Skuldsatt svensk blir aldrig fri

Den utlösande faktorn bakom den stora finanskrisen är prisfallet på småhus i USA. Det hävdas ofta att bakgrunden till prisfallet var en oansvarig amerikansk penningpolitik som ledde till en abnorm värdestegring på småhus, en bubbla som förr eller senare måste spricka. Faktum är dock att varken prisuppgången eller prisfallet på småhus i USA varit särskilt extrema, åtminstone inte ut­ifrån ett svenskt perspektiv.

Den allmänna prisutvecklingen på småhus i Sverige och USA sedan 1993 har varit slående lika. I figuren intill visas fastighetsprisindex för Sverige och USA. Som vi ser är kurvorna nästan identiska fram till 2006. Dä­refter har, som vi alla vet, huspriserna fallit med 15–20 procent i USA. I Sverige hade vi ett fall av ungefärligen samma storlek i början på 1990-talet och det är svårt att påstå att det inte skulle kunna hända här snart igen, trots en i stora drag mycket ansvarsfull svensk finans- och penningpolitik. Tvärtom är det naturligt att huspriser, liksom andra tillgångspriser, fluktuerar kraftigt i förhållande till exempelvis löner som är förhållandevis stabila över konjunkturcykeln.

Det finns dock en stor skillnad mellan Sverige och USA. Fallet i amerikanska småhuspriser har drabbat banker och andra finansiella institutioner, särskilt sådana som lånat ut pengar till låginkomsttagare med små ekonomiska marginaler. Om småhuspriserna i Sverige igen skulle falla kraftigt kommer det dock knappast att sätta några svenska banker i konkurs. De svenska bankerna förlorade bara marginella belopp på lån till hushåll i början på 1990-talet, det var i stället kommersiella fastigheter som då satte vårt finansiella system i gungning. Orsaken är att det, till skillnad från i USA, är i princip omöjligt för en individ att bli av med sitt huslån. Även om en individ försätts i personlig konkurs och hans hus säljs på konkursauktion försvinner inte skulden.

Som bankkund kanske det känns tryggare att leva med det svenska systemet. Om man är husägare med små marginaler är det snarare tvärtom. I flera amerikanska delstater, till exempel i Kalifornien, måste enligt lag det ursprungliga huslånet vara av typen ”non-recourse”, vilket innebär att banken efter en konkursauktion inte kan kräva mer av en individ än det som inbringats på auktionen.

I hela USA är det dessutom förhållandevis enkelt att gå i personlig konkurs och omedelbart (så kallad kapitel 7-konkurs) eller inom tre till fem år (kapitel 13-konkurs) bli av med sina skulder. Det amerikanska systemet gör det möjligt för människor som haft otur eller gjort ett dumt investeringsbeslut att någorlunda snabbt få en nystart i livet.

Annorlunda uttryckt, via konkurslagstiftning och finansiella marknader kan amerikanska hushåll försäkra sig mot ekonomiska chocker som i Sverige skulle medfört en ekonomisk katastrof med livslånga konsekvenser. Det amerikanska systemet bidrar därför till rörlighet och att människor inte slås ut.

I Sverige finns inte denna möjlighet till nystart. Det borde den göra. Genomsnittspriset på ett småhus i dag är 1,8 miljoner kronor och ungefär dubbelt så mycket i Stockholm. Ofrånkomliga prisvariationer i huspriser skapar väldiga förmögenhets­överföringar mellan olika hushåll. Dessa beror i huvudsak bara på slumpen och kommer man ”fel” in på marknaden kan det stå en dyrt.

I den svenska jämlikhetsdebatten har behovet av försäkringar mot sådan otur helt glömts bort. Möjligheten i USA att gå i personlig konkurs och bli av med sina skulder är förstås inte en perfekt försäkring – en sådan är varken möjlig eller önskvärd. Men konkurssystemet skapar en utväg för de allra hårdast drabbade.

Den uppenbara invändningen mot mitt resonemang är förstås: ”Titta hur det gick i USA – finanskris och elände.” Problemet i USA är dock inte själva existensen av en individuell konkursmöjlighet. Om så vore skulle det vara ett mycket större problem att företag kan gå i konkurs. För att ett konkurssystem ska fungera måste dock två förutsättningar vara uppfyllda.

För det första måste en rimlig balans mellan försäkringsbehov och eget ansvar upprätthållas. Detta gäller i alla försäkringssystem som begränsar en individs ­eller ett företags ansvar. Vi bör inte ha 100 procents ersättning i sjuk-, arbetslöshets- eller bilförsäkringen och vi kan inte heller ha en konkurslagstiftning som inte ger individen eller företaget något eget ansvar. Därför måste ett företag ha ett visst eget kapital och det måste svida rimligt mycket för en individ att gå i personlig konkurs.

För det andra måste det vara klart vem som är ansvarig för vad. Banker och andra långivare måste veta vad de själva riskerar och i vilken grad staten garanterar vissa förluster. Långivarna måste också själva bestämma om de vill låna ut eller inte. Här har det uppenbart funnits problem i USA. Bland annat har den så kallade Community Reinvestment Act tvingat amerikanska banker att inte diskriminera låg­inkomsttagare i sin långivning!

Det borde inte vara svårt att konstruera ett system som rimligt bra uppfyller dessa förutsättningar. Svenska hushåll har genom välfärdsstaten ett mycket gott skydd mot förlust av humankapital. Varför ska vi då ha kanske västvärldens sämsta skydd mot förlust av boendekapital?

Fotnot: John Hassler är professor i makroekonomi vid Stockholms universitet.

nullnullnullnull