Historien om världens bästa aktiemarknad

Två av det senaste århundradets mer otidsenliga politiker och ändå så typiska för den anda som regerar just nu förhandlar om kontroverser som kan utvecklas till en ny och sämre världsordning. Frågan är vilken av de båda politikerna som oroar mest.

Den 72-årige Donald Trump framstår för många amerikaner som själva sinnebilden för en framgångsrik affärsman, en image som han i snart 50 år medvetet byggt upp genom en blandning av ständigt självberöm och verkliga framgångar i affärer och projekt. En tid låg han på kraftigt minus efter en investering i ett kasino med det bombastiska namnet Trump Taj Mahal. 

Starkt självförtroende
Donald var mellansonen som tog över sin fars byggföretag. Ett decennium huvudperson dokusåpan The Apprentice krönte ett medvetet livsprojekt i varumärkesbyggande och självförhärligande som nådde ända till den högsta kommandohöjden i världen. Under hela sin yrkeskarriär har den här mannen kännetecknats av obändig energi och starkt självförtroende. Det är därför han klarar snålblåsten på toppen. Det finns också en doft av den ”grundarsjuka” som erfarna ekonomijournalister kan vädra på långt håll, ett långt liv med mycket pengar och massor av ja-sägare omkring sig är helt enkelt inte hälsosamt.

Men att som en del av hans meningsmotståndare försöka helt förklara bort konkurrensvapen som tjänat honom som affärsman, är varken trovärdigt eller särskilt strategiskt. 

Affärsman eller politiker
Problemet med Trump är nämligen inte att han är en klantskalle, utan att han tror sig kunna sköta världens största och mäktigaste land som vilket  opportunistiskt familjeföretag som helst  i byggnads- och upplevelsebranschen, med ständiga utspel, säljöverdrifter, hot och eftergifter. Det märkliga är att han trots ekonomexamen på universitet Wharton, där många svenskar studerat, förespråkar en närmast merkantilistisk syn på världen. Tror han verkligen på fullt allvar att länder ska ha balanserad handel med varandra eller smörjer han bara sina
”kärnkunder”?

En förfaren affärsman sätter ständigt sina viktigaste intressenter före andra – en ärrad politiker vet däremot att balansera olika intressen mot varandra, vänner eller fiender. En duktig affärsman tar bra betalt i ena projektet för att kunna möta misslyckanden i det andra. En duktig politiker däremot försvarar envist likabehandling så gott det går. 

Smart taktik
Därför ser världens finansmarknader en Trump som ”wheelar och dealar” efter eget gottfinnande på några väl avgränsade väljarnischer, protektionister, abortmotståndare, män som känner ”statusförlust” och främlingsmisstrogna. Han framställer sig själv som härförare för ”folket” mot den ekonomiska elit som han själv tillhör. Det är en smart taktik att erövra makten och handlingsutrymmet men den polariserar politiken och undergräver den liberala världsordning som gjort amerikanerna rikast och mäktigast. 

Slipad maktspelare
Hans motpart, Kinas president Xi Jinping, är också arvtagare, son till en man som gick med i kommunistpartiet redan år 1928 och som stred på Maos sida för att  avancera till att bli den sextonde i rang av Kinas lika många vicepresidenter. Ingen av Maos favoriter uppenbarligen. Under Maos kulturrevolution råkade fadern i onåd och hamnade i inre exil. Sonen Jinping skickades vid 16 års ålder, som många andra unga, för att lära sig kommunistiskt hut. Det tog sex långa år innan han tilläts åka till ett universitet. Eftersom Mao hade tagit kål på både den gamla feodalklassen och meritokratin i Kina var nog Xi Jinpings ingenjörsexamen det som vi i Sverige brukade kalla EPA-ingenjör.

Men med sina erfarenheter är han uppenbarligen en mycket slipad maktspelare i en numera helt totalitär stat.

Mer makt än Trump
Xi Jinping har mer makt, mer resurser, mer bilder på sig själv och väldigt många fler lydiga medarbetare än Donald Trump. Till och med hans personliga förmögenhet är större. Det feodala spelet handlar om att berika sig själv och de egna vasallerna. I ett liberalt system kallas det förstås korruption.

Donald Trump, med sin intuitiva kärlek till pengar, makt och bling, är inte den rätte motparten till Kina. Själv har han efter en lång tid som affärsman autokratiska instinkter. Han frestas att möta Xi Jinping i dennes eget spel. Världen riskerar att förvandlas till en plats där affärer och utveckling inte balanseras och styrs av principer utan av den militära och ekonomiska makt som bildas för tillfället.

Utvecklingen går inte framåt i samma takt om en etablerad klass sätter sig på det politiska systemet som i Kina under senare tid. Kinas egen historia är full av exempel på hur experimentlusta  kvävts av kejsarhovet och hur en ”inre brain drain” gjorde begåvade akademiker till experter på gamla urkunder. 

Gamla vs nya gardet
USA har också på senare tid visat oroväckande tecken på åderförkalkning när stora finansföretag eller nya företag inom internet lyckats suga upp oroväckande andelar av vinsterna på börslistan. Finanskraschen skapas av komplexa kaosordningar, i annat fall skulle vi se dem komma. Men det är svårt att komma ifrån de stora amerikanska företagens ansvar för sammanbrottet i världshandeln år 2008.

Så kan en pessimistisk betraktelse se ut sommaren 2019. En optimistisk kan däremot ta fasta på att de yngre väljare som flyttat till världens stora städer inte alls har autokratiska böjelser. Generationerna avlöser obevekligt varandra. Trump och Xi tillhör båda det gamla gardet. Det gäller att visa optimism och sträva på med miljontals projekt, ibland förändras kaosordningarna till det bättre. Det gäller att inte glömma historiens motgångar och framgångar.

(Detta är en förkortad version av texten som publiceras i sin helhet under Premiumnyheter reds anm)