Inledning.

Stora Ensos aktie är uppe på samma nivå som för 18 år sedan. I början av år 2000 hade Stora och Enso just fusionerats och ett bejublad storförvärv kungjordes: finpapper i USA. Koncernen blev världens största papperstillverkare. I dag vill ingen längre vara störst på papper eftersom konsumtion från år 2007 började falla och har rasat sedan dess. Storaffären i USA räknas till de absolut sämsta i svensk näringslivshistoria. Guldet blev till sand.

Men den här försommaren går det mesta Stora Ensos väg igen: den svaga svenska kronan, massaefterfrågan, vätskekartongerna och de stora anläggningarna i Kina och Latinamerika. Det som förlorats i USA kan aldrig återvinnas men världskonjunkturen går 2018 på alla cylindrar samtidigt. Om man bortser ett ögonblick från det geopolitiska läget, med långsiktiga risker för den fria världshandeln, finns det också mycket som talar för bättre tider, även på längre sikt.

Stora Ensos vd Karl-Henrik Sundström är påtagligt optimistisk.

– Det mesta ser positivt ut, säger han.

Det handlar om urbanisering som betyder mer byggande och stort intresse för trähusbyggande. Digitaliseringen har visserligen slagit hårt på tryckpapper men ger istället stabil tillväxt på kartongsidan genom e-handeln. Medvetenheten om den globala uppvärmningen leder till att skogens olika produkter uppmärksammas som en del av lösningen på problemen, olika biobaserade produkter som kan ersätta plaster till exempel.

– Ekokonsumenten frågar inte bara om hur varan är gjord utan under vilka förutsättningar den är gjord. En större medelklass i tillväxtländerna behöver också kylda livsmedel som kan förvaras upp till två år. Allt det här är långsiktiga trender som pekar åt rätt håll för Stora Enso.

Så sent som år 2006 stod papper för 70 procent av omsättningen. Idag svarar papper bara för knappt 30 procent. Den andelen lär fortsätta att minska.

– Allt handlar om hur länge en pappersmaskin är kassaflödespositiv, säger Sundström.

– När den börjar gå mot negativt är det bara att flytta de lönsammaste kunderna till någon annan maskin och så stänger man oavsett om maskinen ligger i Finland, Sverige eller Tyskland. Vi har ställt av inte mindre än 5 miljoner tons kapacitet sedan 2012. Så här kommer det att fortsätta ytterligare några år med minskningar på 3–5 procent om året, men någon gång når man balans.

Den som vill läsa mer om Karl-Henrik Sundströms syn på läget och företaget kan lätt börja läsa bakifrån i det här reportaget. Läsaren kan också ge sig till tåls genom en tusenårig berättelse om företagande, återkommande katastrofer och envisa återhämtningar.

***

Sommarnumret av Affärsvärlden ägnas i år ett av världens äldsta företag, mer än tusen år i verksamhet, ett reportage om företagets villkor i samspel med politiken på hemmaplan och ute i världen. Företag är i juridisk mening personer och till skillnad från människan har de möjlighet till evigt liv såvida nya ledningar ständigt förmår att uppfylla sina framtidsåtaganden, det vill säga punktligt betala överenskomna löner, skatter, räntor och utdelningar.

Företaget kan om det ökar sitt kapital fortsätta att förkovra och överföra kunskaper mellan generationer utan att någon tänker närmare på det. I själva verket är detta en mäktig framtidsmaskin, den kraftfullaste välfärdsinnovation som människan skapat.

Företag tvingas hantera ständigt förändrade villkor. Mycket av det som kännetecknar världen just nu med autokratiskt ledarskap och nationalistiska agendor till exempel har prövats tidigare med dåligt för att inte säga avskräckande resultat. Men företagen har kommit tillbaka.

”Peak Paper” inträffade år 2007, en händelse för barnens kommande historieböcker. Värst för Stora Enso framstod läget våren 2009 när aktievärdet hunnit rasa med 83 procent, efter att hela USA-verksamheten gått i konkurs och papperskonsumtionen i världen bara fortsatte att eroderas. På bolagsstämmorna talades om den värdeförstöring som skett i USA. En del misstänkte till och med styrelsen för att fuska med redovisningen.

Den man som ledde skapandet av världens största finpapperbolag, pensionerade vd:n Jukka Härmälä, fick lämna sina andra styrelseuppdrag i stålbolagen Rautaruukki och Outokumpu efter en kontrovers med ansvarig minister. Finländska staten var storägare i båda, precis som i Stora Enso. Härmälä gjorde misstaget att antyda att Stora Ensos massafabrik i Kemijärvi aldrig skulle ha lagts ned om han varit kvar vid makten. Han sade också att opinionen mot honom var politisk, vilket gjorde vreden mot honom ännu starkare. Det påminde om Sverige när verkstadskoncernen ABB, telekombolaget Ericsson och sparbolaget Skandia kraschade några år tidigare.

”Världens störste skogspojke” var förstås inte ansvarig för att en storm blåste upp i USA:s finansmarknad år 2007, samtidigt som trendbrottet för papper skedde. Men han hade ökat riskerna med sitt expansiva företagsbyggande. Finländska regeringen fick inte ens misstänkas för att dölja den härva av problem som Härmäläs efterträdare ”bruksdödaren” Jouko Karvinen höll på att försöka reda ut vid den här tiden.

Nu har många av problemen hunnit bli hanterade och avskrivna i böckerna. Stora Enso har krympts och andra verksamheter fyller på i papperets ställe. Geografiskt har allt större andel resurser hamnat i Latinamerika, Pakistan, Polen och Kina.

Under några år från 2012 till 2014 fick Stora Enso ideella organisationer och media emot sig. I tv-dokumentären Den tysta skogen vittnade bönder i Kina om att de tvingats sälja mark till eukalyptusplantager, som var ett hot mot lokalt växt- och djurliv. I ett annat program anklagades företaget för att ha fifflat med bokföringen efter USA-nedläggningen. En tredje dokumentär berättade om att 640 barn i Pakistan plockade papper på soptippar för företaget. Visserligen en underleverantör till en underleverantör i ett delägt bolag men alla stora företag har långa komplicerade värdekedjor som de måste ta ansvar för. Det kom också ett reportage om problem med eukalyptuspantager i Brasilien.

Den nye koncernchefen Karl-Henrik Sundström gjorde avbön och lovade att Stora Enso skulle bli ett föredöme i hållbarhet. Tiderna hade återigen förändrats för ett mycket gammalt företag.

– Vi blev verkligen brända, säger han.

En och annan finländare protesterar kanske över att det är en svensk rotslinga, och inte en finländsk, som följs ända ner från urtiden i detta nummer. Mer formellt rätt vore kanske att skildra privatägda W Gutzeit & Co, som togs över av finländska staten år 1918 efter ett halvt sekel av expansion i de dåvarande östra delarna av landet, Voeksenniska och Enso, som i dag heter Svetogorgsk och är ryskt. Stora Enso har i dag återupptagit verksamhet i Ryssland. Spännande det också men på en mer lokal nivå och under kortare tid.

Den tusenåriga berättelsen är alltså bara en av flera tänkbara, en svensk variant vald av en svensk affärstidning med finländsk ägare. Det är ju inte så relevant längre om koncerner är av den ena eller andra nationaliteten. Dagens Stora Enso har en allt större del av sitt värde och förädlingsvärde utanför Sverige och Finland. Men visst finns det dna ända från medeltiden i Falun.

Historien råkar vara en följsam rackare som kan användas till nästan vad som helst. Många så kallade företagsmonografier publiceras för att visa hur lyckosam strategiutveckling över generationerna lett fram till det bästa eller enda möjliga alternativet. Så kloka vill man framstå i historiens ljus.

Men intressantare med historien är att den, precis som nutiden, vid varje tidpunkt har varit oförutsägbar. Det är bara med efterklokhet som vi kan bedöma hur de olika framtidskampanjerna utfallit. Sådan analys är mindre värd om den inte visar på andra vägval som också var möjliga. Först då blir historiska erfarenheter till beslutshjälp. Vem tror på allvar sig kunna bedöma risken för olika positiva eller negativa händelseutvecklingar utan att känna till hur det gått vid liknande situationer tidigare? Vad händer när tekniken ändras, krig utbryter eller världens regeringar anammar ny handelspolitik? Följ med i den här berättelsen och fundera.

Ingen visste säkert ens några år innan andra stora händelser, som trettioåriga kriget, Napoleonkrigen, första världskriget eller andra världskriget att var på väg. Ingen förutsåg att Sveriges och Nederländernas stora epok skulle inträffa eller när finanskriserna år 1857, år 1918, år 1932 eller år 2008 skulle ta kål på rader av företag. Och hur många kunde förutse djupa recessioner, som dem år 1921, år 1930 eller år 1976?

Varför finns privatägda företag? Frågan ska snarare vara, varför skulle inte sådana företag finnas? Människor har alltid frivilligt bildat samarbetsgrupper. När Stora Kopparberg uppstod drev svear redan boskapsskötsel och jordbruk i bygemenskaper snarare än individuellt. Bergsmän började bryta malm separat men de bildade snart olika kooperativ. Med tiden blev sammanslutningen vid Kopparberget större och mer sofistikerad. Längre fram fick den ägare som inte nödvändigtvis deltog i det dagliga arbetet utan lyfte avkastning på sitt riskkapital.

Sveriges bnp var på 1600-talet var i storleksordningen en halv procent av i dag. Befolkningsmässigt vägde Sverige på den tiden bara lite lättare i världen, men ekonomiskt hälften så tungt relativt sett. Mycket litet och extremt fattigt med andra ord. Tänk ett land med befolkning som Småland och levnadsstandard som afrikanska Malawi. Vad betydde Stora Kopparberget för en sådan nation? Utgår vi från dagens kopparpris handlar det om storleksordningen 150 miljoner kronor om året i råkoppar vid mitten av 1600-talet. Betydande belopp med tanke på att penningekonomin var så liten del av ekonomin. Det mesta var ju hemarbete och självförsörjning. Så tungt väger inget företag i dag i något land.

Som framgår av har resultatet skiftade kraftigt över århundradena. På 1800-talet lyftes produktionen av järn strax innan kopparn försvann helt ur bilden. Under de senaste 150 året blev det snabbare tillväxt men också stora svängningar när stålet också försvann, papperet fick sin korta storhetstid och när företaget drog ut i världen.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.