrala Stockholm, en av nervknutarna i det svenska finansiella systemet. Där möter staten den privata marknaden. Obligationer och växlar distribueras till särskilda återförsäljare bestående av stora svenska och utländska banker, som sedan säljer dem vidare till resten av marknaden.


Denna morgon, torsdagen den 18 september i år, hade återförsäljarna gett upp. Bankerna, som säljer statsskuldväxlar, vågade inte längre sätta priser, fastän de egentligen var tvungna enligt avtal. Det fanns inte längre något att sälja.

Thomas Olofsson torkade sig, satte på sig kostymen, lämnade lägenheten på Kungsholmen och satte sig på en SL-buss. På vägen till kontoret i city fortsatte han att tala i telefon, bland annat med en av storbankernas räntechefer. Det här var bekymmersamt. Situationen var på väg att spåra ur.

Inte för att han är novis i skarpa lägen. Thomas Olofsson var i frontlinjen under den svenska bankkrisen under tidigt 1990-tal, då som kansliråd på finansdepartementet, där han också var sekreterare i Riksbanksutredningen. År 1993 rekryterades han till den privata marknaden, som chefsekonom på Alfred Bergs penningmarknadsfirma Transferator. Några år senare rekryterades även den då unge briljante moderaten Anders Borg dit, som ansvarig för ekonomisk-politisk analys. De bägge fann varandra, en duo som arbetade, analyserade och debatterade med intensitet. Thomas Olofsson var ett respekterat namn på finansmarknaden och rankades högt på Affärsvärldens lista över Sveriges bästa makroanalytiker 1997 (tvåa efter Handelsbankens Jan Häggström).

Efter en ny sväng på finansdepartementet landade han år 2000 på sin nuvarande position, som upplåningschef på Riksgäldskontoret. En post som innebär att han är operativt ansvarig för att staten kan låna pengar så billigt som möjligt. I det jobbet ingår även att vårda marknaden för statsskuldväxlar och obligationer.

Den nu 58-årige upplåningschefen anses vara mycket begåvad, om än med temperament, en tidigare vänsterrevolutionär, som numera rör sig obesvärat i de flesta rum i både stat och marknad. En kompetensprofil som skulle visa sig perfekt denna dramatiska torsdagsförmiddag.

Tre dagar tidigare, morgonen måndagen den 15 september, svensk tid, hade Lehman Brothers meddelat att banken skulle begära konkursskydd. Den amerikanska investmentbanken blev varken räddad av den amerikanska centralbanken Fed, staten eller sina konkurrenter.

Förtroendekrisen hade slagit sina klor i den globala finansmarknaden förra sommaren, en effekt av fallande priser på subprimeobligationer i USA. Framför allt amerikanska banker litade inte på varandra längre, vilket resulterade i dyrare upplåning och krympt utlåning. Svenska banker och finansinstitut hade definitivt märkt av detta, men misstron hade varit mindre än i omvärlden. När Lehman begärde konkursskydd förändrades allt. Fram till detta ögonblick hade Sverige haft en avundsvärd position. Så sent som den 4 september höjde Riksbanksdirektionen reporäntan, för att dämpa rekordinflationen.

De amerikanska myndigheternas beslut att låta Lehman falla har visat sig vara ett ödesdigert misstag. Redan skräckslagna aktörer drabbades av panik, i dess verkliga betydelse. "Om det kunde hända Lehman, kan det hända andra, våra motparter, kanske till och med oss själva", resonerade ledningarna för banker, fondbolag och private equity-aktörer. Inte bara amerikanska utan även europeiska.

Ordet "panik" används alldeles för ofta för att beskriva marknadens reaktioner. "Panik på börsen", "panikförsäljningar" etc. Men det är nästan alltid rationella beslut, som tillsammans med tusentals andra liknande rationella beslut skapar stora rörelser. Inte denna gång. Beskedet från styrelserummen och vd-kontoren, var: Sälj allt osäkert. I en enorm rörelse hukade sig den globala finansmarknaden för smällen som skulle komma. Nu sköljde den globala krisen över Sveriges gränser. Det märktes på främst tre sätt.

För det första dumpades svenska bostadsobligationer. Flykten hade börjat redan före Lehmans fall, men accelererade nu snabbt. Från toppen i mitten på 2007, sålde utländska ägare svenska bostadsobligationer för 300 miljarder kronor. Återförsäljarna av bostadspapper ("market makers") knockades fullständigt, men var skyldiga att hålla handeln i gång. Effekten blev att bankerna tvingades köpa tillbaka sina egna bostadspapper för 300 miljarder kronor. En ohållbar situation.

För det andra smittade den internationella misstron på intrabankmarknaden även svenskarna. Rädda banker lånade ut allt mindre till sina kollegor, till allt kortare löptider. Den rutinmässiga dagliga upphandlingen av likviditet förvandlades till en mardröm.

För det tredje ökade efterfrågan drastiskt på svenska statspapper. Det gällde både statsobligationer, med längre löptider, och statsskuldväxlar, med kortare löptid. Nästan alla länder ger ut dessa skuldförbindelser, garanterade av självaste staten. När Lehman gick i konkurs, och alla letade efter trygga placeringar, blev statspapper hetaste av allt. Även svenska.

Problemet var att svenska staten inte hade något behov av att låna pengar. Därmed fanns inget orsak att ge ut nya växlar och obligationer. Det rådde helt enkelt brist, också innan Lehman gick under. Situationen förvärrades nu.

Redan på onsdagen hade flera återförsäljare slutat att "ställa högersida", som det heter på marknadsslang. De skrev inte länge ut priserna i handelssystemen, så att motparterna kunde se på sina skärmar hur mycket en svensk växel eller obligation kostade. Köparna fick ringa in till bankerna för att få ett pris. En nödåtgärd, knappast ett tecken på en fungerande marknad.

Men när Thomas Olofsson satt på bussen på väg mot Riksgälden, var det en annan sak som oroade honom mest. Problemet var att Riksgäldskontoret hjälpte sina återförsäljare med ett marknadsåtagande. Det låter kanske ofarligt. Så var inte fallet. Djävulen bor som bekant i detaljerna.

Redan förra hösten rådde brist på statsskuldväxlar. Så en bakdörr öppnades: återförsäljarna kunde alltid köpa växlar direkt av Riksgälden. Men räntan, som var förutbestämd, var för hög. Den var satt till 25 punkter (hundradels procentenheter) under Riksbankens reporänta. Inte speciellt attraktivt. I normala fall. Det här var inga normala tider. Den 18 september var ingen normal dag.

Rusningen efter säkra placeringar hade tvingat ned priset på amerikanska bostadsobligationer till några hundradels procentenheter över noll. Det betyder att placerare var beredda att låna ut pengar till staten utan ränta. Hos staten var de säkra. Kanske ingen annanstans.

Nu var det bara en tidsfråga innan omvärlden skulle upptäcka att ett ymnighetshorn fanns hos Riksgäldskontoret. Obegränsat med statsskuldväxlar, som gav 4,50 procents ränta i trygga Sverige. Utan tak kunde köptrycket växa hur mycket som helst. 100 miljarder? 200 miljarder? 300 miljarder?

När Thomas Olofsson vid niotiden kom in på kontoret på sjunde våningen i Salénhuset var det alltså bråttom. De var tvungna att stänga portarna innan flodvågen vällde in. Problemet var bara att generaldirektören Bo Lundgren var hos tandläkaren, med mobilen avstängd. Och detta var definitivt ett beslut för generaldirektören. Hans ställföreträdare Pär Nygren gick inte heller att nå. Tiden var knapp. Thomas Olofsson vågade inte vänta. Han fattade på egen hand beslutet. Stäng.

När riksgäldsdirektör Bo Lundgrens tänder var färdiglagade, och han lyssnade av sin telefonsvarare, var det oroväckande besked han möttes av. Samtidigt var det få i Sverige som hade hans erfarenhet av liknande lägen. Bo Lundgren var moderat skatteminister 1991-94. Ihågkommen blev han dock främst som ansvarig i regeringen Bildt för hanteringen av Sveriges alldeles egen bankkris.

Han slog nu numret till Stefan Ingves, tidigare chef för den så kallade Bankakuten (den i dag avvecklade Bankstödsnämnden), för att stämma av läget. Österbottningen Stefan Ingves var, som bekant, nu chef för Riksbanken. Han var inte i Sverige, utan i schweiziska Basel, där BIS, "Centralbankernas bank", har sitt huvudkontor. Bo Lundgren ringde också till finansdepartementets finansmarknadsavdelning, där Urban Karlström var statssekreterare.

På den oroliga penningmarknaden väntade aktörerna otåligt på besked. De stora redaktionerna började långsamt ana att något stort var i görningen. Myndigheterna började förstå att läget nu blivit skarpt.

På Riksgälden tog ledningsgruppen ett djupt andetag. För sanningen var att de inte riktigt visste vad de skulle göra. En idé, som vann gillande, var att hålla betydligt fler auktioner av statsskuldväxlar än normalt, kanske två i veckan, i stället för två gånger i månaden. På så vis skulle det alltid finnas ett någorlunda aktuellt marknadspris.

Det gällde också att hantera en långt större efterfrågan än normalt. Bakdörren, det särskilda marknadsåtagandet, var nu stängd. Bra. Men Riksgäldens ledning ville ändå inte se samma mönster som i USA, där statsskuldväxlar i praktiken var omöjliga att få tag på, där den desperata jakten på trygghet hade dränerat marknaden.

Lösningen byggde på toalettpappersprincipen. I kommunistiska Sovjetunionen var det alltid rusning efter toapapper. Det tillverkades precis så mycket som medborgarna förväntades behöva. När det dök upp några rullar i butiken gällde det att köa. I den kapitalistiska världen fanns alltid ett överskott på toalettpapper. Därmed kunde konsumenterna slappna av, och handla vid behov (i dubbel bemärkelse).

Före den 18 september var de utestående svenska statsskuldväxlarna värda sammanlagt 60 miljarder kronor. Varför inte ge ut 150 extra miljarder? Dränka marknaden med dessa åtråvärda tillgångar? Allt enligt toapappersprincipen.

Det fanns ett problem kvar att lösa. Vad skulle Riksgälden göra med de 150 miljarderna som staten fick in? Tja, det rådde ju brist på köpare av svenska bostadsobligationer, bankernas balansräkningar var proppfulla med egna papper. Mycket trygga, som dessutom gav bra avkastning. Genom att sälja statspapper och köpa bostadsobligationer slog man två flugor i en smäll.

Klockan sexton minuter över tre på eftermiddagen kablades nyhetsflashen ut på Nyhetsbyrån Direkt: "RGK: Vidtar åtgärder mot brist på statsskuldväxlar". Det kallades också till ett pressmöte, som började klockan fyra.

Så till sist satt de där på rad, med ett dussin förvirrade journalister framför sig: riksgäldsdirektör Bo Lundgren och hans upplåningschef Thomas Olofsson. Där satt även förste vice riksbankschef Irma Rosenberg och chefen för Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet, den skånske doktorn i nationalekonomi, Mattias Persson.

Om någon hade sagt att det statliga likviditetsstödet skulle summera till ogreppbara 2 000 miljarder kronor en månad senare, vem hade trott vederbörande?


19 september - 10 oktober: Desperat försvar

Riksgäldens agerande var den första konkreta motåtgärden, för att skydda Sverige från den allt djupare internationella förtroendekrisen.

Men det var verkligen inte Riksgäldskontorets uppgift att rädda de svenska bankerna. Den mer än hundra år gamla myndigheten skulle sköta statens upplåning och garantier, vara internbank och vårda marknaden för statspapper. Inte för att agerandet ifrågasattes. Tvärtom får det beröm av nästan alla Affärsvärlden talar med. Statsminister Fredrik Reinfeldt har till och med hyllat Riksgälden från talarstolen i riksdagen.

Men varför var Riksgälden snabbast ur startblocken? Normalt är det Riksbanken som stöttar bankerna vid likviditetsproblem.

En förklaring är att Riksgäldens handlare hade intim kontakt med bankerna och kunde skilja det vanliga gnället från verkliga larmsignaler. Riksgälden är också ansvarig för de instrument, statsskuldväxlar, som i det här fallet hade råkat ut för ett marknadshaveri. Likviditetsstödet var bara en tacksam bieffekt.

Att hävda att Riksbanken och regeringen var tagna på sängen av krisen stämmer inte. Det visar inte minst den pikanta historien om "Newbank", som Dagens Industris webbutgåva avslöjade. Riksbanken hade dagarna efter Lehmans konkurs, på en konferensgård utanför Stockholm, övat på scenariot att den svenska storbanken "Newbank" gick i konkurs. Att namnet lät oroväckande likt den redan ryktestyngda Swedbank gjorde inte saken bättre, inte heller att bankens fall, enligt övningen, byggde på stor exponering i landet "L".

Tidningen Chef målade nyligen ett föga smickrande porträtt av Stefan Ingves som just chef. I artikeln kallades han för "ordergivande tråkmåns med stort kontrollbehov och långt till skratt". Visst, han kanske inte är ett charmtroll. Men i Stefan Ingves hade vi tveklöst en riksbankschef som till fullo behärskade området finansiell stabilitet, i både teori och praktik. Ytterst få, kanske bara Bo Lundgren, hade samma erfarenhet av att rädda banker i kris. En mer kvalificerad general i detta sammanhang var svår att tänka sig.

Riksbankens tjänstemän och direktörer var alltså mentalt förberedda på att krisen kunde spilla över till Sverige. Men vår centralbank var inte beredd på att hela det internationella finansiella systemet skulle bryta samman så snabbt och att stormvågorna skulle rulla in över våra gränser.

Affärsvärlden träffade vice riksbankschef Lars Nyberg kvällen den 15 oktober på HQ Bank. Det var precis en månad efter Lehmans konkursbesked, och han hade precis hållit ett tal om finanskrisen för särskilt inbjudna institutionella placerare. Anade Riksbanken hur stora effekterna av Lehmans konkurs skulle bli, när beskedet kom? Lars Nyberg skakade långsamt på huvudet.

- Nej, nej, nej. Det gjorde ingen. Det kunde vi inte ana. Naturligtvis kunde inte Fed och de amerikanska myndigheterna ana det heller, för då hade de inte gjort det (låtit Lehman gå i konkurs, Afv:s anm.). Det framstår som det som triggade den här verkligen stora krisen vi har haft den senaste månaden.

Underskattade Riksbanken hur stora effekterna på den svenska finansiella marknaden skulle kunna bli av en fallerande internationell storbank?

- Det finns ingen jag känner i världen som kunde förstå att effekterna kunde rulla så som de gjorde. Det förutsåg inte vi heller. Eftersom våra banker är bra, de är kapitalstarka och har låga kreditförluster, och den svenska ekonomin har varit och är i mycket bra skick, så har vi kunnat hålla oss utanför. Men när hela interbanksystemet blir täppt och det inte rinner något i någon riktning, då drabbas alla.

Lars Nyberg poängterade också att Riksbanken var högst delaktig i Riksgäldens beslut, och att Irma Rosenberg var med på presskonferensen där åtgärderna presenterades. Enligt uppgifter till Affärsvärlden var det dock Riksbanken som bad Riksgälden om att få vara med på presskonferensen, bara en kort stund innan den inleddes.

Efter Riksgäldens agerande den 18 september mobiliserades de institutioner vars uppgift det är att hålla det svenska finansiella systemet i gång. De viktigaste beslutsfattarna var en homogen grupp. De var nästan alla ekonomer, de var män, de rörde sig ledigt mellan regeringskansli, myndigheter och privata marknaden. De kände varandra vid förnamn. Flera av dem hade tidigare arbetat tillsammans, även om de nu satt på olika myndigheter.

I Sverige, liksom i de flesta andra länder, var ansvaret formellt fördelat på tre aktörer: finansdepartementet, Finansinspektionen och Riksbanken (se faktaruta på sid 36).

En särskild trepartsgrupp med dessa aktörer, Stabilitetsrådet, träffas normalt några gånger om året för att diskutera, planera och öva beredskapen inför finansiella kriser.

Denna i princip okända grupp fick nu en central funktion under krisen och träffades nästan varje eftermiddag på finansdepartementet. Till regelbundna deltagare hörde Finansinspektionens generaldirektör Erik Saers och chefsekonom Tomas Flodén. Riksbanken representerades av bland andra vice riksbankschef Lars Nyberg och Mattias Persson, chef för avdelningen för finansiell stabilitet. Från regeringen deltog Mats Odell, hans statssekreterare Urban Karlström, Anders Borgs statssekreterare Hans Lindblad, och chefen för finansmarknadsavdelningen Peter Lindfeldt. Också Riksgälden var nu med i gruppen (myndigheten hade ju fått en central roll i krishanteringen) och representerades av Bo Lundgren och chefsekonom Lars Hörngren. Vid sidan av ovan nämnda personer och myndigheter, var dussintals tjänstemän, politiker, rådgivare och marknadsaktörer djupt involverade i att hantera krisen.

Penningmarknadsrådet, med ordförande Per Lindkvist, representerade formellt "markets makers", och var en kontakt med marknaden. Riksbanken höll också regelbundet möten med de svenska bankernas högsta chefer.

Både Stefan Ingves och Bo Lundgren är ytterst efterfrågade internationellt av regeringar, centralbanker och de stora tidningarna och tv-kanalerna för sina erfarenheter från den förra bankkrisen. Bo Lundgren sägs ha varit i daglig kontakt med finansministern, som han känner väl, för att diskutera erfarenheterna från finanskrisen. Även Mats Odell har rådfrågat Bo Lundgren vid ett flertal tillfällen.

Dagarna efter Riksgäldens första agerande var det förhållandevis lugnt på finansmarknaderna, åtminstone på ytan. Fredagen den 19 september hölls den första extraauktionen, där 25 miljarder kronor i statsskuldväxlar var till salu. Resultatet var, något förvånande, odramatiskt. Visserligen övertecknades auktionen, det kom in bud på 68 miljarder kronor. Priset, räntan staten lovar att betala, blev i snitt 4,43 procent. Mycket lågt i förhållande till reporäntan - med normala mått mätt. Men, i dessa kristider, ungefär som förut.

För i princip varje krona Riksgäldskontoret lånade ut, köpte myndigheten svenska säkerställda bostadsobligationer, och tjänade bra med pengar på affären. Räntan staten fick in från bankernas obligationer var högre än vad Riksgälden betalade till dem som köpt statsskuldväxlarna. Horderna av utländska köpare uteblev. Om det var för att deras intresse överskattats, eller kanske oro för en allt svagare krona, vet vi inte.

Under den här veckan började också amerikanska myndigheter att arbeta med ett räddningspaket värt 700 miljarder dollar. Vice riksbankschef Barbro Wickman-Parak höll ett tal med det poetiska namnet "Några reflektioner kring det aktuella läget". Där konstaterade hon att "oron på den svenska finansmarknaden inte påverkar den finansiella stabiliteten".

Samtidigt som det kanske, kanske såg något ljusare ut, fick svenska banker allt svårare att hantera sin dagliga upplåning. Rix är Riksbankens betalningssystem, själva hjärtat i det finansiella Sverige, där bankerna stämmer av alla sina transaktioner med varandra. En av många funktioner en centralbank har är att vara "lender of last resort". I Rix kan bankerna låna, om de inte kan få tag på pengar på den privata marknaden.

Måndagen den 22 september ändrade Riksbanken på villkoren i Rix. Om bankerna ville låna pengar där, måste de lämna pant. Tidigare fick bara 25 procent av panten bestå av de egna "närstående" bostadsinstitutens obligationer. Denna andel höjdes nu till 75 procent. Svenska banker kunde lösa sin allt kärvare likviditetssituation genom att använda skulderna till de egna hypoteksinstituten som säkerhet. Swedbank kunde använda Spintabs obligationer för att låna pengar, Handelsbanken Stadshypoteks obligationer, etc.

För andra (men inte sista) gången på kort tid hjälpte alltså svenska myndigheter bankerna att få snurr på sina bostadsobligationer, papper som internationella placerare kastat ut ur sina portföljer.

Två dagar senare tog Riksbanken ytterligare ett steg mot ett skarpt agerande. Som en del av en internationell aktion underlättades möjligheten att få tag i den åtråvärda dollarn. Tio miljarder dollar, närmare bestämt. Lars Nyberg:

- Normalt sett får bankerna dollar via sina affärsförbindelser ute i världen. Nu fungerade inte det, affärsförbindelserna behöll sina dollar själva. Då gjorde vi upp en swapfacilitet med Fed i New York. De är angelägna att dollar sprids, och det vanliga distributionssystemet fungerade inte. Det var igenslammat, kan man säga.

Snart skulle saker och ting bli värre. De sista dagarna i september, två veckor efter Lehmans konkurs, brakade allt samman. Det började med att spillrorna av flera europeiska banker fick plockas upp av staterna, bland annat Beneluxbaserade Fortis, isländska Glitnir och brittiska Bradford & Bingley.

Samtidigt verkade det amerikanska räddningspaketet till sist vara på väg att godkännas. Så när politikerna i USA:s representanthus mycket oväntat röstade ned förslaget, var det som att marknaderna gav upp. Börserna rasade, liksom råvarupriserna. Intrabankräntorna steg och räntan på statspapper sjönk.

Bakom kulisserna blev de svenska bankerna allt nervösare. Bristen på längre lån hade blivit så akut att få längre släppte på sina obligationer och växlar med löptid över årsskiftet. Att rädslan på marknaden för Swedbank tilltog gjorde knappast saken bättre.

De svenska bankerna fick svårare att låna ihop till sin dagliga verksamhet. Den 2 oktober meddelade Riksbanken att den skulle tillhandahålla likviditet till det svenska finansiella systemet, 60 miljarder kronor över årsskiftet.

Samma dag havererade Rix-systemet, som inte kan stänga förrän systemet är balanserat. Normalt sker det senast klockan 17. Enligt Dagens Nyheter hade en av storbankerna helt enkelt tröttnat på att låna ut pengar till sina underfinansierade konkurrenter. En annan version var att en junior person på en av bankerna begick ett tekniskt misstag och sedan inte fick tag i sin chef. Effekten: att tre storbanker inte kunde stänga sina böcker för dagen. Två för att de saknade medel, och en tredje för att den hade överskott. Situationen var ytterst ovanlig.

Av en ren tillfällighet var bankernas vd:ar redan på Riksbanken, inkallade på ett möte. När det stod klart vad som var på väg att hända, klev en irriterad tjänsteman helt enkelt in till bankcheferna, och sa något i stil med: "Nu får ni fixa det här." Det tog skruv. Cheferna fick snällt ta sina mobiler och ordna så att Rix även denna dag balanserades, och kunde stänga. Sådant var händelseförloppet, såvitt Affärsvärlden kunnat utröna.

Under början av oktober tog världens centralbanker över alltmer av motpartsrollen. Riksbanken kämpade för att hålla Sverige fortsatt relativt skadesfritt. Stefan Ingves och direktionen tvingades hela tiden öka beloppet som skulle hjälpa bankerna med den långsiktiga utlåningen. Ett surrealistiskt ögonblick var när Mattias Persson, chefen för avdelningen för finansiell stabilitet, i Sveriges Radio morgonen den 6 oktober, skulle berätta om det senaste paketet.

- Vi kom fram till att 60 miljarder skulle vara tillräckligt, sade han på en fråga om hur de kommit fram till just den summan.

Men mitt under direktsändning anländer ett nyhetstelegram med uppgifter om att Riksbanken höjt summan till 100 miljarder kronor. Konfronterad bekräftar Mattias Persson, på glad skånska, att så var fallet, och plockar upp det nya pressmeddelandet ur fickan, framför den förvånade programledaren.

Riksbanken hade, med detta senaste paket, lånat ut totalt 354 miljarder kronor till banksystemet. Till detta kom Riksgäldens extraväxlar, som tillförde upp till 150 miljarder kronor (även om den summan aldrig utnyttjades till fullo).

Allt fler och tätare nya nödåtgärder staplades på varandra. För första gången sedan tidigt 1990-tal tvingades nu också svenska staten att direktstötta en bank. Fem miljarder kronor till Kaupthing Sverige, "som blev lite ensam när mamma dog", som vice riksbankschef Lars Nyberg uttrycker saken. Moderbolaget, isländska storbanken Kaupthing, hade kollapsat och nationaliserats.

- I det här läget är det olämpligt att vi får en massa insättare som inte får sina pengar tillbaka. Vi garanterar att insättarna inte får pengarna om ett år eller halvår, utan nu. Det ska inte bli en "run", en uttagsanstormning, på en bank. Och det har det inte blivit heller. Det här kan avvecklas under ordnade former.

Till och med Finansinspektionen drog sitt strå till stacken för att hålla de svenska bankerna likvida. Genom att föreslå nya beräkningsregler för diskonteringsräntan för tjänstepensioner, gjorde FI svenska bostadsobligationer mer attraktiva. Det var den tredje stora myndighetsåtgärden för att hjälpa bankerna att få snurr på dessa papper.

Bara i Sverige hade nu myndigheterna fört in mer än 500 miljarder kronor i systemet. Men det var som att ge huvudvärkstabletter till svårt sjuk patient. Misstron och rädslan för att en motpart någonstans i världen skulle gå i konkurs, fick bankerna att hålla hårt i sina egna pengar. Det förvärrade situationen ännu mer, likt ett gigantiskt "fångarnas dilemma". Och en likviditetskris kan mycket snabbt förvandlas till en solvenskris.

Att Riksbanken, som en del av en internationell aktion, sänkte styrräntan med en halv procentenhet (bara en dryg månad efter den senaste höjningen), var ett steg i rätt riktning. Normalt skulle det ha varit en kraftfull åtgärd. Nu märktes det knappt.

Skulle inte hela banksystemet, också det svenska, gå under, krävdes tuffa internationella politiska beslut, beslut som handgripligen återskapade förtroendet på marknaderna. Och, kanske, hade politikerna långsamt börjat inse vad som var på väg att hända. På finansdepartementet på Drottninggatan i Stockholm pågick nu arbetet dygnet runt.

11-20 oktober: Politisk motoffensiv

"Somliga är födda till höghet, somliga förvärvar den, och somliga får den sig påtrugad", skrev William Shakespeare i pjäsen Trettondagsafton (i Hagbergs översättning).

Vilken kategori Urban Karlström, 55, tillhör, var oklart. Men sannolikt den sistnämnda skaran. Den gråsprängde, gänglige och vänlige doktorn i nationalekonomi hade visserligen en lång och ganska framgångsrik karriär, som chefekonom på Riksgälden, kansliråd på finansdepartementet och politisk tjänsteman under den kristdemokratiske dåvarande kommunikationsministern Mats Odell, under dennes första vända som statsråd 1991-1994. De senaste sju åren hade Urban Karlström haft en lugnare tillvaro, som generaldirektör för Statens väg- och transportforskningsinstitut, vars huvudkontor ligger i småsömniga Linköping.

Men för ett år sedan kallade åter plikten, i form av Urban Karlströms gamle chef, Mats Odell. I spåren av Carnegieskandalen hade finansmarknadsministern avlägsnat nyanställde Urban Funered, statssekreterare med ansvar för den statliga utförsäljningen och finansmarknadsfrågor. Det behövdes en ny Urban på posten, en tillförlitlig sådan.

Jobbet var svårt, redan före finanskrisen. Utförsäljningen av statliga bolag var komplex och kontroversiell, dessutom en balans mellan två statsråd: Mats Odell, som är ansvarig i regeringen för frågan, och näringsminister Maud Olofsson, som ansvarar för de statliga bolagen.

Sedan kom krisen. Som statssekreterare var uppgiften att genomföra regeringens beslut och leda tjänstemännen, och Urban Karlström, som ansvarig för finansmarknadsavdelningen, satt plötsligt i navet för ett av de största statliga ingripandena i modern svensk historia. Han arbetade tätt med sina kollegor på Anders Borgs halva av finansdepartementet: statssekreterare Hans Lindblad, som ansvarade för budgetfrågor, och Per Jansson, som skötte de internationella kontakterna.

Regeringens första konkreta beslut, vid sidan om lugnande ord och luddiga löften, var när insättningsgarantin utökades den 6 oktober. Från 250 000 kronor per bank och kund, till det dubbla. Plus att osäkerheten om vilka konton som omfattades raderades ut (andra europeiska länder hade gjort samma sak). Inför presentationen av denna, den första förtroendeskapande åtgärden, var lamporna tända dygnet runt på finansdepartementet.

Men där låg också en surdeg och puttrade, och hade gjort det i åtta år. Det handlar om den mytiska "Lagen om administration av banker i kris", ett förslag på ett regelverk som lagts fram av banklagskommittén för dåvarande s-regeringen år 2000. I mars 2008 sa Mats Odell till nyhetsbyrån TT att det var "viktigt att ha den klar innan man upptäcker att det brinner någonstans". Enligt samma artikel skulle lagen ut på bred remiss i tre månader i slutet på detta år, och sedan klubbas i riksdagen. Men den hann aldrig bli klar. Så kom finanskrisen. Och plötsligt var det väldigt bråttom.

Söndagen 12 oktober lyckades till sist Europas ledare enas om ett gemensamt åtgärdsprogram. Sannolikt var det vändpunkten. Räddningspaketen var enorma, men nödvändiga, och visade att regeringarna inte tänkte låta systemviktiga banker gå i konkurs. Med andra ord: inget nytt Lehman skulle tillåtas.

Dagen efter, måndagen den 13 oktober, höll finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt en pressträff på Rosenbad, där de lovade att presentera ny lagstiftning även i Sverige.

Det noterades här och var att Mats Odell inte var med på presskonferensen. Förklaringen var dels att budgetpåverkande lagstiftning och internationella frågor ligger på Anders Borgs bord. Dels att kombinationen finansminister och statsminister i svensk politisk tradition är en signal om allvar, politisk enighet och styrka.

Men visst, Mats Odell och Anders Borg är två viljestarka ministrar, och ett visst mått av rivalitet har funnits på deras gemensamma departement. Utåt har det varit oklart vem som egentligen var ansvarig för hanteringen av krisen i regeringen. Till saken hör också att arbetsnarkomanen Anders Borg under krisveckorna varit sjuk i lunginflammation. Han tvingades ligga hemma i sängen i fem dagar under brinnande finanskris, men ska dock ha fortsatt att kommendera sina styrkor via telefon.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt lovade under alla omständigheter att presentera en ny proposition inom några dagar, eller en vecka. Den gamla, ej förverkligade lagstiftningen, nämndes inte med ett ord. Men en förklaring till att ett utkast till en proposition kunde presenteras så snabbt var att stora delar av det gamla arbetet kunde återanvändas.

Efter EU-ländernas uppgörelse inleddes ytterligare en intensiv period på finansdepartementet. De icke-politiskt anställda arbetade tvåskift. De politiskt anställda mer eller mindre dygnet runt, glada om de alls fick någon sömn (för övrigt har de icke-politiska tjänstemännen rätt till övertidsersättning. De politiskt anställda på departementen har det inte, varken i pengar eller i tid). Experter från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden sprang som barn i huset.

Så till sist, en regnig höstmåndag, precis en vecka senare, var det klart. På scenen stod finansminister Anders Borg (som fortfarande hostade lätt) och finansmarknadsminister Mats Odell. De två statsråden presenterade ett paket med fler nollor än någon tidigare hört en svensk minister ta i sin mun, ett garantiprogram på 1 500 miljarder kronor (1 500 000 000 000 kronor) för att stödja bankernas och bostadsinstitutens finansiering. En stabilitetsfond skulle inrättas, liksom möjlighet att köpa aktier i svajiga banker. I sista sekunden gavs också staten rätt att i vissa situationer tvångsinlösa andra ägare, vilket gav en förhandlingsposition som heter duga.

Till ansvarig myndighet utsågs för övrigt Riksgälden. Bo Lundgren skulle därmed för andra gången i sitt liv bli ansvarig för en bankakut, visserligen av ett annat slag, så här långt var ingen svensk bank insolvent, bara illikvid. Men ändå: ett svårslaget rekord.

Mindre än fem veckor hade gått sedan Bo Lundgrens upplåningschef Thomas Olofsson fattade det första avgörande beslutet. Nu var de sammanlagda åtgärderna - från regeringen, Riksbanken och Riksgälden - uppe i över 2 000 miljarder kronor. Nästan en kvarts miljon kronor per svensk.

Epilog

På femte bänkraden, bakom alla journalister och kameror, sitter en kvartett och lyssnar lite avmätt på de två ministrarna. En av dem är Urban Karlström, som lutar sig mot stolen framför. Bredvid sitter statssekreterarkollegorna Hans Lindblad och Per Jansson samt Premiepensionsmyndighetens chefsekonom Daniel Barr. Nu utlånad. Fyra cowboys som just räddat Sverige.

Urban Karlström är på väg ut ur lokalen när Affärsvärlden stoppar honom. Vi småsnackar lite om stödpaketet och dess enorma omfattning. Räcker det?

- Who knows, who knows. Jag har lärt mig att inte vara för tvärsäker, säger han, halvt på skämt, halvt på allvar.

Klockan är kvart i tio på morgonen, måndagen den 20 oktober. I nyhetsflödet är redan det största räddningspaketet i svensk historia undanträngt av Ericssons oväntat starka kvartalsrapport.

Erik Wahlin

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom