Henriksson – krisälskaren

Ett dovt smattrande fyller den svarta kvällshimlen. Den gänglige Jens Henriksson sitter uppkrupen i en soffa i utomhusbaren på Four Seasons i Georgetown, ett hippt lyxhotell i Washington DC:s trendigaste stadsdel. Smuttande på en öl pekar han uppåt och spekulerar i att det kan vara den helikopter som dagligen sniffar efter radioaktivitet, sprakande spår av kärnvapen eller smutsiga bomber som i orätta händer skulle kunna utplåna USA:s huvudstad.

Trebarnspappan och IMF-direktören verkar till lika delar fascinerad och skrämd av helikopterns närvaro. Han cyklar hem till sin familj.

Två månader senare har Jens Henriksson börjat packa ihop på sitt tjänsterum på Internationella Valutafonden, IMF. Under två år har han representerat den nordisk-baltiska valkretsen. Nu är det Danmarks tur att tillsätta en av den mäktiga fondens 24 exekutiva direktörer.

Som vanligt hade Jens Henriksson en förbaskad tur i oturen. Under just hans två år på IMF gick organisationen från att vara en sömnig föredetting med identitetsproblem och krisande budget till en livsviktig komponent i kampen mot en kollaps i världsekonomin.

Som islänningarna säger: Fisken träffade fläkten. Finanskrisen svepte in. Kina växte till en supermakt. Och tre kvarter bort flyttade USA:s förste svarte president in i Vita huset.

Under dessa två år förändrades IMF:s roll radikalt. På Jens Henriksson bord råkade dessutom två krisande länder ligga: Island och Lettland. Den förre socialdemokratiske statssekreteraren befann sig åter i stormen. Där trivs han.

Allting verkar gå jättedåligt så fort jag dyker upp på ett nytt jobb. När jag kom hit till IMF var det lite sävligt. Så blev det krishantering och då kände jag igen mig igen. Jag har haft jätteflyt, säger han på skånska. Alltså riktig skånska, inte lundensiska.

Vi återkommer till krisen, Island och Lettland. Först ska vi till radikala Lund på det röda sextiotalet. Där föddes Jens Henriksson för 42 år sedan. Mamman var hälsoskyddsinspektör, pappan universitetslärare i datalogi. Bägge var VPK:are. Under tidigt 1970-tal tvingades han klara av första klass i en kubansk statsskola, då familjen vistades ett år i Fidel Castros kommunistiska paradis.

Tillbaka i Sverige släpades han i demonstrationståg mot världens orättvisor. Under en av de stora Barsebäcksmarscherna mutade föräldrarna lille Jens med löften om en chokladboll, bara han gick lite till. Efter en evighetslång vandring nåddes ett tältläger, organiserat av kollektivet Moder Jord. På disken i matserveringen låg några av de mest fantastiska chokladbollarna det går att tänka sig, knytnävsstora med kokos på.

Jag tog ett bett. Och så var det en fikonbulle! För mig symboliserar det vänsterns svek.

Jens Henriksson blev således inte VPK:are. I stället gick han senare i livet med i Lunds socialdemokratiska studentklubb där han efterträdde den blivande folkhälsoministern Morgan Johansson som ordförande.

De första åren som student ägnades mer åt party än plugg. Vid sidan av studentpolitiken var Jens Henriksson sexmästare, det vill säga festgeneral, på Kalmar nation. Den blivande programledaren Kattis Ahlström hyrde rum i hans föräldrars hus. En blöt natt gjorde hon hål i Jens Henrikssons öra. Ringen åkte ut när han blev statssekreterare ett drygt decennium senare. Själva hålet är kvar än.

När han träffade sin blivande fru började Jens Henriksson plugga på allvar. Efter fem års studier var han både civilekonom och civilingenjör. Han lyckades tjata till sig ett tremånadersvikariat som ledarskribent på Malmös numera nedlagda tidning Arbetet och fortsatte regelbundet skriva för S-tidningen.

En som där lade märke till den blonde grabben var en alltmer inflytelserik socialdemokrat: Göran Persson. Denne var på väg att flytta till Malmö och kom då och då upp till redaktionen för att snacka lite med chefredaktören och S-mannen Anders Ferm. När Persson utsågs till finansminister av Ingvar Carlsson efter valsegern hösten 1994 tog han med sig den unge skåningen till departementet på Drottninggatan.

Jens Henriksson blev kvar i tolv år, hela den långa socialdemokratiska regeringsperioden som tog slut först med alliansens seger 2006. I början var han en gröngöling till politiskt sakkunnig som tillsammans med Jan Larsson (numera Nordeas kommunikationsdirektör) och Stefan Jönsson kallades Knatte, Fnatte och Tjatte i regeringskansliets personaltidning Klara-Posten. De sista fyra åren var han blytung statssekreterare åt Pär Nuder.

Jens Henriksson hade, som alltid, tur. Han kom in i regeringskansliet när statsfinanserna var kaputt efter bankkrisen i början på 1990-talet. Förtroendet för Sverige på den internationella finansmarknaden var kört i botten och statsskulden tycktes ohanterbar. Att få följa Göran Perssons sanering från insidan gav honom erfarenheter som skulle komma till stor nytta femton år senare, när hela världen tycktes ha hamnat i samma fälla.

Valdagen den 17 september år 2006 var det valvaka hemma hos den svenske ambassadören i Singapore. SEB-ekonomen Klas Eklund,

Riksgäldschefen Bo Lundgren och Jens Henriksson satt tillsammans och glodde på tv. Framåt natten stod det klart att socialdemokrater inte längre hade någon framtid på finansdepartementet. Det dröjde bara några minuter innan mobilen ringde. Jean Pisani-Ferry, chef för tankesmedjan Bruegel i Bryssel, undrade vad monsieur Henriksson skulle hitta på nu. Diskussionen resulterade i boken ”Ten Lessons About Budget Consolidation”. När den kom år 2007 väckte den kanske inte så mycket uppmärksamhet. Bara något år senare ska världens ekonomier skulle rinna ned i finanskrisens avlopp och erfarna budgetsanerare blev världsstjärnor.

I grund och botten är budgetsanering väldigt enkelt. Det handlar bara om att höja skatter och sänka utgifter. Men om det nu är så enkelt, varför gör inte fler politiker det? Jo, för att du måste ha folket med dig. Och det är det svåra.

Tillsammans med bland andra ovan nämnda Bo Lundgren, som ju var skatteminister under bankkrisen, blev Jens Henriksson någon som regeringar gärna ville lyssnade på. Så sent som för någon vecka sedan flög han fram och tillbaka mellan DC och Aten för ett par timmars strategidiskussion med Greklands statsminister, finansminister och fem andra regeringsledamöter. Han har som bekant tur.

Våren 2007 ringde mannen som tagit över Jens Henriksson, jobb på finansdepartementet. Finansminister Anders Borgs statssekreterare Per Jansson undrade om Jens Henriksson möjligtvis var intresserad av ett nytt offentligt jobb. Denna gång som exekutivdirektör på IMF i Washington, ett tvåårsförordnande Sverige får vart 16:e år.

I slutet av 1990-talet drabbades Jens Henriksson, som han gör ibland, av karriärleda och studiehunger och tog ett litet break för att plugga vidare. Bänkkamrat på Handelshögskolan i Stockholm var en någorlunda jämnårig kille som också hade ring i örat.

Vi deriverade ihop och var ungefär lika dåliga. Så vi började prata och umgås och hjälpte varandra med läxor och blev väldigt goda vänner, berättar Jens Henriksson.

Det var Anders Borg. Jens Henriksson är därför mycket noga med att framhålla att det inte var finansministern personligen som erbjöd honom jobbet på IMF. Utan att han rankades högst av tjänstemän på Riksbanken och Finansdepartementet.

När Jens Henriksson i januari 2008 installerade sig på IMF:s monumentala och Sovjetfula huvudkontor på 700, 19th Street, två kvarter från Vita huset, var det en institution på dekis, fortfarande tyngd av ryktet att vara ett verktyg för USA:s utrikespolitik och experiment med nyliberala tvångskurer på tredjevärlden-ekonomier. Och få länder behövde låna pengar när världskonjunkturen slog världsrekord.

Vi vet alla vad som hände. Jens Henriksson hamnade nästan omedelbart vid frontlinjen. Ett av de absolut första länderna som tvingades be om hjälp var på hans bord. Det lilla öriket Island tillhör nämligen Norden och Baltikums IMF-grupp.

Islands superexpansiva banker garanterades, som brukligt är, av staten. Problemet var att finansinspektionen i Reykjavik varken hade resurser eller kompetens att reglera multinationella finansimperier.

Centralbanken Sedlabanki hade inte tillräckligt stark balansräkning att stötta upp dem vid en kris. Effekten blev att de isländska bankerna föll som korthus när de globala finansmarknaderna frös samman.

Den första kontakten togs av Ingimundur Fridriksson, en av Sedlabankis vicechefer. Han ringde Jens Henriksson i början av oktober 2008. Storbanken Glitnir hade då redan förstatligats och hela det lilla örikets gökunge till bankväsende var på väg att kollapsa. Kunde IMF tänka sig att skicka folk till Island för att hjälpa till att stävja den allt allvarligare krisen? Jag tycker att Island hörde av sig för sent. Och då var det först bara för teknisk assistens. Det dröjde ett tag innan de vågade erkänna för sig själva att de faktiskt skulle behöva lån från IMF.

Jens Henriksson talade med Selabankichefen, den förre premiärministern David Oddsson samt med IMF:s chef, den förre franske finansministern Dominique Strauss-Kahn. Sedan var det hela i gång. När det smäller till behöver man agera snabbt och resolut, enligt Henriksson. Och ingen annan institution än IMF kan på kort varsel skicka 20 personer som sätter sig på centralbank och departement.

Island var det första i-landet på drygt 30 år som tvingades ansöka om nödlån hos IMF, givetvis en svidande prestigeförlust.

Men så var också det isländska magplasket spektakulärt. Jens Henriksson trivdes. Han flög som en jojo till Reykjavik och lärde sig att göra trippen på 26 timmar, tur och retur. Avresa fem på kvällen från Washington, via New York, till Keflavik, där han var framme åtta på morgonen isländsk tid. Sen hem igen tidig eftermiddag via Boston. Planet landade sju på kvällen i Washington, amerikansk tid. Det är knappt så man vågar säga det, men det var himla spännande och roligt. Jag jobbade dygnet runt. Det var på riktigt och det var på allvar.

En av de mest kontroversiella komponenterna i den isländska krisen var när den brittiska regeringen med premiärminister Gordon Brown i spetsen använde antiterroristlagar för att frysa Landsbankis internetbank Icesave. Hanteringen rörde upp en konflikt länderna emellan som påminde mer om fiskekriget på 1970-talet än om normal bilateral förhandling.

Jens Henriksson förstår Storbritanniens agerande då det fanns en befogad rädsla att banken inte skulle uppfylla sitt åtagande mot sina sparare, även om det enligt honom skedde väl bryskt. Jag tycker inte att Island och Storbritannien har den ton mot varandra som man kan förvänta sig av två grannländer. De borde prata mer med varandra.

Jens Henrikssons uppdrag på IMF tog slut i fredags. Krisen på Island är långt ifrån över. Räddningspaketet är minst sagt impopulärt hos islänningarna. I början av januari lade president Ólafur Ragnar Grimsson in sitt veto mot den kompromiss som innebär att Storbritannien och Holland kompenseras med 5,5 miljarder dollar för förlusterna efter de isländska bankerna. IMF håller inne med lånen tills situationen klarnar.

På frågan om hur han ser på folkomröstningen funderar Jens Henriksson länge. Påpekar noga att han som exekutivdirektör också för Islands talan. Han är dubbel, säger han. Å ena sidan kan han förstå isländska medborgare som undrar varför de ska behöva betala för privata bankers misslyckanden. Å andra sidan lät den isländska finansinspektionen dessa banker expandera i Storbritannien och Holland under isländsk tillsyn. Därmed har öriket ett stort ansvar att faktiskt kompensera de sparare som litat på insättningsgarantierna.

Jens Henriksson tycker också att den isländska skuldbördan ofta överdrivs i den upphetsade debatten. Den avgående exekutivdirektören varnar den isländska regeringen för konsekvenserna av ett nej.

För att vara rakt på sak. Hittar inte Island en uppgörelse får landet väldigt stora problem. Det finns en risk att det blir finansiellt isolerat. Jag tror att konsekvenserna av det blir betydligt värre än av att betala de överenskomna pengarna.

Lettlands problem kom när Island mest akuta fas passerats. Jens Henriksson tycker också att krisen i Lettland hade en mer rak problematik än den isländska. Lettland hade stora bytesbalansöverskott och ville samtidigt inte låta valutan flyta.

Att det skulle vara av hänsyn till svenska banker som letterna pressades att inte devalvera, avfärdar han som en myt.

Man hjälper ett systerland i nöd. Lettland valde att behålla sin knytning till euron. Då stödjer Sverige och andra länder den strategin. Det har inget alls med svenska banker att göra.

Jens Henriksson ska under minst ett halvår framöver arbeta för den svenskamerikanska börsoperatören och mjukvarutillverkaren Nasdaq OMX, med titeln senior advisor.

Det är en rolig blandning av ekonomi, teknologi, finans och politik som känns klockren för någon med min bakgrund.

Han ska sitta på Nasdaq OMX kontor i Rockville i Maryland. Det betyder att han blir kvar på pendlingsavstånd från Washington och att barnen kan gå klart skolåret. Men Jens Henriksson tänker inte bli kvar i USA för evigt, säger han samtidigt.

Själv säger han sig vara ovetande om att han är den absolut hetaste kandidaten till posten som finansmarknadsminister om Socialdemokraterna blir regeringsbärande parti efter valet i september.

Om Mona Sahlin erbjuder dig en plats i regeringen efter en valseger, vad säger du då?

Det ska jag fundera på om den frågan kommer.

Jens Henriksson

Gudfar till Anders Borgs barn

Familj: Fru och tre barn.
Bor:I Bethesda, strax utanför Washington DC.
Utbildning: Civilekonom och civilingenjör i reglerteknik vid Lunds universitet och tekniska högskola. Oavslutad men inte övergiven licentiatavhandling i nationalekonomi.
Karriär:Ledarskribent på Arbetet i Malmö. Politiskt sakkunnig och planeringschef på finansdepartementet från 1994. Statssekreterare 2002-2006. Från januari 2008 till nu en av 24 exekutivdirektörer på IMF, senior advisor på Nasdaq OMX.
Kuriosa:Jens Henriksson är gudfar till ett av Anders Borgs barn.

Jens Henriksson om…

…privatisering av statligt ägda bolag: Jag har inget emot det

bara det görs av rätt skäl. Privatiseringar ska göras för att det är

bättre för bolaget eller för konsumenterna. Att privatisera för pengarnas

skull är fel. Ett välskött bolag ger goda intäkter till staten genom

utdelningar.

…bonustak på finansmarknaden: Det är helt klart att de belöningssystem

som finns på finansmarknaderna har hjälpt till att förvärra krisen. Så

något måste göras. Men det viktiga är att det görs på internationell nivå

så att länder inte kan spelas ut mot varandra.

…könskvotering i styrelser: Visst är det ett problem att för få

kvinnor väljs in i styrelserna. Men om det är rätt väg att kvotera,

det har jag ännu inte funderat klart på.