En världs börs i en mans händer

Hur bra är prognosmakarna egentligen på att spå? Förra gången pessimismen toppade – under 2011 – blev det ingen recession i USA, och en studie av Prakash Loungani – själv ekonom på IMF – från förra året visar hur meningslöst det är för ekonomer att försöka spå framtiden. Loungani gick igenom 153 recessioner i 63 länder mellan 1992 och 2014 och kom fram till att en övervägande majoritet av dem kom som en överraskning för ekonomkåren – oavsett om de jobbade på myndigheter eller i privata företag.

Börsuppgångar dör inte av hög ålder, upprepar nu amerikanska optimister som ett mantra. Men hur dör de då? Hur går det till när världsekonomin hamnar i en djup svacka? En teori som författaren Neil Irwin nyligen förde fram i New York Times är att recessioner och stora börsfall äger rum när ekonomiska trosuppfattningar slås i spillror. Det var det som hände 2007, när den amerikanska bostadsmarknaden inte var det starka fundament som så många hade trott. Och det var det som hände runt sekelskiftet, när tron på techboomen släcktes.

Det finns ekonomiska trosuppfattningar nu också. Men de är starkt ifrågasatta. Den nuvarande lågräntepolitiken saknar knappast kritiker. Det här är förmodligen en anledning till att den pågående återhämtningen varit så seg. För även om längden på den börsuppgång som började i mars 2009 är så extrem att den utmanar sunt förnuft – av alla tjurmarknader i historien är det bara 1990-talets som är i närheten – är det här också den näst långsammaste uppgångsperioden i historien. De 18 procent om året som investerarna har fått på USA-börserna är betydligt lägre än vid flera andra börsuppgångar – endast perioden mellan 2002 och 2007 har gett sämre årlig avkastning.

All negativitet, alla pessimister där ute, har hållit tillbaka euforin under alla de här åren. Pengar finns fortfarande på sidlinjerna; en stor andel fondförvaltare i USA har stora kassor. Därmed är risken mindre – och därmed finns det kanske fortfarande utrymme för värderingarna att öka.

För den som vill se en lågkonjunktur finns det gott om data: inköpschefsindex för den amerikanska industrin tyder på en avmattning, orderingången går ner, värdet för nya exportorder sjunker. Och så vidare.

Flera centralbanker ser avmattningen komma. Amerikanska Federal Reserve har redan börjat sänka räntan, och Europeiska centralbanken har signalerat nya lättnader.

Frågan är hur världens börser påverkas av de två krafterna: å ena sidan hotet om en försämrad konjunktur, å andra sidan de stimulanser som hotet medför.

Det som skiljer vår tid från andra är att det i alla fall finns ett instrument, en indikator, som verkar fungera: Donald Trumps tumme.

Den amerikanske presidenten har tillskansat sig en unik förmåga att genom sitt twittrande och sin verkställande makt påverka riktningen på världens börser. Sedan januari 2018 har det ägt rum tre korrektioner på världens börser, och samtliga har föregåtts av Trumps tullar.

– Med ett enda twitterkonto färre i världen hade utvecklingen kunnat vara mycket jämnare, sammanfattade TIN Fonder börsutvecklingen i sin månadsrapport för augusti.

Tidigare presidenter har självklart också haft den här makten – men valt att inte använda den på samma sätt.

Klart är att det ymnighetshorn av makrodata som ekonomer under lång tid lärt sig att tolka, nu bleknar i jämförelse med presidentens nycker.

Insikten om den nya ordningen har långsamt börjat sprida sig på marknaden. Flera företag har nu byggt algoritmer som läser av Donald Trumps tweets och därefter handlar med informationen.

Man kan tycka vad man vill om att presidenten twittrar upp och twittrar ner världens börser – men vi har i alla fall äntligen fått en datapunkt med väldigt högt prognosvärde.

Detta är en kortversion av Världens börser i en mans hand, prenumeranter kan logga in och läsa hela artikeln här.