Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Björkmans sista seger

2010-09-27 13:06

Johan Björkman vann sin sista strid. Tre år efter finansmannens död ger Kammarrätten Skatteverket bakläxa. Ett av Sveriges mest uppmärksammade ekobrottsmål genom tiderna slutade därmed i noll och intet.

aDet började torsdagen den 21 augusti 2003. Johan Björkman promenerade från sitt kontor på Kungsträdgårdsgatan 18 i Stockholm mot restaurangen Berns i Berzelii park. Någon knackade på den då 59-årige affärsmannens rygg, presenterade sig som polis och bad Johan Björkman att följa med. Första tanken var att polisen nog ville att han skulle vittna om något. Inte i sin vildaste fantasi kunde han ana att han själv var den misstänkte.

Ett halvår tidigare hade Affärsvärlden utsett Johan Björkman till Sveriges mäktigaste näringslivsperson. Han hade en unik ställning och gled till synes friktionsfritt mellan de största maktsfärerna i svenskt näringsliv. Industriklanerna Ax:son Johnson, Stenbeck och Tigerschiöld lät Björkman leda familjebolagens styrelser. Han var ingift i familjen Wallenberg och var av regeringen betrodd med ett par hundra pensionsmiljarder som ordförande i Tredje AP-fonden. Nu var han gripen av ekobrottspolisen.

Johan Björkman prövade först att ringa sin bror, advokaten Per Björkman, med kontor på Arsenalsgatan bara ett stenkast bort från hans eget. Men brodern svarade inte på mobilen. I stället ringde han den välkände advokaten Bertil Södermark.

Kriminalarna körde honom först till hustrun Evas släktgård, Almare Stäket norr om Stockholm, för att hämta Johan Björkmans dator. Senare framkom att polisen hade spanat på gården veckorna före gripandet.

- Eva och Johan hade noterat att det sprang ovanligt mycket folk omkring, men tolkade det bara som ett intresse för borgen, säger brodern Per Björkman i dag.

På Ekobrottsmyndigheten på Hantverkargatan på Kungsholmen väntade åklagare Berndt Berger. Förhöret kom igång sen eftermiddag. Finansmannen fick svara på om det stämde att han var styrelseordförande i Skanditek, Nordstjernan, Invik, Ljungberggruppen samt Tredje AP-fonden? Jodå, det var han, liksom styrelseledamot i ytterligare några bolag. Och så i den schweiziske affärsmannen Martin Ebners BZ Gruppe Holding.

Så frågade åklagaren om affärerna kring tyska Postens bud på speditionsföretaget Danzas år 1999. Något som såg ut som olaglig insiderhandel hade gått via fyra hemliga stiftelser i Liechtenstein. Stiftelser kopplade till Johan Björkman.

Den normalt så slipade finansmannen blev förvirrad. Balunstiftelserna var då värda en kvarts miljard kronor. Men det visste inte Johan Björkman. Han hade knappt haft med dem att göra alls de senaste åren, hävdade han. De sköttes av en av BZ Banks jurister och hade bildats i början av 1990-talet, vad han mindes. Visst var Johan Björkman kanske formell förmånstagare. Men det skulle ses som ett slags reservkassa och tillhörde Martin Ebner med familj.

- Det var mina pengar, men det var inte mina pengar, sade han till Berndt Berger.

Han medgav samtidigt att han var förmånstagare till de fyra stiftelserna. Förhören gav alltså ett något motstridigt intryck. När stiftelserna bildades, var tanken att förvara optioner i BZ Bank där, eftersom dessa inte gick att föra in i Sverige på grund av Riksbankens dåvarande valutarestriktioner. Men de senaste åren hade han inte haft speciellt bra koll. Den verkliga förmånstagaren var Martin Ebners fru, sade Björkman. Åklagaren var inte imponerad av förklaringen. Han delgav Björkman misstanke om insiderbrott. Ovanpå detta lades misstanken om förmögenhetsskattebrott. Finansmannen hade ju inte deklarerat sin förmodade utländska förmögenhet.

I det andra och sista förhöret fyra veckor senare var Johan Björkman betydligt bättre påläst, förberedd och mindre motsägelsefull. Per Björkman är övertygad om att brodern var oskyldig. Visst, han tjänade bra. Men för Johan Björkman var pengar bara ett medel. Och citaten i första förhöret som kan tolkas som ett medgivande ger han inte mycket för.

- Om man inte är professionellt kriminell är polisförhör väldigt jobbiga. När det smällde till var det väldigt stressigt för Johan. Det krävs ett jäkla starkt psyke.

Konsekvenserna för Johan Björkman av gripandet blev snabba och allvarliga. Från den socialdemokratiska regeringen lät man hälsa att det bästa vore om han omedelbart tog time out från ordförandeskapet i Tredje AP-fonden. Johan Björkman vägrade. Det skulle ha uppfattats som ett erkännande, ansåg han. Styrelsekollegan i Tredje AP-fonden, LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson, ringde till finansdepartementet och bad dem att besinna sig. Det hjälpte inte. Björkman fick sparken.

- Jag har erbjudit Johan Björkman att temporärt träda tillbaka som ordförande under tiden som förundersökningen pågår men han har avböjt, sade biträdande finansminister Gunnar Lund en vecka efter gripandet.

Åklagare Berndt Berger kompletterade några månader senare förundersökningen med ytterligare två brott. Johan Björkman hade handlat aktier i de bägge telekombolagen LGP och Allgon några månader innan de gick samman. Åklagaren misstänkte åter insiderhandel. Misstankarna delgavs aldrig formellt, utan meddelades endast via media.

Enligt Per Björkman var brodern oerhört besviken på åklagarna, regeringen och journalistkåren. Johan Björkman hade själv varit journalist och chefredaktör på Veckans Affärer 1980-1981. Han var besviken över att bevakningen av hans eget fall inte höll högre kvalitet.

- En av de mest jagande journalisterna, som skrev väldigt negativt och självgott, frågade vid ett tillfälle Johan om hur han mådde varvid Johan svarade: "Är du läkare också?" berättar Per Björkman.

Under hösten drabbades Johan Björkman av två mindre hjärtinfarkter. I en av sina ytterst få intervjuer under återstoden av sitt liv, i mars 2004 i Dagens Nyheter, fick han frågan hur det kändes att vara så ifrågasatt.

- Det är inget vidare. Mycket är Kafkaliknande. Inget av det man stått för tycks längre ha relevans, svarade Björkman.

Han lämnade Sverige och bodde de sista åren med sin fru Eva på familjens hästgård Wootton Grange Farm utanför Birmingham.

Misstankarna om insiderhandel i Allgon och LGP avskrevs redan våren 2004. Däremot hängde misstankarna om olagliga affärer i Danzas kvar. Först efter Johan Björkmans död lades förundersökningen ned, för att den förmodade gärningsmannen hade avlidit. Det hade då gått tre och ett halvt år. Motsvarande misstankar i Schweiz hade avskrivits redan år 2005.

Att försöka sätta dit misstänkta för skattebrott i stället för de förbrytelser som har gjort dem ökända brukar kallas för Al Capone-modellen. Att fälla någon för insiderbrott är svårt och därför är sådana domar mycket ovanliga i Sverige. Men också förundersökningen om förmögenhetsskattebrott körde snabbt fast. Huvudbeviset gick inte att använda.

Den schweiziska åklagarmyndigheten hade skaffat fram uppgifterna om de liechtensteinska stiftelserna. Liechtenstein hade gått med på att lämna ut uppgifterna till Schweiz, men med förbehållet att de enbart fick användas för brottsutredningar, inte till skattemål. Schweizarna var angelägna att svenskarna höll överenskommelsen. Det hela måste klassas som skattebedrägeri (Abgabebetrug) och inte som skatteundandragande (Fiskaldelikte). Annars fick uppgifterna inte användas.

Hösten 2004 vädjade justitieministeriet i Bern att Sverige skulle respektera överenskommelsen. Ett åtal mot Johan Björkman för förmögenhetsskattebrott blev omöjligt och i december det året lades förundersökningen i skattedelen ned.

Entré Skatteverket. När det inte längre var aktuellt med ett åtal för skattebrott var det fritt fram för Skattemyndigheten att kräva förmögenhetsskatt av Björkman för de fyra Balunstiftelserna. Den 10 juni 2005 beslutade Skatteverket att riva upp fyra av Johan Björkmans deklarationer. Det gällde taxeringsåren 2000 till 2003. Under dessa år beräknades Björkmans innehav i Balunstiftelserna vara värt cirka 250 miljoner kronor. Skulden beräknades till 21 miljoner kronor. Inklusive skattetillägg, exklusive ränta.

Skatteverket hävdade att Björkman var förmånstagare till Balunstiftelserna och att han därför var skattskyldig för dem i Sverige. Det viktigaste beviset var att Johan Björkman bekräftade just detta under det första polisförhöret. Skatteverket ansåg sig inte heller bakbundet av EBM:s löften till schweiziska åklagarmyndigheten.

Johan Björkman överklagade. Tillsammans med sin advokat Bertil Södermark gick han till länsrätten i Stockholm och krävde att Skatteverkets beslut revs upp. Han var inte förmånstagare till Balun-stiftelserna och hade inte heller varit inblandad i förvaltningen under det senaste decenniet. Den verkliga förmånstagaren var Martin Ebners hustru Rosi.

Länsrätten konstaterar i domen att Johan Björkman visserligen var skattskyldig i Sverige under de fyra omstridda åren kring millennieskiftet, men att han sannolikt inte var förmånstagare till stiftelsernas förmögenhet, eftersom tillgångarna i början av år 2003 hade skiftats ut till Rosi Ebner. Länsrättens eniga dom presenterades den 31 mars 2008. Skatteverkets beslut upphävdes.

- Domen gjorde mig på rätt så gott humör, säger Per Björkman, som hade övertagit ansvaret för målet.

Johan Björkman själv hade dock ingen glädje av segern. Han hade avlidit ett år tidigare, den 12 februari 2007.

Skatteverket överklagade. Och i somras, drygt två år efter länsrättens beslut, meddelades så Kammarrättens dom. Domstolen, ledd av lagmannen Per Anders Lindgren, avslog Skatteverkets överklagande. Ett smolk i glädjebägaren för familjen Björkman är att en av de tre domarna hade en skiljaktig mening. Kammarrättsrådet Madelaine Tunudd anser att Johan Björkman visst ska betala förmögenhetsskatt för Balunstiftelserna och att Skatteverket kan åberopa handlingarna från Liechtenstein. Domen var alltså inte enig.

Madelaine Tunudds brasklapp hade dock inte längre någon praktisk betydelse. Skatteverket hade till den 30 augusti på sig att överklaga, men avstod. Domen har nu vunnit laga kraft. Det betyder att Johan Björkmans arvtagare är fria att disponera de 21 miljoner kronor som tvisten gällde.

Det betyder också att ett av de mest infekterade och omstridda ekobrottsmålen i Sverige har nått vägs ände. Kanske bidrog misstankarna och den påföljande mediala uppmärksamheten till finansmannens för tidiga död. Men gripandet av Johan Björkman ledde varken till åtal eller ens en upptaxering. Historien som började i Berzelii park är slut.

Efter Johan Björkmans död i februari 2007 beskyllde flera av hans vänner media för att ha jagat Johan Björkman i döden.

Brodern Per tar ett bloss på sin cigarett och lutar sig tillbaka i stolen. Han tänker efter innan han svarar på frågan om han tror att misstankarna och bevakningen ledde till broderns förtida död.

- Jag pratade med en professor på Karolinska som sa att det inte längre går att påvisa ett samband mellan rökning och lungcancer. Vem vet? Men det är klart. Skatteverket, Danzas, det malde på. Varje gång det skrevs om Johan, skrevs det att han var misstänkt för brott. Det stressar. Men om han skulle fått infarkten ändå? Vem vet? Jag är inte läkare, bara advokat.

Erik Wahlin

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom