Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Finanssuccén under radarn

2012-02-21 21:00

Det hemlighetsfulla fondbolaget IPM startade i en andrahandslokal ovanpå Nya Sällskapet. Nu har firman nästan 50 miljarder kronor under förvaltning och handlar med hela världen.

På porttelefonen står det IPM med så små bokstäver att de nästan är svåra att läsa. Men när porten på Mäster Samuelsgatan i Stockholm väl öppnas avslöjas en bred svängd marmortrappa och våningsplan med tjusiga trädörrar med ornament. Finansbolaget Investment Portfolio Management är en svensk finanssuccé, men helt okänt bland allmänheten.

– Vi har seglat lite under radarn, säger Anders Lindell, vd och en av två grundare.

Men nu har fonden, med nästan 50 miljarder kronor under förvaltning och främst stora institutioner och centralbanker som kunder, tänkt bli lite mer publik. Nyligen köpte finanshuset Catella drygt 5 procent i bolaget för ett hemligt belopp. Via Catella ser Anders Lindell nya möjligheter att distribuera IPM:s förvaltning till privatpersoner. Dessutom ska han försöka ta sig in på världens största fondmarknad, USA.

– Vi siktar på tillväxt som vi alltid har gjort, men det ska ske under kontrollerade former. Vi tror inte på någon explosion. Men om tre till fem år har vi säkerligen fördubblat företaget i termer av förvaltat kapital. Vi har faktiskt dubblat förvaltat kapital de senaste tre fyra åren, säger Anders Lindell.

Catellas vd Johan Ericsson blev intresserad av IPM för ett år sedan när IPM:s dåvarande ordförande Simon Lindfors sade till honom att hålla ögonen på bolaget.

– Vi har stora möjligheter att skapa nya produkter tillsammans. Vi har en ambition att på sikt utöka vårt delägande, säger Johan Ericsson.

Men enligt Ericsson är det inte fråga om att köpa ut hela IPM. Förutom Catella finns 17 personer på ägarsidan.

IPM investerar efter en strikt modell med algoritmer, satta utifrån ett antal objektiva makrokriterier, som förväntad BNP-tillväxt och inflation. Systemet kallas global taktisk tillgångs­allokering och det finns 15–20 bolag i världen som använder det.

– Vi ställer upp en lång rad kriterier på papper som vi bockar av. Sedan ger vi det till dataprogrammet som tuggar ett tag och ut kommer ett antal rekommendationer. Vi vill ta bort känslomässigheten i det här. Det är väldigt lätt att slå upp dagstidningen och bli upprörd över det ena eller det andra och känna: Det här börjar kännas läskigt, jag vill inte köpa mer aktier just nu. Men det är påfallande ofta just när det känns som mest obehagligt som man får betalt för att ta positioner. Tänkande och analys går in i designstadiet av modellen, sedan följer vi vad modellen säger, säger Anders Lindell.

Historien började på 1990-talet då grundarna Anders Lindell och Jonas Rinné var stjärnor på räntesidan på JP Bank.

– Hela världen ville ha svensk statsskuld när kronan släpptes. Skulden var stor och växte. Caset var konvergens mot Tyskland, att kronan skulle stärkas och räntorna falla. Första åren ägnade vi och andra market makers åt att skeppa ut svenska statspapper till internationella hedgefonder, säger Anders Lindell.

JP Bank var ledande i Sverige på räntesidan vilket resulterade i en bonusfest av tidigare aldrig skådat slag. Chef för räntehandeln var Kent Janér, som senare startade hedgefonden Nektar med Brummer & Partners.

Men år 1996 avtog suget efter svenska statspapper. Rinné och Lindell började fundera på att starta eget och såg den amerikanska trenden med global taktisk tillgångsallokering. Tidigt 1999 hyrde de ett rum av stiftelsen Solstickan ovanpå herrklubben Nya Sällskapet på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm.

– Vi fick inte ens gå in genom den fina entrén. Tillsammans med de som jobbade på Solstickan fick vi gå in via den lilla dörren vid sidan av. Det var köksingången, och när Nya Sällskapet skulle äta fint fick vi trängas med kålhuvuden och annat för att komma in, säger Anders Lindell.

Av skatteskäl registrerade Lindell och Rinné ett holdingbolag i Nederländerna. Medan Sverige tog ut skatt på försäljning av rörelsedrivande dotterbolag gjorde inte Holland det. Men sedan fick Sverige samma lagstiftning.

– Vi har inga smarta skatteupplägg som riskkapitalbolagen har. Vi skulle aldrig kunna stå upp för det inför våra kunder. De som arbetar i bolaget får bonus och den beskattas enligt gällande regler. Det holländska bolaget är nu en black om foten. Det kostar pengar och innebär besvär att ha dubbla revisioner. Men det är inte så himla enkelt att ändra. Säljer vi bolaget till oss själva får vi betala 15 procent skatt emellan. Det är inte en så bra affärsidé, säger Anders Lindell.

Starten av fonden kunde knappast haft sämre tajming.

– Alla kunder som ville ha lite extra avkastning hade hoppat på it-ruschen. De var inte roade av en helt ny förvaltningsstil, och när it-bubblan sprack slöt sig folk inom sig själva och ville inte ta risk på annat, säger Anders Lindell.

Grundarna fick försörja sig på konsultuppdrag och sparade pengar.

– Vi var tvungna att förklara vad taktisk tillgångsallokering är och få acceptans hos professionella förvaltare. Men sedan skulle besluten tas av investeringskommittér och i vissa fall styrelser, säger han.

– Objektivt sett, om vi hade tagit på oss Helly Hansen-tröja och sett lite lufsigare ut kanske det hade varit lättare att få in externa pengar, men vi tog inte in några externa pengar, fortsätter han.

Fast de tog in delägare och partner. Bland de namnkunnigare fanns förre finansministern Erik Åsbrink, förre riksbankschefen Lars Wohlin och chefekonomen på det amerikanska försäkringsbolaget AIG, Bernhard Connolly.

– Jag uppfattade att min roll också var att se till att det hela sköttes på ett bra och rimligt sätt. De ville ha mig som någon slags garant för att de inte var skumma figurer, säger Lars Wohlin.

Till slut blev dock uppförsbacken för stor.

– Någonstans runt år 2000 insåg vi att det kanske var för mycket nyheter. Ny stil, nytt företag och ny investeringsmodell. Vi kanske behövde lite hjälp på traven, säger Anders Lindell.

Anders Lindell hade träffat en person från den amerikanska hedgefonden First Quadrant på en konferens. När fondens chef besökte London 2000 flög Anders Lindell och Jonas Rinné över och skrev ett samarbetsavtal. Men egentligen tog det hela inte fart förrän 2003 då Lindell och Rinné fick det första riktigt stora avtalet med en holländsk pensionsfond, hemligt vilken. Champagnen uteblev dock.

– Vi log lite grann mot varandra. Vi var nog tyngda av stundens allvar, 2,5 miljarder kronor är ett stort ansvar och det kändes. Det här är en förtroendebransch.

Från början hade IPM ingen egen fond utan handlade direkt på kundernas egna balansräkningar via fullmakt. De skapade en derivatportfölj ovanpå kundens faktiska portfölj, så kallad overlaymanagement. De använde sin modell för att avgöra hur olika globala tillgångar skulle över- och underviktas mot varandra.

– Om kunden har för mycket amerikanska aktier, säljer vi terminskontrakt på S&P 500 (ett brett aktieindex, reds anm.). Det är väsentligt mycket dyrare att sälja aktierna i den underliggande portföljen än att sälja S&P 500-terminer. Derivat är mycket effektivare och billigare och det kommer de nog alltid att vara.

– På valutamarknaden bildar vi oss till exempel en uppfattning om i vilken riktning kapitalflöden går. Om vi vill ta reda på huruvida japanska yen är en bra eller dålig placering tittar vi på om investerare kommer att ta hem eller flytta kapital till Japan. Om vår analys visar att flöden går in till Japan kan vi positionera oss för att yenen ska stärkas.

Det var positioner mot den så kallade carry traden mellan Japan och Australien (investerarna lånade yen till låg ränta i Japan och köpte australienska dollar för att få hög ränta) som gjorde att två av IPM:s fonder i slutet av år 2008 låg på andra och tredje plats när det gällde avkastning för svenska hedgefonder. Carry trade-bubblan sprack nämligen första kvartalet år 2008. Även 2010 och 2011 gick det bra. Då vann IPM flera priser.

Den första riktiga fonden startades 2005. Året därpå började IPM med aktiehandel, mer specifikt gällde det japanska papper åt en svensk kund. Det hela gick ut på att bygga en aktieportfölj där företagen är viktade storleksmässigt efter fundamental information, inte efter marknadsvärde. År 2007 startade så IPM Luxemburgbaserade fonder för aktieförvaltning. Dessutom handlar firman aktier direkt på kunders balansräkningar.

– Vi handlar faktiskt en del enligt shariaregler, på islamiskt mandat. Då måste man göra ytterligare överväganden vilka papper man ska ha och inte ha i kundernas portföljer. Väldigt starkt förenklat betyder det att man inte kan äga så mycket banker eller andra som tjänar pengar på räntor. Det är lite spännande faktiskt.

IPM:s modell är väldigt långsam. Inte ens när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers föll hösten 2008 och fick finanskrisen att gå från måttlig vind till orkan hände särskilt mycket i IPM:s portföljer, eftersom tromben inte påverkade BNP och inflation nämnvärt.

Däremot har förbudet mot blankning i Spanien, Frankrike och Italien gjort att IPM inte handlar där längre. (I Grekland har IPM aldrig handlat.) IPM:s hela tanke bygger på att ta både korta och långa positioner.

Fram till för ett år sedan var Jonas Rinné vd, men numera är han inte operativ utan sitter endast i styrelsen. Anders Lindell har tagit över förarsätet.

I höstas tog IPM ett stort steg och registrerade sig hos den amerikanska finans­inspektionen SEC.

– Vi har bestämt oss för att börja aktivera oss i USA, men det sker med mycket stor försiktighet för det är oerhört viktigt att hamna rätt i hela den legala kravbilden. USA är halva världsmarknaden för oss, säger Anders Lindell.

– Samtidigt hjälps vi av hela den här regleringen och uppstramningen som pågår av branschen. I dag startar du inte ett nytt sådant här bolag med två personer i en andrahandslokal ovanpå Nya Sällskapet. Du måste ha 10–15 personer och ett ansenligt startkapital, annars är det omöjligt att ens uppfylla myndigheternas krav, säger han.

Tredje AP-fonden är kund

Förvaltat kapital: 50 miljarder kronor.

Delägare: Catella och 17 privatpersoner.

Anställda: Runt 50, de flesta i Stockholm.

Kunder: Framför allt ett 70-tal institutioner och centralbanker runtom i världen. I Sverige bland andra Riksgäldskontoret och Tredje AP-fonden. Dessutom säljer IPM fonder, via en distributör, i Syd­korea. Som svensk privatperson når man IPM:s förvaltning endast via Aktieansvars fond Graal Kvanthedge. Den ligger runt 5 procent minus sedan starten i slutet av år 2010.

Birgitta Forsberg

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom