Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

De rikas hemliga bankirer

2009-11-20 12:37

I skuggan av storbankerna växer en undervegetation av små, oberoende kapitalförvaltare fram i Sverige. Tillsammans förvaltar dessa diskreta firmor uppåt 100 miljarder kronor. Men det är ingen idé att kontakta dem. Om du inte är riktigt rik, vill säga.

Pengar är ett elände. Oavsett om finns för lite eller för mycket av den varan uppstår problem som måste lösas. Att bevara kapitalet kan vara nog så svårt och många vill ha hjälp.

När det gäller private banking, kapitalförvaltning för personer med minst ett par miljoner kronor på kontot, var det länge bara ”Banken” som gällde. SEB, alltså. Med runt 330 miljarder kronor i förvaltat kapital är SEB fortfarande störst på marknaden i nischen rika privatpersoner. Men i dag finns även den här typen av tjänster hos de andra storbankerna samt hos aktörer som Carnegie, Erik Penser Bankaktiebolag och HQ Bank. Många aktieintresserade privatpersoner har också valt att sköta sina affärer själva, via nätmäklarna Avanza och Nordnet.

Men på senare tid har det gått inflation i begreppet private banking. Bankernas rådgivning kan inte sällan likställas med ren försäljning av egna strukturerade produkter och fonder. Inte mycket till skräddarsydd förvaltning, med andra ord. Som motvikt har intresset ökat för bankoberoende förvaltning, både hos kunderna och hos före detta bankanställda som vill arbeta mer flexibelt.

Vad finns det då för alternativ? Faktiskt ganska många. För att hitta firmor som erbjuder tjänsten individuell kapitalförvaltning har vi letat i Finansinspektionens företagsregister efter bo¬lag som har tillstånd att bedriva diskretionär portföljförvaltning av finansiella instrument. I denna grupp finns även fondbolag, företag som väljer fonder åt andra, och mer eller mindre renodlade försäkringsmäklare. Dem har vi sållat bort för att hitta de oberoende kapitalförvaltarna.

Resultatet blev 20 bolag, varav 13 har startats så sent som under de senaste tio åren. Utvecklingen går snabbt och tillsammans förvaltar de redan i dag 93 miljarder kronor.

* * *

hela världen spelplan

Många av de finansiella entreprenörerna som startat egen firma har lång erfarenhet, ofta från någon av bankerna och inte sällan från just SEB.

– En viktig orsak till att jag valde att arbeta med oberoende rådgivning är att jag tycker att det är lojaliteten till kunden, inte till banken, som är viktigast. Som oberoende är man fri från produktförsäljning och branschen är redan full av duktiga säljare. Jag vill ge de bästa råden och då måste man ha en öppen arkitektur och hela världen som

spelplan, säger Paulina von Euler, vd Gadd & Co.

”Öppen arkitektur” är finansspråk för att utvärdera och rekommendera andra leverantörers produkter, till exempel andra fonder än den egna bankens. Det är också det som är poängen med att välja en oberoende förvaltare, att få hjälp med att hitta de bästa placeringsalternativen inom varje tillgångsslag.

Men det är inte så enkelt som att bara välja rätt placeringar. Det måste också vara en bra mix, tillgångsallokering, i portföljen för att utfallet ska bli det önskade. Dessutom krävs modet att våga sälja när börsen är svajig. Kunderna hos Gadd & Co kan välja mellan att betala en fast eller helt resultatbaserad avgift, som utgår om avkastningen överstiger den riskfria räntan. Och 95 procent av kunderna väljer rörliga avgifter.

– Går det bra för kunden så går det bra för oss. Om man anlitar en specialist ska det tillföra ett mervärde, eller hur? sä¬ger Paulina von Euler.

Gaddgruppen består av tre fristående bolag som är verksamma i Sverige, Schweiz och Luxemburg och lyder under finansinspektionerna i respektive land. Staffan Gadd, tidigare vd i den brittiska investmentbanken Samuel Montagu, är en av grundarna till det schweiziska bolaget.

I Sverige startades Gadd & Co av Paulina von Euler år 2002. Hon har tidigare varit ansvarig för förvaltning av familje¬stiftelser på SEB samt arbetat på Trevise Bank. Gaddbolagen förvaltar i dag cirka 6,5 miljarder kronor.

Även MarianaBurenstam Linder kommer från SEB, hon var tidigare chef för SEB Private Banking. För fem år sedan startade hon Burenstam & Partners.

– Särskilt efter den senaste krisen finns det ingen aktör som med trovärdighet kan sägas vara bäst på allt. Vår modell är att vi letar efter de bästa produkterna och hjälper våra kunder att hitta dessa på ett bekvämt sätt, säger hon.

Hon rekommenderar en bred mix av olika tillgångsslag. Det blir bäst i längden och äter inte så mycket av kapitalet. Bovar att se upp med i dessa sammanhang är avgifter, inflation och skatter, men också stora svängningar. Av den enkla anledning att det är lätt att lockas att sälja i nedgång och köpa när börsen stiger.

Till skillnad från hos bankerna, där det är vanligt att en rådgivare har hand om flera hundra kunder, har förvaltarna hos de oberoende firmorna betydligt färre, 10–50 kunder per förvaltare. Ett annat gemensamt drag är att de inte marknadsför sina tjänster till kreti och pleti.

– Vi lever på rekommendatio¬ner från befintliga kunder. Från början hade vi en kund, som fortfarande är kvar, sedan rekommen-derade han oss till andra kunder och på den vägen är det. Detta är en förtroendebusiness och det är bara genom att föräras förtroende som man får en ny kund, säger Mariana Burenstam Linder.

Sedan något år tillbaka har Burenstam & Partners fått ny huvudägare i norska Formuesforvaltning och koncernen förvaltar totalt runt 26 miljarder kronor.

En främmande fågel i sammanhanget är det lilla Kalmarföretaget Plain Capital, som vill bli finansbranschens Ikea. De erbjuder aktiv förvaltning till kunder som inte kvalificerar sig för storbankernas private banking. Sedan Ulrik Brandén och Magnus Carlsholm startade sitt bolag förra året har det förvaltade kapitalet vuxit till en halv miljard kronor.

Förutom de ovan nämnda finns det ett helt gäng firmor som jobbar med kapitalförvaltning av det bredare slaget, till exempel Strand och Quesada.

Många av kapitalförvaltarna har sin bas i traditionell aktieförvaltning. Det är ett område som verkar komma i ropet igen. Bland dessa firmor finns många gamla aktierävar som väljer att pröva sina egna vingar och kombinera nytta med nöje.

* * *

småkunder ingen affär

Göteborgsbaserade Ability Asset Management har specialiserat sig på att förvalta pengar åt en minst sagt speciell kundgrupp – nämligen framgångsrika västsvenska entreprenörer.

– Tony och jag har samma passion för aktier, vi säger inte att vi förvaltar utan att vi vårdar våra kunders kapital. Många entreprenörer har redan en bra finansiell plattform och vill ha ett starkt personligt engagemang – att man verkligen bryr sig om deras pengar. Därför har vi bara prestationsbaserad avgift, så vi sitter i samma båt, säger C-G Gyllenram, vd Ability Asset Management.

C-G Gyllenram och Tony Ugrina har jobbat länge i branschen, bland annat på SEB, med aktiehandel och förvaltning samt även skrivit böcker i ämnet. Än så länge har Ability bara jobbat med diskretionär förvaltning, det vill säga kunderna har skrivit på en fullmakt och låter förvaltarna sköta affärerna helt på egen hand. Men nu vill företaget expandera och starta rådgivande förvaltning. Ett steg mot breddningen togs tidigare i år då bolaget startade en egen hedgefond, för att kunna erbjuda ett alternativ till kunder som inte har så stort kapital att placera. I vanliga fall krävs minst 3 miljoner kronor för att platsa som kund.

Det där med hur mycket kapital som behövs för att blir kund är ofta förhandlingsbart och är, enligt firmorna, inte ett påhitt för att verka snobbig. Många gånger är det så att förvaltningsstrategin bygger på att det finns minst ett 30-tal olika investeringar i portföljen, men naturligtvis är det även en praktisk fråga – det går bara att hantera ett visst antal kunder per förvaltare om det ska vara någon skräddarsydd förvaltning värd namnet. Och eftersom avgifterna för det mesta tas ut i förhållande till det förvaltade kapitalet är det ingen affär med för små kunder.

Aktieintresset hos Ability Asset Management delas av gänget på Humle Kapitalförvaltning. Bolaget startade som Myrberg Kapitalförvaltning 1997 och ägdes av Stenbeckskontrollerade Invik fram till årsskiftet 2005/2006 då den diskretionära delen av förvaltningen köptes av personalen. Affären gick snabbt och det brådskade med att hitta ett nytt namn. Firman ligger nära Humlegården i centrala Stockholm. Så namnet blev helt enkelt Humle Kapitalförvaltning. Verksamheten kretsar kring svenska aktier plus en och annan utländsk aktiefond.

– Vi är faktiskt kvar där bankerna var för tio år sedan. Stora banker arbetar sig bort från nära och individuell hanteringen av kunder, och vill knyta upp kapitalet i egna produkter, som strukturerade produkter och fonder, för att göra kapitalet mer troget banken. Vi är mer traditionella, våra kunder äger sina värdepapper i enskilda portföljer och investerar direkt i aktier, säger Jonas Irnell, förvaltare Humle Kapitalförvaltning.

Humle har också nyligen startat två specialfonder som baseras på de strate¬gier som används i den diskretionära förvaltningen, en småbolagsfond och en kapitalförvaltningsfond där aktieandelen kan variera från noll till 100 procent. För att investera i dessa produkter krävs det bara 50 000 kronor, det vill säga en bit mindre än de 1–2 miljoner som behövs för att ha egen förvaltare.

Et t annat bol ag med förkärlek för aktier som avkastningskälla är EKF, som står för Enskild Kapitalförvaltning och startades redan 1997. Namnet valdes för att poängtera att bolaget är oberoende och pri¬vatägt. Styrelseordförande i EKF är en välbekant finanskändis, före detta SAS-vd:n Jan Carlzon. Förvaltningen är en traditionell depåförvaltning inriktad på nordiska aktier och EKF håller sig borta från strukturerade produkter.

– Banker döljer sina avgifter i strukturerade produkter och fonder. Vi har en traditionell transparent depåförvaltning med dokumenterat goda förvaltningsresultat, det är vår edge, säger vd Gunnar Ericsson, som har ett förflutet på MPK Kapitalförvaltning och Nordiska Fondkommission.

Till firmorna som är inriktade på aktieförvaltning hör även Lancelot, som till 60 procent ägs av personalen. Reste¬rande aktier äger Rune Andersson, Peggy Bruzelius och Axel Johnson AB.

Förutom att förvalta pengar för förmögna privatpersoner och stiftelser har bolaget också två fonder, aktiefonden Camelot och blandfonden Ector.

När vi är inne på ämnet kända delägare går tanken osökt till Case Asset Management, där Stefan Persson, ordförande H&M, och före detta tennisproffset Stefan Edberg finns i ägarlistan. Case har varit i gång i fem år och har sitt ursprung i Mariegården, det okända investmentbolaget där bland andra den nu avlidne aktielegenden Eskil Johannesson samt finansmännen Kåre Gilstring och Michael Hasselquist var delägare. Namnet Case kommer sig av att förvaltarna ibland går in riktigt tungt i ett bolag där de ser stor potential, som en turn-around eller liknande, ungefär som Christer Gardells Cevian. Skillnaden är att Case jobbar med diskretionär portföljförvaltning och har två egna fonder.

Den teknisk aut vecklingen som gör att det numera går att handla direkt på börsen via andra firmors börsmedlemskap, och genom att lägga ut back office-funktioner och administration, innebär att det inte behövs så stor apparat för att starta eget och bara hålla på med det som är roligt. En före detta aktiemäklare med bakgrund från bland annat Hagströmer & Qviberg och Aragon är Mustafa Celebi som för ett par år se¬dan startade Celebi Kapitalförvaltning.

– Jag har alltid tänkt att jag skulle starta eget, pröva mina vingar och bestämma vilka kunder och produkter jag ska jobba med, och nu var det dags innan jag blev för gammal för att starta eget, säger Mustafa Celebi.

* * *

Family Office

Redan år 1882 startade John D Rockefeller det som blev före¬gångaren till dagens private banking eller egentligen dess lite mer exklusiva form – family office. Det handlar inte bara om att förvalta kapitalet, utan också ta hand om alla typer av problem som skatter, generationsskiften och många gånger också om att sköta komplicerade företagslösningar.

En av nykomlingarna i den nischen är Core Capital som har kontor i Stockholm, Köpenhamn och Luxemburg, varifrån även förvaltningen sköts. Bolaget har tillstånd för gränsöverskridande handel inom hela EU, så kallat European passport, och övervakas av CSSF, finansinspektionen i Luxemburg. Core Capital startade in verksamhet för tre år sedan och bolagets vd Stefan Romlin märker ett ökat intresse från andra firmor att etablera sig i Luxemburg.

– Jag välkomnar större konkurrens, för då skulle kunderna få upp ögonen för den här typen av oberoende förvaltning som vi står för kontra traditionell bankförvaltning, säger Stefan Romlin, vd Core Capital.

För det är från bankerna de flesta kunderna kommer och där det mesta kapi¬talet finns.

– Vi märker att kunderna är rätt trötta på produktförsäljning och en produktorienterad organisation där man i princip bara säljer sina egna produkter. Även om många banker försöker gå över till en mer öppen arkitektur är det otroligt svårt att ställa om från att bara ha sålt sina egna produkter till att bli transparent och öppen, säger Stefan Romlin.

Core Capital sysslar både med diskretionär och rådgivande förvaltning, där det sistnämnda nu börjar bli mer populärt. Stefan Romlin tror att det beror på att många kunder har blivit lite brända på de traditionella bankerna och deras diskretionära portföljer. Bolaget tar alltid ett övergripande ansvar för kundens ekonomi vilket vanliga förvaltare inte kan göra. Det innebär att Core ofta är involverade i andra saker som rör kundens ekonomi än själva kapitalförvaltningen och finns det behov av andra tjänster går det att ordna via bolagets nätverk. Och de kan hjälpa till med det mesta, även om det kanske inte direkt handlar om att gå ut med hunden.

– Vi har kunder som vi hjälper att förhandla lånevillkor för deras rörelsedrivande företag.

– Det finns inget som är oss främmande och det är klart att vi kan hjälpa en kund att köpa en bil utomlands ifall det behövs. Men det är svårt att säga vilket mervärde det tillför, säger Stefan Romlin.

Enligt honom finns det tre saker att konkurrera med i branschen: Priset – men då måste man vara riktigt stor inom förvaltning, som till exempel ren indexförvaltning i form av ETF:er. Performance – det är få som alltid slår index, det varierar över tid. Därför har Core ett absolut avkastningsmål i kro¬nor och ören. Service – det är egentligen den enda parameter man kan påverka. Vilket för Core Capitals del betyder att ta ansvar för kundens ekonomi.

Sedan gäller det givetvis att se till att kunderna får den avkastning de förväntar. Men i den här ligan är det inte snabba aktieklipp som hägrar, för kunderna har redan skapat sin förmögenhet. Förvaltningen är därför mer inriktad på att minimera risk än maximera avkastning. Samtidigt vill Stefan Romlin höja ett varningens finger för att det fortfarande är för många som baserar sina investeringar på historiskt avkastning och lock¬as att köpa när priserna är i topp.

En av de större spelarna när det gäller personförsäkringar och kapitalförvaltning är Söderberg & Partners, där Per-Olof Söderberg är styrelseordförande och huvudägare. Han är sonson till en av investmentbolaget Ratos grundare, Ragnar Söderberg.

Nu har ytterligare en ättling till Ragnar Söderberg gett sig in i förvaltarbranschen. Per-Olof Söderbergs kusin Jakob Söderberg är huvudägare i bolaget som bär hans initialer: JRS Asset Manage¬ment. Att firman som startade för två år sedan är relativt okänd är inte så konstigt.

– Vi vill vara lite doldisar med vårt fa¬mily office-koncept och vi marknadsför oss inte. Ibland bjuder vi in kunder och referenspersoner till seminarier där vi pratar juridik, skatter eller om vår makrosyn, säger Mats Ekström, vd på JRS As¬set Management.

Nya kunder tillkommer på rekommendation från vänner och bekanta. JRS riktar sig till personer som har en komplicerad förmögenhetsbild och som behöver hjälp med allt som rör förvaltning, skatter och juridiska frågor. Själva förvaltningen bygger mycket på att äga rätt tillgångar vid rätt tidpunkt, och förvaltarna har lång erfarenhet. Chefsstrategen Torbjörn Söderberg (dock inte släkt med Ratos grundare) har tidigare varit på Carnegie och Trevise.

– Vi är innovativa, kostnadseffektiva och vana vid att jobba med den här typen av kunder. Vi kan skapa egna stäng¬da produkter, som till exempel portföljer med fastigheter, private equity eller företagsobligationer. Det är det som är det exklusiva, kunderna kan få en lite roligare portfölj och inte bara traditionella investeringar, säger Mats Ekström.

Mer omskrivet är det första svenska ”familjekontoret”, Valbay, som startades av Pontus Dahlström och Magnus Wikner år 2001. Bolaget finns i Genève, Luxemburg och Stockholm. Nischen är riktigt förmögna personer, och även om det inte finns någon klart uttalad gräns, menar arbetande styrelseordföranden Carl Palmstierna att det behövs 25–50 miljoner kronor för att Valbay ska komma till sin rätt.

Och han om någon borde veta. Finans¬mannen som mest är känd för att vara en av få svenskar som varit partner på investmentbanken Goldman Sachs var först kund i firman, innan han klev in som delägare och styrelseordförande. Bolaget ägs av styrelsen och personalen. I styrelsen finns, förutom Carl Palmstierna och Magnus Wikner, också Robin Ahlström, även han tidigare partner i Goldman Sachs, Hans Karlsson, grundare av de båda svenska börsbolagen HIQ och Neonet, samt justitierådet Stefan Lind-skog.

* * *

kolla upp förvaltaren

Visst kan det vara lockande att flytta sina pengar från banken till någon mindre förvaltare. Men samtidigt finns det en del saker att se upp med. Även om de flesta företag är seriösa är risken större att något går snett där än på en av storbankerna. Det är alltid viktigt att göra en ordentlig kontroll innan man överlåter förvaltningen av sin förmögenhet till någon.

Börja med att titta i Finansinspektionens register om bolaget har de tillstånd som krävs och om det finns några klagomål från kunder registrerade. Fråga vilken bakgrund förvaltarna har, hur dessa har klarat tidigare börsnedgångar, och be om referenser från andra kunder.

Tänk till en extra gång om det är ett utländskt företag som kommer på fråga. Det är nästan omöjligt att få fram infor¬mation om utländska förvaltare, vid sidan om det som firmorna själva berättar, och det finns länder där tillsynen är obefintlig. Ett exempel är Caymanöarna, där den nyligen kraschade fonden Weavering Capital hade sin hemvist.

Att låta svenska firmor placera pengarna utom¬lands kan ha sina nackdelar. Det kan vara svårt att kontrollera avgifter och avkastning. Ett skräckexempel är förra årets stora skandal när det uppdagades att ame¬rikanen Bernard Madoff genom ett pyramidspelsliknande upplägg lurat sina förmögna kunder i åratal. Bland annat fick kunderna ett värdebesked per post en gång per månad.

Redovisning av avkastningen är något att hålla ögonen på. Trots att värdepapperen finns förvarade hos banker eller värdepappersbolag gör ofta förvaltarna egna manuella sammanställningar. Det behöver inte vara något fusk, men när rådgivarna tar betalt efter hur stor avkastningen varit finns det en risk att frestelsen att försköna utvecklingen blir för stor. Till exempel är det svårt att få rätt värden på värdepapper som inte handlas på någon marknadsplats. En aktie kan tas upp till senaste betalkurs, även om denna ligger ett halvår tillbaka i tiden. Avkastningsberäkningen kan också variera beroende på om hänsyn tas till olika avgifter eller inte.

– Jag är förvånad över att man som kund inte vill ha rapporter direkt från bankerna eller depåinstitutet och inte från förvaltaren, säger Paulina von Euler.

lDet finns exempel på fall där det gått flera år innan det uppdagats att kapita¬let halverats. I andra fall har förvaltaren valt att redovisa aktieindexobligationer till nominellt värde i stället för aktuellt marknadsvärde. Därför är det viktigt att placera i produkter som går att prissätta och där det finns en likvid marknad. Det är inte roligt om det kommer som en överraskning att den spännande private equity-obligationen visar sig osäljbar före förfallodagen om tio år.

lEtt annat tips är att titta på hur avgiftsberäkningen går till. Om den är baserad på hur portföljen utvecklats under året ska inte en aktieportfölj som aldrig rörs vara med i avgiftsunderlaget. Beräkningen bör ske efter vad förvalta¬ren faktiskt har tillfört.

Avgifter är en het potatis och när det gäller krångliga värdepapperskonstruktioner finns det många som vill ha sin del av kakan. Kick-backs, eller återförsäljarprovisioner, är ett vanligt fenomen när det gäller fonder och strukturerade produkter. Rådgivarna som Affärsvärlden har pratat med säger sig ge sina kick-backs till kunderna. Men det är det långt ifrån alla som gör.

lSlutligen bör man se till att det går att byta rådgivare om samarbetet inte utfaller till belåtenhet. Då är det viktigt att veta var pengarna och värdepapperna i praktiken finns förvarade.

– Anlita gärna rådgivare men se till att värdepapper och pengarna fysiskt finns placerade på en bank eller hos en fondkommissionär som omfattas av insättningsgaranti och investerarskydd, säger Paulina von Euler.

* * *

en riktig rysare

Alla har säkert blivit uppringda av en telefonförsäljare som vill boka tid för ekonomisk rådgivning. Inte sällan handlar det då om ”kapitalförvaltning”. Många gånger handlar det i själva verket om försäkringsförmedling. Finansinspektionens lista över försäkringsförmedlare är minst sagt lång. Här finns allt från enmansbolag till stora etablerade aktörer. Visst är en kapitalförsäkring många gånger ett praktiskt och skattemässigt fördelaktigt alternativ. Men fallgroparna är många och mardrömmen är att bli sittande med en krånglig utländsk för¬säkring långt efter det att försäkringsmäklaren försvunnit till nästa jobb eller tagit ned skylten.

En svensk rysare i denna kategori är Afla Investeringshuset som ingick i Afla Group. Efter flera klagomål till Finansin¬spektionen blev bolaget av med sitt tillstånd som försäkringsmäklare år 2002. Anledningen var att det inte stod klart vilket bolag kunderna hade gjort affärer med och det var även osäkert vilka försäkringsbolag Afla egentligen var om¬bud för. Men det dröjde inte länge förrän verksamheten var i full gång igen, i ett nytt bolag och med ett nytt namn, Investeringshuset i Sverige AB. Denna firma gick sedan i konkurs fyra år senare. Flera av mäklarna som jobbade på Investeringshuset återfinns nu på MCM Placeringsrådet, ett annat företag som redan har hamnat i blåsväder. Finansinspektionen anser att bolaget brutit mot lagen om försäkringsförmedling, och har utfärdat en varning samt ålagt firman att betala en straffavgift på 700 000 kronor. Åtgärderna överklagades till Kammarrätten som i mitten av okto-ber beslutade att avslå överklagandet.

MCM Placeringsrådet har också blivit fällt i Allmänna reklamationsnämnden, ARN, för vårdslös rådgivning och blivit rekommenderat att betala tillbaka de 600 000 kronor som kunden hade investerat.

De privatpersoner som anlitat den norska kapitalförvaltaren Acta och köpt aktieobligationer där obligationsdelen emitterats av Lehman Brothers och på rådgivarens rekommendation belånat sin investering, kan också hålla sig för skratt.

Så slutsatsen blir att det lönar sig att vara noga vid val av finansiell partner. Den gamla sanningen att det inte finns några gratisluncher tål att tänka på när nästa försäljare ringer.

Agnetha Jönsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom