Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

”Snapsvisa förbinder folk i glädje”

2018-12-14 15:58

Välkänd melodi, kort text och fyndig avrundning. Enligt visforskaren har en bra snapsvisa tre tydliga beståndsdelar.

”En liten tid vi leva här/med mycken möda och stort besvär.” Hej tomtegubbar är en typisk melodi för svenska snapsvisor. Det beror inte på att visan går i tretakt, utan för att de flesta svenskar kan den samtidigt som den snärtiga texten fungerar som en hyllning till brännvinet.

Snapsvisan är ett typiskt svenskt och finlandsvenskt fenomen. Man tar en känd melodi, skriver en ny text som helst ska avslutas med en knorr. Vår tids snapsvisa från andra hälften av 1800-talet ska inte förväxlas med dess äldre föregångare, en skålvisa som hade både unik text och melodi. Den äldre skålvisan sjöngs när dryckeskärlet skickades runt bordet och hörde till en allmäneuropeisk tradition.

– Den snapsvisa vi sjunger i dag hör till en yngre tradition skålvisor. Sådana visor är bara spridda inom det svensk-språkiga området, säger Christina Mattsson.

Hon är folklorist, en gren inom etnologin som undersöker muntliga traditioner. När hon skulle skriva sin avhandling om snapsvisor var andra folklorister mer intresserade av utdöende visor. Medeltida ballader stod högt i kurs, men skålvisor – resonerade Mattsson – är speciella, eftersom de förenar dåtid med nutid.

Hon blev aldrig klar med sin avhandling, men har ändå gjort en lång karriär inom den svenska kultursektorn. Förutom att skriva flera böcker, exempelvis Från Helan till Lilla Manasse – den svenska snapsvisans historia, var hon rikskanalchef för Sveriges Radios musikkanal P2 under åren 1992 och 1998. Hon har också varit högsta chef (styresman) för Nordiska museet åren 2001 till 2015 och har svarat för tusentals program i Sveriges Radio om svensk folkmusik och svenska traditioner, bland annat Folkminnen i radiokanalen P1 tillsammans med Bengt af Klintberg. I dag har dessa folklivsforskare en podcast tillsammans som heter Folkminnespodden, där de samtalar om gamla och nya traditioner och reder ut saker som varför det skulle vara farligt att bada efter maten och var talesätt som ”Tomtar på loftet” kommer ifrån.

Precis som myter och sagor så ser Christina Mattsson snapsvisan ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Hur vi sjunger hänger ihop med när och hur vi dricker. Julbordet är till exempel en kvarleva av det gamla smörgårdsbordet med syltor och andra feta rätter, för att inte tala om alla sillar.

– Det är mat där det passar med en liten sup, men framför allt fyller snapsvisan fortfarande en social funktion. Man förenas i gemenskap kring snapsen. Att sjunga en snapsvisa förbinder folk i glädje och när du lyfter snapsglaset för att sjunga så ser du andra i sällskapet i ögonen.

Det är också, både nu och då, ett sätt att fördröja drickandet. För att vara en bra snapsvisesångare måste man, enligt Mattsson, kunna hantera sitt drickande och bita av för att komma ihåg texten.

Men även om flera snapsvisor är fyndiga är det ganska vanligt med ekivoka inslag. Varför då?

– Tanken är att visorna ska ha lite effekt. De ska vara lite halvroliga. Men jag tycker personligen att de i flera fall går över gränsen.

Snapsvisan var från början en borgerlig tradition, inte minst odlad av studenter vid svenska lärosäten. Men trots formen för visan har den med tiden varit ganska konstant. Och än i dag, på exempelvis SM i snapsvisor, är det samma grupper av melodier som förr i tiden. Inte sällan är de från början sångleksmelodier – precis som Hej tomtegubbar.

Helene Rothstein

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom