Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Allan var inte först

2002-06-05 07:00

Men egentligen har Sverige en lång tradition av normbaserad ekonomisk politik. Under 1950-1973 var det de fasta växelkurserna inom Bretton Woods-systemet, principerna om att staten inte ska låna utomlands och att budgeten långsiktigt ska hållas i någorlunda balans som var normerna. Vid sidan av dessa normer förde man en keynesiansk efterfrågepolitik där man strävade efter att låta de offentliga utgifterna motverka störningarna i den privata sektorn. Den verkade framgångsrik. Problemen i den ekonomiska politiken uppfattades snarast som tekniska frågor, till exempel att försöka förbättra prognoserna för att på så sätt kunna föra en bättre avvägd ekonomisk politik.

Men under 1970-talet bröt alla dessa normer ihop. Inflation och nominella lönehöjningar drog iväg, offentliga utgifter ökade snabbt och skatterna höjdes samtidigt som underskottet i statsfinanserna växte. Det som karaktäriserade den ekonomiska politiken under 1970-talet var i stället så kallad ackommodationspolitik - det vill säga att staten genom subventioner, arbetsmarknadspolitik, utlandsupplåning, devalveringar och offentliga utgifter hindrade att den privata sektorn fick betala notan för alltför höga kostnadsökningar.

Under 1980-talet var det åter den fasta växelkursen som skulle fungera som norm i den ekonomiska politiken. Den stora devalveringen 1982 skulle bli den absolut sista, och vetskapen om detta skulle bidra till att hålla kostnadsökningarna i schack. Man försökte också sätta upp mål för inflationen. Men eftersom det egentligen inte fanns några medel för att hålla nere inflation och löneökningar så fungerade det inte alls.

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet blev det alltmer uppenbart att Sverige stod inför ännu en kostnadskris. Till sist blev det omöjligt att upprätthålla den fasta växelkursen.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom