Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Den isländska härdsmältan

Tre storbanker sveptes bort när den isländska banksektorn kollapsade. Orsaken var inte bara bankernas riskprofil. Djupa personliga konflikter mellan myndigheterna och finansvikingarna blev avgörande.

Torsdagen den 25 september i år insåg Thorsteinn Mar Baldvinsson för första gången allvaret. Den oansenlige mannen med försynt kamrerslugg hade varit styrelseordförande i Islands tredje största bank Glitnir i sju månader. Den allmänna uppfattningen var att han hade gjort ett bra jobb med att omstrukturera bankens skulder och skapa arbetsro i organisationen. Men nu, tio dagar efter den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs, var läget akut.

Baldvinsson hade nyss fått beskedet att Glitnir inte skulle kunna lägga om ett amerikanskt lån på 572 miljoner euro som skulle förfalla bara fyra dagar senare. Omfinansieringen var avtalad sedan tidigare med en tysk bank, enligt Fortune Bayrische Landesbank. Men Baldvinsson fick plötsligt höra att tyskarna hade dragit sig ur. De hade redan fyllt sin utlåningskvot till Island med ett lån till den isländska centralbanken Sedlabanki. Baldvinsson behövde pengar. Snabbt.

Den tändande gnistan
Från att ha varit Islands första privata bank, Islandsbanki, med fokus på inhemsk inlåning, hade Glitnir på bara några år blivit en nordeuropeisk fullservicebank med Norge som viktigaste marknad. I Sverige hade Glitnir fått en närvaro bland annat genom köpet av Fischer Partners.

Glitnir hade kastat sig in i det spel som var typiskt för isländska banker: att tillsammans med sina kunder ta ägarandelar i riskfyllda men lönsamma projekt. Strategins hållbarhet hade visserligen ifrågasatts mumlande under lång tid, både av kreditvärderingsinstitut och aktiemarknad, men ingen verkade beredd att hoppa av ett tåg som rullade på med en årlig tillväxt på runt 20 procent och en lönsamhet i samma storleksordning.

Så trots kreditkrisen hade Baldvinsson fram till denna stund anledning att tro att läget var under kontroll. Glitnirs tillgångar på 21 miljarder euro vid halvårsskiftet var inte överdrivet ifrågasatta, och kapitaltäckningen på 8 procent var inte sämre än i många andra banker.

Baldvinsson var alltså samlad trots den prekära situationen. Han hade blivit värvad till Glitnir från dotterbolaget Tryggingamidstödin för sin saklighet och sitt lugn. Hemma på huvudkontoret i Reykjavik hade han redan satt betrodda kollegor på att sammanställa en portfölj av tillgångar som skulle kunna gälla som säkerhet för ett extralån i Sedlabanki.

Dagen därpå, fredagen den 26 september, blev Baldvinsson uppkallad till centralbankschefen David Oddsson. Den 60-årige tidigare statsministern var något av en politisk halvgud på Island och upphovsman till landets moderna ekonomiska politik. Trots en på papperet mindre framträdande position, var han kanske mäktigare som centralbankschef än som statsminister.

Trots Oddssons status såg Baldvinsson inför mötet framför sig ett samtal mellan jämlikar, en konstruktiv diskussion om hur Glitnir och Islands finansbransch skulle kunna klara den ökensträcka som den globala likviditetskrisen hade skapat. Så uttryckte Glitnirchefen sig åtminstone i en tv-intervju några dagar senare. Den grålockige Oddsson reagerade dock inte som Baldvinsson hade förväntat. I stället framgick det av mötet att Oddsson och hans rådgivare ansåg att ett lån till Glitnir var långt ifrån självklart, att de säkerheter som Baldvinsson ville ställa inte dög.

Glitnirs dödskamp har skildrats utförligt av den isländska bloggen Iceland Weather Report, som drivs av en väl insatt frilansskribent och tidigare kolumnist på Islands största engelskspråkiga förlag Iceland Review, Alda Kalda.

Hon berättar bland annat hur Glitnir under helgen arbetade fram nya förslag på säkerheter, men att det från Oddssons sida var märkligt tyst efter det inledande mötet, enligt Baldvinssons intervju med den statliga TV-kanalen RUV:s nyhetsmagasin Kastljos. Glitnirfolket försökte upprepade gånger få tag på centralbankschefen - eller över huvud taget någon på Sedlabanki - för att få en reaktion.

Under lördagen träffade förvisso Baldvinsson landets premiärminister Geir Haarde, men mötet förde inte Glitnir närmare en lösning. Tydligen var det Oddsson snarare än Haarde som höll i agendan vad gällde bankens framtid. Söndag eftermiddag ringde Baldvinssons medarbetare alltmer desperat till centralbankens olika avdelningar och någonstans svarade till slut en kanslist. Han bekräftade att förslaget på ny tillgångsportfölj har anlänt, men att han "inte haft tid att titta på det". Allt enligt Iceland Weather Report.

Paniken spred sig bland Glitnirledarna, som nu för första gången insåg att deras bank kunde falla.

Först klockan elva på söndagskvällen kom bud från Sedlabanki: Thorsteinn Mar Baldvinsson kunde vänligen infinna sig hos Sedlabankkis ledning. Bums. En märklig tidpunkt kan man tycka, men Baldvinsson tog sig genast till Sedlabanki, mitt i Reykjavik. Ett förslag mötte honom på Oddssons skrivbord. Den isländska staten var redo att ta över 75 procent i Glitnir för 600 miljoner euro i en nyemission som spädde ut de gamla ägarna nästan helt, meddelade centralbankschefen en chockad Baldvinsson. Inget mer tal om lån.

I stället ville Oddsson, backad av ett regeringsbeslut, ta kontrollen i Glitnir för en värdering på två isländska kronor per aktie. För att stärka balansräkningen, som han sade. Två kronor kan jämföras med det pris aktien handlades till vid stängning på fredagen två dagar tidigare: 16 kronor.

Beskedet var minst sagt svårsmält för Glitnirordföranden, hans aktieägare skulle bli vansinniga. Men Oddsson pressade på. Det här är enda utvägen, menade han. Då blev Baldvinsson stressad och gjorde något han senare sade sig bittert ångra; han gick ifrån mötet med ett löfte till centralbankschefen om att förankra förslaget hos de största aktieägarna.

Det blev en natt som höll många vakna och bara några timmar efter att Baldvinsson gått från Sedlabanki, kallade centralbanken till presskonferens kockan kvart i tio. Men det visste inte Baldvinsson. Han hade gett sig ut i Reykjavik på jakt efter de större aktieägarnas signaturer.

På måndag morgon surrade Reykjaviks nyhetsredaktioner redan i ottan inför presskonferensen. I sista minuten fick Baldvinsson nys om saken och gick i taket. Oddsson hade ju lovat att inte offentliggöra något ännu! Baldvinsson ringde upp Oddsson för att få konferensen stoppad, med motiveringen att avtalet för tusan inte hade undertecknats. Så minns Baldvinsson förloppet i en intervju med Kastljos. Sedlabanki säger däremot till Affärsvärlden att man inte gick ut med någonting offenligt innan majoriteten av aktieägarna accepterat uppgörelsen.

Med eller utan backning av aktieägarna, när klockan slog kvart i tio stod Oddsson framför mikrofonerna och meddelade att den isländska staten köpte 75 procent av aktierna i Glitnir för 600 miljoner euro.

I intervjun med nyhetsmagasinet Kastljos i dagarna efter det statliga övertagandet, sade Baldvinsson att hans största misstag var att vända sig till Sedlabanki över huvud taget när det blev uppenbart att hans Glitnir hade problem. Haarde och Oddsson hade inte så mycket som tittat på den tillgångsportfölj vi erbjöd i säkerhet, berättade han i Kastljosintervjun.

"Det var plågsamt att titta. Han var uppenbart känslomässig men kämpade med att hålla sig samman. Under intervjun ursäktade han sig upprepade gånger för aktieägarna", recenserade Iceland Weather Report intervjun.

Statens övertagande av Glitnir fick omedelbara effekter på hela Islands ekonomi. Reykjavikbörsen upplevde sitt största fall på en dag i historien, 16 procent, och kronan föll med nästan 5 procent samma dag. Valutafallet som fortsatte under veckan betydde att de isländska bankerna betalade ränta på motsvarande 160 miljarder lånade dollar, jämfört med 120 miljarder, bara tre månader tidigare.

Kreditspreadarna, alltså marknadspriset för bankernas upplåning, rusade i höjden och samtliga tunga kreditvärderingsinstitut, som Moody's och Standard & Poor's, sänkte kreditbetyget antingen för Islands statsfinanser, för dess banker, eller för alltihop. Sedan kreditkrisens början har kreditvärderingsinstitutens roll och agerande ifrågasatts, men vad gäller Island ska sägas att kreditvärderarna var skeptiska redan tidigare. Exempelvis Glitnir hade redan före förstatligandet kreditbetyget A- hos Fitch, vilket nu i ett slag sänktes tre steg till BBB-.

För landets president Olafur Ragnar Grimsson blev allt detta för mycket. Presidenten, som huvudsakligen har en ceremoniell funktion på Island, drabbades av hjärtbesvär och måste opereras på Landspitali i Reykjavik. Konstigt nog läckte inte den informationen ut förrän flera dagar senare, när Grimsson redan hade lämnat sjukhuset.

Övertagandet av Glitnir slog hårt särskilt mot en person, bankens största enskilda aktieägare och en av dess största kunder, finansmannen Jon Asgeir Johannesson. Han är mest känd som ägare till Nordeuropas näst största detaljhandelsbolag Baugur, med ägande i bland andra svenska Souk, brittiska Iceland och amerikanska Saks. Johannesson ägde 32 procent i Glitnir via investmentbolaget Stödir, som i sin tur ägs av Johannessonsbolaget Gaumur.

När staten lade beslag på Glitnir sjönk värdet på Johannessons aktier från 2 miljarder euro till bara 65 miljoner euro. Raset tvingade holdingbolaget Stödir att omedelbart ställa in betalningarna. Som ett brev på posten kom så spekulationer om vad det skulle betyda för Baugur, vars dotterbolag på olika sätt var inflätade i Glitnir, och för Johannessons många holdingbolag. Dessutom var ju Johannesson själv låntagare i banken vilket bidrog till skepcisen mot hans bolagsgrupp.

Litet tur i oturen hade dock Johannesson. 24 timmar efter att staten tagit över Glitnir skulle det bankrutta Stödirs bolagsstämma ha beslutat om att köpa 39 procent i Baugur för 131 miljoner pund. Om köpet hade hunnit gå igenom skulle Jon Asgeir Johannesson inte bara ha förlorat sin förmögenhet, utan också kontrollen över livsverket Baugur.

Relationen mellan Oddsson och Jon Asgeir Johannesson har en särskilt djup dimension. Under många år har nämligen en vendetta pågått som skulle kunna beskrivas som en såpa eller en modern isländsk saga; där finns lyxjakter, hämndlystna anställda som tjallar, gratis utdelade tidningar med ofördelaktiga artiklar om motparten, husrazzior och en hämningslös smutskastning.

Att Oddsson, i spetsen för landets etablissemang, nu vägrade ge lån till Johannessons bank och i stället lät staten ta över har gett upphov till omfattande konspirationsteorier om ett personligt hämndmotiv.

David Oddssons självklara försvar är att han helt enkelt inte kunde bevilja enorma lån till en privat bank med skattebetalarnas pengar. Beslutet blev dock kritiserat av andra anledningar.

Island är ett litet land med 300 000 invånare och statens ingripande i Glitnir försatte nationen i en ytterst riskfylld situation. Om ägandet i Glitnir verkligen hade tagits över av staten, så hade bankens skulder blivit en del av statsskulden vilket kunde ha lett till statsbankrutt. Åtminstone enligt en rapport av ekonomerna Willem Buiter och Anne Sibert för tankesmedjan Center of European Studies.

Islandsspecialisten och ekonomen Richard Portes sågade också centralbankchefens agerande i Financial Times.

"Oddsson hävdade att Glitnir skulle ha gått i bankrutt om banken inte hade förstatligats. Det är en absurd kommentar om en bank som brottas med tillfällig kreditbrist i en bisarr marknadssituation, men som har en kompetent ledning och en god kapitalstruktur", skrev han.

Frågan om likviditet kontra solvens är central i hela kreditkrisen, i minst när det gäller de isländska bankerna. Glitnirs ledning har hävdat att banken var solvent, och att de bara fälldes av oförmågan att finansiera lån. Samtidigt hade värdet på tillgångarna ifrågasatts i flertalet av de banker som tidigare fallit runtom i världen på grund av finanskrisen.

Det gällde även de isländska, vars tillgångar till stora delar var lån som hade lämnats till landets aggressiva finansmän under deras köpräder de senaste åren. Exakt hur säkerheten för lånen har sett ut är okänt, men i en panikmarknad sätts värdet skoningslöst lågt och då blir banken definitionsmässigt insolvent.

Den största posten på Glitnirs tillgångssida i balansräkningen - 66 procent av totalen - var just "lån till kunder", vilka i dagens läge jämförs med skräpobligationer i riskhänseende.

Hur som helst fick den isländska centralbanken anledning att ompröva sitt beslut att ta över ägandet i Glitnir. I stället tog finansmyndigheten i Reykjavik, FME, en vecka senare befälet. Glitnir övergick i "recievership" eller tvångsförvaltning, ett slags rekonstruktionsfas som tillåter betalningsinställelse och att en tredje part för ackordsförhandlingar med borgenärerna. FME avsatte styrelsen och tillsatte en förvaltarkommitté bestående av myndighetspersonal. Tvångsförvaltningen innebär inte likvidation utan syftar ofta till att förbereda en försäljning. Processen kan jämföras med de svenska "work out"-bolagen Securum och Retriva på 1990-talet. I likhet med den svenska statens ingripande i Nordbanken samlade isländska myndigheter osäkra tillgångar i en pott, "gamla Glitnir", medan livkraftiga delar övergick i “nya Glitnir".

När staten gick in den 7 oktober avsattes hela Glitnirs styrelse, inklusive Thorsteinn Baldvinsson. I dag finns han på fiskföretaget Samherji där han varit vd i många år och är storägare sedan 25 år tillbaka.På FME:s begäran stannade vd Larus Welding kvar i ledningen ett par dagar under den statliga regin, men han har nu ersatts av Birna Einarsdottir.

Men redan i och med Oddssons annonsering av ett statligt aktieköp i Glitnir var skadan gjord. Händelserna hade satt i gång en eld som snart skulle sätta en ännu större finansinstitution i brand.

Elden tar fart
Samma torsdag som det stod klart att Glitnir hade problem var Thor Björgolfsson, huvudägare i Landsbanki, gäst på ett bröllop i Reykjavik. Där tog han emot ett telefonsamtal om att Baldvinsson var i akut likviditetsknipa och att David Oddsson sannolikt skulle försöka sig på ett övertagande. Björgolfsson lämnade genast festligheterna.

- En väldig massa diskussioner utbröt direkt. Landsbanki skulle prata med Glitnirs aktieägare och med centralbanken. Detta får inte hända. Detta är förfärligt. Det var vad alla tänkte inom Landsbanki och Kautphing, sade Björgolfsson i den enda intervju som han har givit efter krisen, med tv-programmet Kompas i kanalen Stöd 2 (för övrigt ägd av Jon Asgeir Johannesson).

Den 41-årige storväxte, grovmejslade Thor Björgolfsson kallas för Islands rikaste man och äger aktieposter i en lång rad isländska och europeiska storbolag, bland annat en majoritetsandel i den isländska medicinjätten Actavis. Och alltså i Landsbanki, där hans bolag Samson Eignarhaldsfélag ägde 42 procent.

Liksom Glitnir hade Islands andra bank, Landsbanki, genom snabb tillväxt blivit en viktig nischspelare i den nordiska finansbranschen de senaste fem åren. Medan Glitnir fokuserade på kunder som var entreprenörer inom detaljhandel, sjöfart och energiföretag, hade Landsbanki en mer reguljär bankverksamhet med in- och utlåning för små och medelstora affärskunder, med fokus på finans och fastigheter.

Med 22 miljarder euro i tillgångar var Landsbanki lite större än Glitnir, men folket i Landsbanki hade rykte om sig att vara lite försiktigare än de i Glitnir och Kaupthing. Kreditvärderingsinstituten hade följaktligen alltid givit den snäppet bättre betyg än de andra bankerna. A jämfört med A- före kollapsen, enligt Fitch.

Även för Björgolfsson stod mer än en ägarpost på spel. Landsbanki var en hörnsten i Björgolfssons affärsimperium, värt minst 1,1 miljarder dollar i år enligt magasinet Forbes.

Björgolfssons inflytande i Landsbanki utgick såväl från aktieposten på 42 procent som pappa Björgolfur Gudmundssons position som ordförande i banken. På fredagen före förstatligandet av Glitnir skickade Landsbanki och Björgolfsson ett förslag till centralbankschef Oddsson i syfte att till varje pris undvika ett förstaligande.

Landsbanki skulle gå samman med Glitnir och staten skulle bara skjuta till pengar i form av lån. Två memoranda med olika versioner av en sådan affär skickade Landsbanki till centralbanken över helgen.

I breven, som citeras av nyhetsbyrån icenews.is, varnas för att "ett statligt övertagande av Glitnir skulle få oanade och förödande konsekvenser för hela nationen Island". Källor mer kritiska till Björgolfsson, bland andra Iceland Weather Report, har angett simplare motiv bakom hans snabba reaktion. Han tog helt enkelt tillfället i akt att lämna ett riktigt skambud. Oavsett vilket, så ignorerades anbudet totalt.

- Vi fick inget svar. Jag påstår inte att vi blev avvisade (...) Vi ansågs inte värdiga ett svar, sade Björgolfsson i intervjun med Kompas.

Björgolfsson har ofta gjort en poäng av att distansera sig till entreprenöriella landsmän som Johannesson. Men denna gång var Björgolfsson rörande överens med Johannesson om att Oddsson hade agerat helt galet i fallet Glitnir. Den gamla motsättningen mellan Islands nyrika affärsmän och den insuttna politiska eliten i Reykjavik kom upp till ytan igen. Konflikten är väldokumenterad och på maffiamaner har Oddsson och hans politiska nätverk döpts till "The Octopus" av pressen medan de nyrika affärsmännen benämns "The Squid".

Björgolfssons onda aningar om vad som skulle hända med hans egen bank efter Glitnirs fall kom snabbt att besannas. Under måndagen och tisdagen efter förstatligandet nästan försvann de isländska bankernas möjligheter till kort upplåning i utlandet och de blev då i princip funktionsodugliga, åtminstone enligt isländska Morgunbladids beskrivning.

Om det inte varit för marknadens allvarliga oro över nationen Islands finanser, som utlösts av Glitnirfallet, borde situationen ha sett relativt stabil ut för Landsbanki, trots den globala kreditkrisen.

Den så kallade minikrisen år 2006, när isländska bankers affärsmodell ifrågasattes för första gången, hade motiverat Landsbanki att sedan dess öka inlåningskvoten avsevärt genom att hårdmarknadsföra högräntekonton till privatpersoner i Storbritannien och Nederländerna. Affärsidén var att lägga maxbeloppet på samma nivå som respektive lands insättningsgaranti, därmed fick de isländska bankerna en indirekt AAA-garanti och en stabilare finansiering. Medan Kaupthings variant gick under det brittiska insättningsskyddet, hade Icesave till en början bara skydd av det isländska - en skillnad som skulle visa sig ödesdiger.

Kontona som hette Icesave i Landsbanki (och Edge i Kauphting) blev en stor framgång och vid denna tidpunkt hade den förstnämnda banken på den vägen stärkt balansräkningen med 5,4 miljarder euro. I likhet med Glitnir fanns där förvisso också en hel del tillgångsposter bestående av svårvärderade pantvärden i andra bolag. Men återigen, i likhet med Glitnir hade inte marknaden på allvar ifrågasatt Landsbankis soliditet.

Likviditeten var det dock värre med nu. Björgolfsson visste att de allt högre straffräntor på kapital som marknaden ålade Landsbanki tvingade banken att handla snabbt. Strategin blev att realisera tillgångar utan att förlora kontrollen över dem, något Björgolfsson näst intill lyckades med genom att inleda en försäljning av Landsbankis största dotterbolag utomlands, det europeisk-amerikanska mäklarhuset Kepler, den brittiska investmentbanken Landsbanki Securities och irländska Merrion.

Köpesumman var 380 miljoner euro och tänkt köpare var den isländska investmentbanken Straumur-Burdaras, med tillgångar på 6,2 miljarder euro. Samtidigt var det en skenräddning, eftersom Thor Björgolfsson även är huvudägare i Straumur, med 35 procent via investmentbolaget Samson Global Holding. Men Björgolfsson hann aldrig få igenom affären.

Det skulle bli Landsbankis tidigare räddningsmanöver, Icesavekontona, som fällde banken. Landsbanki hade 300 000 privatkunder i Storbritannien genom Icesave, och deras ögon var som klistrade vid utvecklingen på Island. Med den negativa rapporteringen efter Glitnirs kollaps blev de allt oroligare för sina besparingar som inte var garanterade av den brittiska staten.

I beloppet 4,6 miljarder pund i Icesave ingick dessutom ungefär 800 miljoner från brittiska kommuner och välgörenhetsorganisationer - en politiskt sett extra het potatis. Folk började talade om att ta ut pengarna. För den brittiske finansministern Alistair Darling, med bara ett år i sadeln bakom sig och redan kritiserad för hur han hanterat kreditkrisen dittills, var en "bank run" mot Icesave ett mardrömsscenario.

Britternas första steg var dock konstruktivt, åtminstone om man får tro Thor Björgolfsson själv i hans tv-intervju. Där berättar han att på söndagen den 5 oktober, en knapp vecka efter Glitniraffären, talade företrädare för Landsbanki med Hector Sanders, chef för brittiska finansmyndigheterna, FSA. Sanders och Landsbanki kom, enligt Björgolfsson, fram till en deal där britterna skulle låta deras bankgaranti täcka inlåningen i Icesave.

Om det stämmer var det ett storartat erbjudande, värt 2,2 miljarder pund för islänningarna, och dessutom lovade Sanders att snabbehandla ärendet på bara fem dagar. Enda villkoret var att Landsbanki dagen därpå, på måndagen, skulle ställa en säkerhet på 200 miljoner euro i Storbritannen.

När luren lagts på blev det därmed utryckning igen till Oddsson på centralbanken, denna gång av Björgolfsson och Landsbanki. De gick från mötet i förvissningen om att de beviljats ett lån på 500 miljoner euro och att 200 av dessa skulle hinna nå Storbritannien på måndagen.

- Landsbanki hade en hel del likvida medel, men det var isländska kronor och inte pund. Dessutom ställde vi bästa tänkbara säkerheter, sade Björgolfsson till Kompas.

Sedlabanki har en något annan uppfattning om vad som var sagt med britterna.

- Ingenting i brevet vi fick som bad om ett lån uttrycker att det fanns en uppgörelse med britterna, säger Stefan Stefansson, informationschef på Sedlabanki.

Men till Landsbankis förvåning dök inga pengar upp på måndag morgon. Återigen ska Oddsson ha gjort sig oanträffbar för Landsbankis ledning. Allt enligt Björgolfsson. För varken Sedlabanki eller FSA säger sig ha känt till att det fanns en deal med FSA när låneansökan gjordes.

Och innan britterna hann reagera på att avtalet inte hade fullföljts drog andra händelser under måndagen uppmärksamheten till sig. Det var presskonferens igen i Reykjavik. Efter en helg av dygnet runtöverläggningar med både politiska partier och näringslivsföreträdare såg statsminister Geir Haarde riktigt trött ut och pratade ovanligt rakt på sak.

- Parlamentet kommer i kväll att anta en nödlagstiftning som gör det möjligt att förstatliga banker, sade han.

Och i samma ögonblick som lagstiftningen klubbats igenom togs den i bruk av isländska tillsynsmyndigheter. Landsbanki förstatligades genom att försättas i recievership redan på måndag kväll - ett öde som även Glitnir mötte dagen därpå. Styrelsen avsattes omedelbart och tillgångarna delades upp i ett Nya Landsbanki och ett Gamla Landsbanki, vars tillgångar skulle säljas.

Thor Björgolfssons pappa var därmed inte längre styrelselseordförande och deras Samson Eignarhaldsfélag, vars enda tillgång var aktierna i Landsbanki, försattes i omedelbar konkurs.

Formellt fick dock inte aktieägarna i vare sig Glitnir eller Landsbanki någon information om vad som hände med deras ägande i bankerna.

- Man antog kort och gott att de var värdelösa eller övertogs av staten, säger en person som följde förloppet på nära håll.

David Oddsson valde alltså att skicka in trupperna i Landsbanki snarare än att vänta på att britterna skulle försätta Icesave i konkurs, och snarare än att bevilja ett lån som kunde ha lugnat finansminister Darling. "För skattebetalarnas skull", var återigen Oddssons motivering för att hålla hårt i centralbankens snabbt sinande reserver. Sannolikt ansåg Oddsson att ett lån bara skulle ha täppt till ett av många hål i ett sjunkande skepp, och att endast ett statligt ingripande kunde förhindra vidare brandkårsutryckningar och värdeförluster i snabba försäljningar. Med Landsbanki i statliga händer hade man mer tid och kontroll - också över isländska tillgångar i Storbritannien.

Därför var det hög tid för britterna att reagera. Med Landsbanki under statlig förvaltning låg det i den isländska statens makt huruvida brittiska kunder skulle få ut sina pengar ur Icesave eller inte. På tisdagen den 7 oktober ringde således finansminister Darling upp sin isländska motpart Arni Mathiesen för att få klarhet i isländska statens åtaganden. Konversationen, som först återgavs i statliga tv-kanalen RUV och sedan publicerades i Iceland Review, började inte så bra:

Mathiesen: Hej.

Darling: Hej

Mathiesen: Det här är Árni Mathiesen, finansminister.

Darling: Hej, vi träffades för några månader sedan, några veckor sedan.

Mathiesen: Nej, vi har aldrig träffats. Du träffade handelsministern.

Darling: Okej, jag ber om ursäkt.

Samtalet fortsatte på samma osmidiga sätt och dessutom gav Mathiesen svävande svar på alltmer pressande frågor från Alistair Darling. Britterna drog slutsatsen att Island inte hade för avsikt att garantera brittiska bankkunders insättningar.

Då tappade britterna tålamodet. Med hjälp av terroristlagstiftning från 2001 frös de Landsbankis tillgångar i Storbritannien, trots att jurister ur alla läger protesterade mot en så liberal tillämpning av lagtexten. Därefter hotade premiärministern Gordon Brown med att stämma Island för att få tillgång till de frysta inlåningarna.

Men konflikten som blossat upp med Storbritannien kom snart att kräva ett ännu högre pris än både stämningshot och terroriststämplar: Islands största och enda återstående bank.

Bomben briserar
Onsdagen den 8 oktober dök Sigurdur Einarsson, ordförande och storägare i Kaupthing, upp tidigt på sitt kontor på Borgartun i östra Reykjavik. Ett meddelande väntade redan på honom - från de brittiska finansmyndigheterna, FSA. Enligt Einarsson ställde FSA ett ultimatum, inte olikt det som Landsbanki hade fått bara ett par dagar tidigare.

- Ni måste sätta in 300 miljoner pund i likviditet i dotterbolaget Kaupthing Singer & Friedlander i London. Och kom upp med en plan för hur ytterligare 2,3 miljarder ska komma in, annars stänger vi er.

Så återgav Einarsson samtalet med FSA i en intervju med Financial Times ett par dagar senare.

Den 48-årige Sigurdur Einarsson, kallad Siggi internt på banken, var på många sätt Mr Kaupthing. Den voluminöse styrelseordföranden har varit sysselsatt inom finansbranschen under hela sin karriär och började på Kaupthing 1997. Väl där drog Einarsson nytta av sitt starka nätverk, bland annat var han god vän med Jon Asgeir Johannesson, för att forma banken till en spjutspets för isländskt företagande i utlandet.

Med Kaupthing etablerade Einarsson en expansiv bankmodell som bar drag av hedgefond och som de andra isländska bankerna kom att ta efter. Hög belåning och saminvesteringar med kunderna genererade höga tillväxtal, liksom raska uppköp av konkurrenter i Norden, Nederländerna och Storbritannien. Kaupthing blev en storhet på den lilla ön - i den senaste halvårsrapporten med en balansomslutning på 36 miljarder euro.

Det nätverk som Kaupthing under expansionsåren byggde upp i framför allt Storbritannien var imponerande, med infytelserika kunder och partners, som miljardärerna Tom Hunter och Robert Tchenguiz, kocken Gordon Ramsey och designern Karen Millen. Men som prototyp för det isländska undret led Kaupthing av samma svajiga tillgångsbas som Glitnir och Landsbanki. I Kaupthings fall motsvarade andelen - mer eller mindre osäkra - lån till kunder 63 procent av tillgångsmassan.

Även Kaupthing hade dock framgångsrikt ökat sin inlåning de senaste åren med nya internetbanken Kaupthing Edge, som hade lockat 2,5 miljarder pund, bara i England. Och man hade en bättre kapitaltäckningsgrad än de flesta amerikanska och europeiska banker, 9,3 procent.

De allt dyrare krediterna för isländska banker hade också drabbat Kaupthing de senaste dagarna, men banken hade hållit näsan över vattenytan. Bland annat med hjälp av centralbanken, som hade beviljat ett lån på 500 miljoner euro - en del av räddningspaketet när staten övertog Glitnir och Landsbanki. Men de belopp som britterna nu krävde fanns inte och man skulle bli tvungen att vidta åtgärder.

Tillsammans med Kaupthings vd Hreidar Mar Sigurdsson och rådgivare från Deutsche Bank satte sig Sigurdur Einarsson nu på onsdagförmiddagen för att organisera en blixtsnabb försäljning av Kaupthing Singer & Friedlander, den brittiska investmentbankdelen av Kaupthing. Tanken var att en försäljning skulle frigöra de 300 miljoner pund som britterna krävde - inte ett alltför högt mål med tanke på att Kaupthing köpt Singer & Friedlander för nästan det dubbla, 547 miljoner pund, år 2005.

Arbetet fortskred i tillförsikt ända till strax före klockan ett på eftermiddagen, då ett nyhetsinslag på tv avbröt Einarssons team. Sky News rapporterade att den isländska storbankens internetdel Kaupthing Edge just hade sålts till holländska finanskonglomeratet ING.

Handlarna på Kaupthingkontoret i London såg samma inslag som Siggi på sina bildskärmar. De hade dessutom ytterligare tv-skärmar för ögonen där en annan kanal hävdade att hela Kaupthing redan hade försatts i konkurs.

- Ingen förstod någonting. Vi hade jobbat så hårt med att lugna kunder och borgenärer, och vi var så nära en försäljningslösning. Men så var det plötsligt slut - även om vi då inte visste exakt vad som hänt, säger en person på Kaupthing i London som fram till den ödesmättade nyhetssändningen hade arbetat med att ta fram underlag åt Einarsson.

Svaret dröjde inte. En av cheferna på Londonkontoret kom snart ner på handelsgolvet och meddelade personalen vad som hänt. Brittiska finansinspektionen, FSA, hade med hjälp av ett domstolsbeslut försatt Kaupthings brittiska dotterbolag, med cirka 700 anställda, i "administration" - ett slags konkursförfarande "light" med utomstående förvaltare - "för att skydda brittiska privatkunder och finanssystemets stabilitet", som man uttryckte det. Revisionsfirman Ernst & Young fick uppdraget att förvalta Kaupthing Singer & Friedlander med målet att sälja så mycket av skulderna som möjligt samt även avyttra delar av organisationen, som kapitalförvaltnings- och kapitalmarknadsaktiviteter.

Uppgifterna i Sky News om att internetbanken Kaupthing Edge hade sålts till internetbanken ING Direct visade sig också stämma.

- Myndigheterna hade helt enkelt gått bakom ryggen på oss och förhandlat med ING. Inom en halvtimme efter Sky News inslag fanns deras (ING:s) logo på vår hemsida, sade Einarsson i intervjun med Financial Times

Redan nästa dag, torsdag, tvingades Einarsson bildligt talat lämna över nycklarna till kontoret vid Regent's Street i London till Ernst & Young.

På grund av juridiska teknikaliteter i Kaupthings kontrakt med sina långivare betydde dock försäljningen av Kaupthing Edge att även moderbolaget Kaupthing på Island tvingades i likvidation. När det stod klart insåg Sigurdur Einarsson att loppet var kört.

- Hela bankens styrelse beslutade att avgå och de lämnade över till isländska finansinspektionen, FME. Myndigheterna kunde använda den nya nödlagstiftningen och stiga in som förvaltare i Kaupthing med målet att i lugn och ro rädda så stora värden som möjligt åt kreditorerna. Liksom i fallen med Glitnir och Landsbanki delades tillgångarna i ett gammalt och ett nytt Kaupthing, där utländska tillgångar ska säljas medan allt isländskt stannar i den nya banken, säger Jonas Sigurgeirsson, informationschef på Nya Kaupthing.

Liksom när det gällde Glitnir och Landsbanki fick Kaupthings fall stora konsekvenser för finansmännen i dess omgivning. Största ägare i i Kaupthing med 24,7 procent var bröderna Agust och Lydur Gudmundsson via investmentbolaget Exista.

Exista hade sin bas i matvaruföretaget Bakkavör, men under åren 2006-2008 hade bolaget också gjort ett antal stora, delvis lånefinansierade köp av aktier i finansbolag, främst Sampo och Storebrand. I slutet av 2007 hade Exista tillgångsvärden på 8 miljarder euro i portföljen, men efter finansaktiernas kollaps under 2008 stod Exista redan på gränsen till konkurs - enligt Affärsvärldens beräkningar låg Existas soliditet i augusti så lågt som på 10 procent.

När det strax före Kaupthings förstatligande stod klart att Existas aktiepost i banken riskerade att bli värdelös, sjönk Existas börsvärde till bara 13 procent av vad det varit ett år tidigare. Det tvingade Gudmundssons till flera panikförsäljningar redan dagarna innan Kaupthing föll. Strategiska poster som bröderna hade byggt upp under flera år slumpades bort på nolltid. Bland annat såldes 8,7 procent i norska Storebrand för 115 miljoner euro, och 20 procent i finska Sampo för 2,2 miljarder euro.

Bakkavör lyckades de dock behålla. Den 39-procentiga ägarandelen sålde bröderna till sitt eget dittills obekanta bolag ELL182 för 84 miljoner dollar.

Den brittiske fastighetsmogulen Robert Tchenguiz var en annan finansjätte som råkade illa ut till följd av Kauphtings problem. Tchenguiz, som hade varit en långvarig allierad till islänningarna och storkund i Kaupthing, drabbades snabbt och hårt.

Han krävdes tillbaka på sina lån redan när banken arbetade på att undvika ett brittiskt ingripande, och tvingades bl a sälja hälften av sitt 10-procentiga innehav i matvarukedjan Sainsbury's, samt ett 27-procentigt innehav i pubkedjan Mitchells & Butlers. The Guardian uppskattar förlusten av de framtvingade försäljningarna till 800 miljoner pund. Financial Times å sin sida avrundar till 1 miljard pund.

Och vad blev kvar?
Tre kollapsade banker på två veckor, mångmiljardförluster och stämningshot mot landet. Kunde islänningarna själva stämma omvärlden för förödmjukelse (Island var ju också till salu på eBay en tid) så hade det nog varit frestande.

I realiteten planerar de dock att kämpa på två andra fronter i rättssalen. Sigurdur Einarsson kommer tillsammans med Gudmundssons, och kanske andra aktieägare i Kaupthing, att stämma britterna för intåget i Kaupthing Singer & Friedlander som utlöste hela bankens konkurs. Ett annat stämningsmål leds av isländska staten och avser frysningen av Landsbankis tillgångar med hjälp av terroristlagar.

Det är inte mycket som återstår av det internationella finansundret Island, några stämningsansökningar och tre banker med prefixet "gamla". Alla styrs nu av statliga kommittéer och innehåller tillgångar som ska säljas inom de närmaste månaderna på en onådig marknad.

I USA och på flera andra ställen har banker och andra institutioner tagit liknande risker som de isländska bankerna: Freddie Mac, Fanny Mae, AIG, Citi, Carnegie för att nämna några. Skillnaden är att de, med undantaget Lehman Brothers, har fångats upp av olika räddningspaket. I USA motsvarar storleken på dessa knappt 5 procent av landets BNP. För de isländska bankerna skulle ett liknande statligt stöd ha uppgått till flera gånger landets BNP.

Sedlabanki var med andra ord aldrig en trovärdig "lender of last resort". Om det inte varit uppenbart tidigare så är det en gång för alla bevisat att det ingår i en banks affärsidé att ha en stark ekonomi i ryggen - och det hade inte Glitnir, Landsbanki och Kaupthing. Möjligen kunde de isländska bankmännen ha anat det redan före kraschen, men å andra sidan hängde ju marknaden mer än gärna med på tåget.

Tidigare aktieägarna Johannesson, Björgolfsson och Gudmundssons bör inte hoppas på någon kompensation alls, där de står på sista plats i listan av fordringsägare. Inte heller bör de hoppas på landsmännens medlidande för sina förlorade förmögenheter. Det verkar åtminstone Johannesson ha klart för sig.

- Vi kan inte snacka oss tillbaka. Vi måste gottgöra. Och återvinna respekten, sade han nyligen till Financial Times.

Islands regering och centralbank insåg likaså i ett tidigt skede att krisen skulle komma att kräva mer än snack. Man tog snabbt kontakt med såväl Internationella valutafonden, IMF, som med andra nationers centralbanker för att få hjälp.

Efter nervös väntan kom IMF den 19 november äntligen med ett räddningspaket och en tvåårsplan för hur Islands nation ska komma på fötter igen. 2,1 miljarder dollar kan landet sammanlagt låna, med en initial summa på 827 miljoner dollar. Till detta kommer 900 miljoner dollar från bland annat Sverige, övriga nordiska länder samt Ryssland och Polen. Statsminister Haarde tackade artigt i Svenska Dagbladet i förra veckan.

Det handlar om stora summor och de kommer att behövas för att bygga upp någonting nytt i den förödelse som de tre storbankerna lämnat efter sig: En ekonomi vars statsskuld har fyrfaldigats, vars tillväxt kommer att vara minus tio procent nästa år, vars arbetslöshetstal kommer att trefaldigas och vars ränta inom överskådlig framtid kommer att ligga på 18 procent eller däröver. Än värre lär det bli om den tredjedel av befolkningen som har deklarerat att de vill flytta utomlands verkligen gör slag i saken.

Det isländska ordet för det som väntar dem som stannar kvar är "kreppa", depression.

Johan Högberg

Cecilia Ezaz-Nikpay

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom