Gyllenhammar en isolerad kejsare

Pehr G Gyllenhammar kände tidigt av att ingen av VD-arna Christer Zetterberg eller Sören Gyll helhjärtat ställde sig bakom affären mellan Volvo och Renault. Trots det drev Gyllenhammar igenom fusionen mellan fordonsföretagen, förvissad om att vd-arna lojalt skulle fullfölja sina anställningsuppdrag.

Maktspelet avslöjar Pehr G Gyllenhammar i sin memoarbok ”Fortsättning Följer”. Boken publiceras på bokmässan i Göteborg i morgon, fredag. Den har getts ut på Albert Bonniers Förlag.

Ekonomi24 har läst boken i sin helhet. Det har hunnit gå sju år sedan Volvo-Renulat-affären sprack och Pehr G Gyllenhammar lämnade både Volvo och Sverige bakom sig.

I boken uttrycker Gyllenhammar stark bitterhet mot framförallt Sören Gylls svek. Gyllenhammar kritiserar också franska statens senfärdighet med att acceptera en fusion. När affären presenterades efter arton månaders försening hade den redan ”ruttnat”, som Gyllenhamar uttrycker det. Han berättar också öppet om hur isolerad han kände sig från anställda och ägare under sina sista år som ordförande i Volvo.

Boken är kul läsning för den som följt Gyllenhammarepoken, något som man nog ska ha gjort eftersom boken saknar årtal och datum. Boken är betydligt mer lättsmält än de böcker och artiklar Pehr G Gyllenhammar skrivit tidigare. Gyllenhammars memoarbok är nära nog helt ren från avslöjande intriger och personliga påhopp. De få nyheter som avslöjas rör nya uppgifter kring Volvos fusion med Pharmacia, som helt tillkom på initiativ av Pharmacia. En annan nyhet är att Nokias framlidne vd Kari Kairamo hade långt gångna planer på att ta in Volvo som storägare i slutet av 1980-talet.

I boken har Pehr G Gyllenhammar funderat igenom vilka svårigheter som möter den maktmänniska som försöker bygga upp något stort och bestående, som Pehr G Gyllenhammar själv försökte göra. Han ger inte själv något svar. Han kan inte heller besvara varför omvärlden haft en sådan kluven inställning till hans person. Istället skriver Gyllenhammar: ”Ingen hade försökt förklara motsättningen mellan min starka folkliga förankring – både bland allmänheten och bland Volvos arbetare – och min påstådda kejserlighet”.

Gyllenhammars memoarbok ger inte oväntat insikt i hur det är att träffa internationellt kända människor som Rockefeller, Kissinger, Robert Maxwell, och kinesiska redare. Gyllenhammar diskuterar även demokrati, insiderhandel och korruption. Bland annat går han till starkt angrepp mot korruptionen inom Olympiska Kommittén som borde avsättas i sin helhet och reformeras från grunden.

Gyllenhammar reflekterar också kring svensk inrikespolitik och de namn som präglade den politiska debatten under framförallt 1970-talet. Bland annat ger han Olof Palme skulden för Sveriges raserade välstånd.