Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Spanska sjukan

2012-05-15 21:00

Klumpiga politiker och krisande banker hotar att driva Spanien över avgrundens rand. Nu krävs nödlån, kraftiga nedskärningar och ökad sysselsättning för att inte krisen ska sprida sig till fler euroländer.

Lugnet på Barcelonas gator kan verka märkligt. Av Spaniens djupa kris och exploderande arbetslöshet syns inte ett spår. Men inombords har spanjorerna krisen hela tiden närvarande, som en ständig huvudvärk.

– Alla talar om krisen. Hela tiden. Men den syns inte så mycket. Familjen är fortfarande stark här och man tar hand om sina medlemmar, säger Ana Sofia Cardenal, docent i statsvetenskap i Pompeu Fabra-universitetet.

– Folk saknar helt hopp. De vet inte vart landet är på väg och ser ingen vision hos politikerna som anses föra rena självmords­politiken, med bara åtstramningar och försämrat anställningsskydd.

Den uppmärksamme märker dock att trängseln i trafiken har minskat, och på restauranger och i butiker drar spanjorerna ner kraftigt på konsumtionen. Men trots att var fjärde spanjor nu är arbetslös och stora nedskärningar görs inom sjukvård och skolor så är protesterna förvånansvärt milda – åtminstone långt ifrån de kravaller som har skakat Grekland.

– Det är demonstrationer var och varannan dag. Sjuksköterskor ena dagen, lärare den andra. Men det går lugnt till och man vet nog att budgetarna måste skäras ned, säger Ana Sofia Cardenal.

I mars steg arbetslösheten över 24 procent och jämförs nu med nivåerna i USA under depressionen på 1930-talet. 5,6 miljoner spanjorer är arbetslösa, 3 miljoner fler på fyra år, varav hälften i byggsektorn. Många ungdomar hoppade av skolan för att ta lukrativa jobb på byggen. Nu står de utan både grundutbildning och jobb. Ungdomsarbetslösheten är  över 50 procent och landet håller på att få en förlorad generation. (Dock innebär det inte att varannan 15–24-åring är arbetslös eftersom många studerar och därmed inte ingår i arbetskraften.) Spaniens statistikinstitut spår att en halv miljon spanjorer kommer att lämna landet varje år fram till 2020. Ett nytt fenomen är att också högutbildade, som arkitekter och ingenjörer, flyttar till övriga Europa eller till Latinamerika, inte minst Brasilien inför fotbolls-VM om två år och OS 2016.

Raset i den spanska ekonomin speglas väl av den svenska exporten till landet. Från 2007 till 2011 föll exporten med en tredjedel, 32 procent. När byggbubblan sprack behövdes det givetvis färre lastbilar. Försäljningen av telekomutrustning tog tvärstopp. Och så vidare.

– Det har förstås varit väldigt tufft också för svenska företag i Spanien, säger Heléne Olsson, ordförande för Svensk-spanska handelskammaren i Barcelona och vd för strategikonsulten Kairos Future Spanien.

– Det beror givetvis på bransch, men vissa har fått återuppfinna sig själva, börjat exportera till andra länder eller samarbeta med andra företag. Andra har dragit ner på sparlåga för att övervintra eller helt enkelt stänga ned för att de inte klarar sig, säger hon.

Under 15 år fram till 2007 låg Spaniens årliga tillväxt på över 3 procent i snitt, framdriven av det enorma byggandet med billiga lån. 2008 utgjorde byggsektorn över 20 procent av Spaniens ekonomi. Byggboomen dolde också stora svagheter i den spanska ekonomin i övrigt, främst att konkurrenskraften urholkades. Till exempel ökade Spaniens arbetskraftskostnad med 35 procent 1999–2009 medan snittet för euroområdet låg på 20 procent och Tyskland bara ökade 5 procent. Nu har Spanien ett överskott på mellan 700?000 och 1,1 miljoner bostäder – som i praktiken är i bankernas händer. Egendomligt nog fortsätter byggandet på en onaturligt hög nivå eftersom bankregleringen gynnar innehav av färdigbyggda fastigheter framför innehav av mark. Bostadspriserna har fallit med 30 procent sedan toppen 2007 men väntas falla ytterligare på grund av överskottet av bostäder, stigande arbetslöshet, högre boräntor och minskade skatteavdrag.

Och de spanska bankernas riskfyllda utlåning för att finansiera bostadsbubblan är ett hot inte bara mot Spanien, utan hela Europa. Vid det senaste mötet för G20-länderna i april var det hetaste diskussionsämnet risken för att de spanska bankerna imploderar. Om bankkrisen sprider sig och regeringen undergräver landets trovärdighet på finansmarknaderna är Spanien en tillräckligt stor dominobricka för att dra med sig Grekland, Portugal och kanske rentav Italien ut ur euron. Det har varit relativt överkomligt för övriga euroländer att ge nödlån till Grekland, Portugal och Irland. Men Spanien och Italien är så stora att de är svåra att rädda och eurons Medelhavsflank hotas då.

I februari uppmanade den spanska regeringen bankerna att fylla på kapitalet, öka reserveringarna mot kreditförluster och fortsätta med sammanslagningarna. En rapport från Internationella valutafonden i slutet av april drog slutsatsen att de största spanska bankerna har tillräckligt med kapital för att klara flera smällar. Men i förra veckan tog staten över 45 procent av Bankia, landets tredje största bank. Och de mindre är sårbara, särskilt sparbankerna.

En större misstänksamhet finns på finansmarknaden för att bankerna blundar med båda ögonen och förlänger bolån eller omförhandlar dem. Kreditförlusterna ligger ännu långt under de i Irland, ett land som också befinner sig på intensiven efter en sprucken fastighetsbubbla.

IMF rådde Spanien till att noga studera bankernas problemtillgångar för att kunna välja bästa strategi för att hantera dem. Antingen behåller bankerna problemtillgångarna – och då måste de rekapitaliseras – eller också flyttas tillgångarna till en separat förvaltning (en ”bad bank”). Oavsett vilken väg som väljs kommer mer kapital att behövas.

Regeringen har lutat åt en bad bank – något av ett spanskt Securum – för att försöka undgå att landets kreditvärdighet fläckas för mycket. Kapitalbehovet har uppskattats till allt från 60 till 150 miljarder euro. Det troliga är att Spanien redan i år får kliva fram till euroländernas bankomat – räddningsfonderna EFSF och ESM – för att begära nödlån. Men Spanien vill låna utan att underställas ett ekonomiskt åtgärdsprogram från EU och IMF, som innebär hård kontroll från Bryssel och Washington.

Allt skulle kännas lugnare om det fanns en fast politisk hand på rodret. Men premiärminister Mariano Rajoy snubblade in på scenen efter valet i november och har redan slarvat bort en del av Spaniens förtroendekapital. Han senarelade budgeten i tre månader i ett försök att vinna valet i regionen Andalusien (men misslyckades). Sedan försökte han ensidigt bryta budgetmål som var överenskomna med övriga euroländer, men fick delvis backa. Den virriga politiken har fortsatt med amnestier för skattesmitare, höjd bolagsskatt i ett läge när arbetslöshet är landets kanske största problem samt nedskärningar i forskningsanslag.

Med stigande panik har regeringen åsett hur marknadsräntorna har stigit allt högre i takt med att förtroendet har sjunkit.

En försvårande dimension i det federala Spanien är de mäktiga regionerna och spänningarna gentemot centralmakten i Madrid. När Spanien grovt missade sitt budgetmål i fjol (8,5 procents underskott av BNP i stället för 6 procent) skyllde regeringen på de 17 självstyrande regionerna. Premiärminister Rajoy hotar därför med att dra in regionernas makt om de inte håller sina budgetar i år. Men i Kataloniens huvudstad Barcelona ser man helt annorlunda på saken. Där anser man att centralregeringen, som har makten över intäkterna, trycker ut sina underskott i regionerna.

– Regeringens opinionssiffror har rasat mycket kraftigt på kort tid. Men siffrorna har inte alls fallit för Kataloniens regering. Här i Barcelona är det lätt för folk att köpa att felet är Madrids, säger Ana Sofia Cardenal.

Förutom att få kontroll på statsfinanserna måste Spanien modernisera sin ekonomi. En lång rad reformer krävs – med arbetsmarknaden som högsta prioritet. När arbetslösheten har gått över 20 procent tre gånger på 40 år är den uppenbart felkonstruerad. Arbetsmarknaden är tvådelad mellan privilegierade livstidsanställningar och utsatta, tillfälliga kontrakt. Regeringen vill nu göra det lättare att sparka folk.

OECD har skrivit en lång lista med andra reformer som måste genomföras: avregleringar, ökad konkurrens, ändrad lönebildning, lönsammare för äldre att arbeta, förbättrad gymnasieutbildningen och förbättrad reglering av finansmarknaden.

Allt detta tar tid. Men lönar sig. Regeringens fleråriga budgetprogram från den sista april räknar på vinsterna från reformerna i ökad årlig tillväxt fram till 2020. Reformeringen av arbetsmarknaden kan öka tillväxten med 0,56 procent. Sänkta upplåningsräntor tack vare bättre budgetregler och finansreformer kan bidra med 0,23 procent och så vidare. Totalt hoppas regeringen höja produktiviteten med 8,7 procent fram till 2020.

– På kort sikt, 2012–2013, ser det ganska nattsvart ut för företag i Spanien. Regeringen trycker stenhårt på att nå budgetmålen, säger Heléne Olsson.

– Men jag är mindre orolig för företagssfären i Spanien. Det finns en ny infrastruktur som fungerar utmärkt, och duktiga akademiker och företagare. Spanien har anpassat sig enormt de senaste 30 åren och blivit mycket mer professionella, effektiva och välutbildade än den traditionella bilden.

Bengt Ljung

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom