Gödsel kan få dina pengar att växa

Få sektorer har klarat sig helskinnade under det senaste årets börsnedgång. Kursfallet har ju varit brett. Traditionella tillflyktsorter, så kallade defensiva bolag inom läkemedel och detaljhandel, har följt med börserna nedåt. Och bankaktierna ska vi bara inte tala om.

Men det finns en bransch som gått mycket bra: kemibolagen. Det kan tyckas märkligt vid en första anblick. Företagen använder i stor utsträckning olja och den insatsvaran kostar i dag kring 115 dollar per fat. Råvarukostnaden borde alltså ha slagit hårt mot resultaträkningarna. Dessutom finns klimataspekten. Den gör framtida investeringar osäkra och kostsamma – något som borde få genomslag i riskpremien på den här typen av bolag.

Så har det dock inte blivit. Kemiföretagen har gått klart bättre än index. En orsak verkar vara att man har lyckats få kunderna – som i de flesta fall inte haft något val – att ta på sig de ökade råvarukostnaderna. BASF, världens största kemikoncern, har infört tillägg på 100 euro per ton för etylenbaserade produkter som används i produktion av gödsel, tvättmedel och papper. BASF har förvisso gått sämre än branschen i övrigt, men det verkar vara ett undantag. Amerikanska kemijättar som Dow Chemical och PPG Industries har varit relativt stabila trots att deras hemmamarknad pendlar mellan stagnation och missmod. Aktierna i Dow och PPG har tappat 10 procent det senaste året. Det är klart godtagbart jämfört med hur det gått för börsindex över lag, men sämre än andra kemijättar som Du Pont och Akzo Nobel. De båda bolagen har i stort sett bevarat aktievärdet.

Några företag har haft en succéartad utveckling. Monsantos aktiekurs har fördubblats och Syngenta ligger inte långt ifrån. Yara, före detta Norsk Hydros konstgödselrörelse, har haft en kanonutveckling på Oslobörsen sedan noteringen för drygt ett år sedan.

Varför har då Monsanto, Syngenta och Yara varit sådana raketer? En förklaring är deras inriktning mot jordbrukskemi, vilket i sin tur har bäring på en central faktor i den globala råvaruboom som rått de senaste tre åren. Finansmarknaderna och medierna har mest uppmärksammat uppsvinget inom energiråvara och metaller, vilket är naturligt med tanke på att dessa insatsvaror är de viktigaste i näringslivet.

Även andra råvaror har emellertid ökat i pris. Framför allt gäller det spannmål och andra slags livsmedel. Mat blir allt dyrare till följd av en snabbt ökande efterfrågan på livsmedel i tillväxtekonomierna. Bakgrunden är dels att kostvanorna förändrats väsentligt, dels att den processen sker i mycket tätbefolkade nationer. En tumregel är att animalisk kost tar i anspråk en tio gånger större åkerareal per person än om samma individ håller sig till vegetarisk mat. En annan förklaring, som förmodligen har än större betydelse, är urbaniseringen. Kina asfalterar och exploaterar varje år jordbruksmark motsvarande Hollands och Belgiens yta.

Efterfrågan ökar alltså. Samtidigt som odlingsarealerna krymper. Det är en ekvation som inte går ihop. Resultatet kan bara bli ett: priset på mat stiger snabbt. Det har till och med tagit sig uttryck i reell brist på vissa varor. Bland annat gäller det vegetabilisk olja som den senaste tiden varit slut i vissa delar av Kina, även om regleringar sannolikt är en orsak till att utbudet fallerat. Även Indien, som var pionjär inom den så kallade gröna revolutionen på 1970-talet, har snabbt stigande livsmedelspriser. I Egypten utbröt kravaller häromveckan i protest mot prisnivåerna.

I den här miljön blir kraven på att effektivisera jordbruket allt högre. För att få mer produktion ur jordarna är ökad gödning och intensivare växtförädling centrala metoder. Här har Monsanto, Syngenta och Yara en guldsits. De förfogar över intrimmade och ofta avskrivna anläggningar i en bransch där det tar flera år innan nya fabriker kan tas i drift och där skalfördelarna är mycket stora.

Schweiziska Syngenta är särskilt intressant ur ett svenskt perspektiv. Bolaget ingick nämligen ett tag i Astra Zeneca. Värdeutvecklingen i de båda företagen har sedan 2000 gått i helt olika riktning (Syngenta upp, Astra Zeneca ned). En viss svensk förankring finns fortfarande i dotterbolaget Hilleshög. Företaget, som finns i Skåne, är verksamt inom utveckling av fröer och sockerbetor.

Akzo Nobel har också omfattande produktion och utveckling här i landet. Bolaget är dock inte i första hand inriktat mot agrokemi. Däremot är Akzo Nobel världens största producent av färger, något som innebär att man kan rida på bygg- och infrastrukturboomen i Asien och Mellanöstern.

Ett annat företag som drar nytta av samma utveckling är franska Air Liquide, världens näst största tillverkare av industrigaser. Air Liquide har över hälften av sin ordertillväxt i Asien, Latinamerika, Östeuropa och liknande regioner. Tyska Linde som köpte Aga i slutet av 1990-talet har en likartad utveckling.

Expansionen ger avtryck i svenskt näringsliv. Enligt organisationen Plast- och Kemiföretagen arbetar 66 000 personer i branschen. Den omsätter 150 miljarder kronor årligen, men då är definitionen den bredast tänkbara, inklusive bland annat energi- och läkemedelsbolag. Anläggningarna i huvudorten Stenungsund och på andra håll skapar varje år stora värden. Men de hamnar hos ägarna till bolag som Borealis, Nynas och Preem – alltså antingen utlandsägda eller privatägda företag.

Den aktiesparare som vill placera i branschen får söka andra alternativ. Ett sådant är förstås direktägande i utländska bolag, eller att gå in på Oslobörsen och köpa Yara. Däremot finns inga Sverigeregistrerade branschfonder med inriktning mot kemi, enligt fondanalysföretaget Morningstars databas.

nullnullnullnull