Ringholms skattebluff

Man måste ifrågasätta det lämpliga i regeringens uppsatta mål att den offentliga budgeten ska visa överskott med 2 procent av BNP under en konjunkturcykel. Det innebär att svenska folket måste betala 40 miljarder kronor per år i skatt – utöver vad som krävs för att upprätthålla den offentliga servicen.

Men inte nog med detta. Budgetmålet överträffas kraftigt varje år. I år hade målet satts till 2 procent av BNP. Men i den nya finansplanen bedömer regeringen att överskottet blir 3,4 procent, eller 71 miljarder kronor. Ändå ligger regeringen avsiktligt lågt i sin prognos. Antagligen blir överskottet större. Det har de blivit hittills varje år sedan målen tillkom.

1.500 i månaden

Regeringens kalkyler innebär att överskottet blir omkring 80 miljarder per år under de tre kommande åren. Utslaget på antalet förvärvsarbetande blir det en extra skatt på 20.000 kronor, eller drygt 1.500 kronor i månaden, för nöjet att se den offentliga sektorns överskott växa.

Egentligen är det fråga om en skatt som vi måste betala därför att regeringen är orolig över att svensk ekonomi inte tål så hög efterfrågan utan att inflationen tar fart, i praktiken ännu mer orolig än de flesta ekonomer vars råd den avvisar. Men i stället för att försöka förbättra ekonomins funktionssätt, med så kallade strukturella åtgärder, väljer den att med höga skatter hålla nere tillväxten och därmed svenska folkets levnadsstandard.

Politisk-taktiskt kan det vara ett riktigt val, eftersom socialdemokraterna nog annars skulle förlora ännu fler röster till vänsterpartiet. För svenska folket hade det säkert varit trevligare att kunna öka sin privata konsumtion, vilket ju skulle kunna ske utan att det går ut över de offentliga utgifterna.

Nästa år har regeringen höjt överskottsmålet. Men här kommer något märkligt. Regeringen säger att målet höjs till 2,5 procent för att man ska minska risken för överhettning. Men i själva verket beräknas överskottet bli 3,5 procent.

Det är som om någon skulle säga: I år har jag bestämt mig för att amortera tusen kronor i månaden. Därför amorterar jag två tusen. Man häpnar över finansministerns logik.

Bosse Ringholm skriver i finansplanen att det extra överskottet ska ses som en säkerhetsmarginal. Men själva överskottsmålen motiveras just med att det måste finnas en säkerhetsmarginal i de offentliga finanserna. Det blir alltså fråga om en säkerhetsmarginal på säkerhetsmarginalen. Bristen på logik bör, välvilligt, tolkas som brist på argument.

Även under de båda kommande åren, 2002 och 2003, beräknas överskotten bli stora, omkring 3,5 procent eller 80 miljarder kronor. Då har man, som vanligt, lagt in en ”beräkningsteknisk överföring” till hushållen så att överskottet ska begränsa sig till 2 procent.

Överskott 2001

Samtidigt bedömer regeringen att det nu finns ett kapacitetsöverskott i ekonomin, som försvinner i slutet av 2001. Regeringen anser ändå att den måste vara försiktig till följd av risken för överhettning. Det är därför överskottet måste bli så stort 2001. Samtidigt förvärras förstås risken för överhettning året efter när det inte längre finns något kapacitetsgap. Det är då man har tänkt föra över en stor del av överskottet till hushållen. Men här håller logiken lika litet som när överskottsmålet på 3,5 procent sägs vara 2,5 procent. När regeringen bedömer att risken för överhettning ökar kan den inte gärna genomföra de stora skattesänkningar som den inte vågar föreslå i år. Därför bör man räkna med att de stora överskotten består under lång tid.

Kanske kommer så småningom ökande utflyttning av kapital, av välutbildad arbetskraft och varuhandel över internet att tvinga Sverige att sänka skatten på en rad områden. Men vad är det som säger att risken för överhettning då är borta, om ingenting görs? Antagligen skjuter regeringen bara problemen på framtiden, till stor kostnad för de enskilda hushållen och skattebetalarna.

Inga hållbara skäl

Regeringens skäl för överskottspolitiken är inte hållbara. Att andelen äldre ökar i framtiden medan antalet förvärvsarbetande minskar, vilken är den första av ett antal punkter i regeringens argument, är inte alls något skäl till att i dag skapa stora budgetöverskott.

Även finansministern tycks ha den felaktiga föreställningen att man kan spara samhällsekonomiska resurser. Tvärtom försämras möjligheten att försörja framtidens pensionärer om man i dag med en restriktiv politik håller nere tillväxten. Regeringens kamrersaktiga sparnit ger oss inte högre levnadsstandard i morgon, utan lägre. Det enda av regeringens argument som ens är värt att diskutera är att det kan krävas budgetöverskott i dag för att man ska kunna parera nästa nedgång, utan att underskotten då ska bli för stora och orsaka panik på finansmarknaden och räntehöjningar som under den förra krisen.

Men är det verkligen någon som på allvar tror att en svensk regering skulle möta en ny, svår ekonomisk kris genom att ösa ut pengar till höger och vänster utan att vidta någon som helst åtgärd som angriper själva orsaken till krisen? Problemet med den hittills bedrivna konjunkturpolitiken har varit att budgeten skulle lösa alla problem, till förfång för den spontana anpassningen av ekonomin.

Om lönerna skenar

Den nästan enda tänkbara inhemska orsaken till en ny kris är att lönerna skenar i väg. Detta måste hejdas på ett tidigt stadium, genom just den typ av åtgärder som de flesta ekonomer förordar, men som regeringen i huvudsak avvisar. En ny, djup kris måste rimligen tvinga fram en helt annan politik än att underskotten åter tilllåts växa explosionsartat.

Samtidigt medför, trots allt, den förda politiken att risken är liten för ett upprepande av de katastrofala misstagen från 1980-talet och början av 1990-talet. Den offentliga utgiftsökningen är, trots regeringens tal om reformbudget, obetydlig.

För övrigt bör påpekas att det inte längre finns någon statsskuld att ”amortera”. Ordet är egentligen bara är en vilseledande synonym för överskott. Enligt budgetpropositionen vänds nettoskulden nästa år till en fordran – från staten på medborgarna – på 80 miljarder kronor, vilket växer till mer än det dubbla 2003. Därmed får den offentliga sektorn ett positivt och starkt växande räntenetto.