Så blåste de Skandia Liv

Skandias vice vd Ulf Spång gick bakom ryggen på företrädare för Livbolaget Skandia Liv i samband med att kapitalförvaltningen såldes ut i januari 2002. Det framgår av den 205 sidor tjocka skiljedomen där inbördeskriget mellan Skandia, numera en del av Old Mutual, och dotterbolaget Skandia Liv får ett avgörande.

Ulf spång var 2002 vice vd i Skandia och hade av vd Lars-Eric Petersson fått det särskilda uppdraget att sälja ut kapitalförvaltningen, som hade Skandia Liv som kund. Priset sattes till 3,2 miljarder kronor i försäljningen till Den norske Bank.

”Det är uppenbart att Skandia och Skandia kapitalförvaltning, genom Ulf Spång, var i ond tro om att avtalssvillkoren/…/inte var marknadsmässiga eller i övrigt affärsmässigt betingade”, heter det i domen från de fem skiljenämndsledamöterna som tillägger att :

”Det räcker med att peka på Spångs hantering av Magnus Ohlssons protester/…/och den vilseledande informationen till livbolagets styrelse”, heter det i domen.

Magnus Ohlsson var vid tidpunkten vd för Skandia Liv och hade, enligt vad domskälen anger precis som styrelsen i livbolaget blivit sidsteppad. I ett mail som återges i domskälen skriver han att: ”Förändring av sådan art att styrelsen måste blixtinkallas?? Det vore av ett visst intresse för mig/…/att först få veta vad förändringarna går ut på.”

Skiljenämnden finner det utrett att Magnus Ohlsson sagt att han blev irriterad över de förändringar som gjorts i avtalen utan att ”han alls hade informerats om det”. Konsekvensen blev, enligt Ohlsson, att avtalet blev för vidlyftigt och dyrt för livbolaget.

För att protestera mot förändringarna begärde Magnus Ohlsson ett möte med Ulf Spång, som emellertid förklarade att det ”inte gick att ändra något nu, eftersom förhandlingarna med DnB hade gått för långt”.

Om Skandia Livs ledning blev överkörd så tjänade Skandialedningen själv i stället på en snabb försäljning som, visar domen, kom att utföras regelvidrigt också i förhållande till bolagets egna interna regler.

Här pekar Skandia Liv i sin argumentation i målet på helt egoistiska drivkrafter. I och med existensen av de sällsynt generösa bonusprogrammen hade, enligt Skandia Livs processföring, ledningen i Skandia egna ekonomiska intressen i att försäljningen blev av. De omfattande incitamentsprogrammen, som Skandialedningen tidigare har fått kritik för, vägde tungt också när kapitalförvaltningen skulle säljas av, menar livbolaget:

”Ledande befattningshavare, vilka samtidigt verkat i Skandia som Livbolaget, har vidare på grund av sitt deltagande i Skandias incitamentsprogram haft starka ekonomiska incitament att bedriva arbetet i Livbolaget på ett för Skandia gynnsamt sätt. Särskilt gäller detta förmånspaket 1997-1999 (Sharetracker) samt Globalt incitamentsprogram 1998-1999 (Wealthbuilder)”, argumenterade Livbolaget

Skiljenämnden hävdar att det är klarlagt att Skandias livkunder misshandlats. Som plåster på såren får nu Skandia Liv och därmed bolagets pensionskunder 580 miljoner kronor plus ränta i skadestånd från Skandia.

”Olovlig vinstutdelning”, är skiljenämndens beskrivning av konsekvensen av den ursprungliga affären.

Skandia Liv ansåg för sin del att försäljningssumman på 3,2 miljarder kronor var ett överpris och ville ha del av köpeskillingen. Men där blev det nobben i skiljenämndens beslut. Den del som Skandia Liv vann handlar i stället om att förvaltningsavgifterna är för höga och kan liknas vid olovlig vinstutdelning. I den delen får Skandia Liv alltså tillbaka 580 miljoner, plus del av den framtida förvaltningsavgiften.