Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Usel redovisning i Holmen och SCA

2019-04-12 14:44

Redovisningen av skogsförvaltningen hos de båda börsnoterade storskogsägarna Holmen och SCA är usel, skriver Per Lindvall i Affärsvärlden.

Skog har vuxit fram som ett mycket intressant investeringsobjekt för såväl institutioner som privatpersoner. Det är ett tillgångsslag som beskrivs ha låg korrelation med andra finansiella tillgångar, varför det enligt teorin kan sänka risken i portföljen och höja avkastningen, samt innebär stabila realsäkrade kassaflöden. Men ofta är det stor skillnad på teori och verklighet.

Det som man måste ha klart för sig är att skog inte har något egenvärde som ekonomisk resurs. För att den ska ha ett värde förutsätts att det finns en lönsam skogsindustri som har betalningsvilja och betalningsförmåga och kan förädla denna råvara. Den som vill få en inblick i hur prisbilden påverkas av skogsindustrins betalningsförmåga kan studera vad som har hänt med priserna på norsk massaved efter att den norska massa- och pappersindustrin i praktiken har sopats bort.

Problemet för den som vill bilda sig en bra uppfattning om skogens lönsamhet och potential är att det inte finns mycket information att gå på. Redovisningen av skogsförvaltningen är hos de båda börsnoterade storskogsägarna Holmen och SCA med ett ord usel.

I verksamhetens omsättning bakar båda företagen in den låg- eller snarare ickemarginal-verksamhet som utgörs av externt införskaffat virke. Detta gör ett nyckeltal som rörelsemarginalen helt meningslös. Den mycket relevanta informationen som genomsnittligt pris på virket, uppdelat på delkomponenterna timmer och massaved, saknas. Detsamma gäller kostnaderna för att få fram virket.

Holmen redogör inte för det – för all värdering – avgörande nyckeltalet kassaflöde för verksamheten. Detta gör visserligen SCA, men förklarar inte att fjolårets drastiska sänkning av det operativa kassaflödet, enligt IR-avdelningen, beror på att rörelsekapitalbindningen har ökat kraftigt till följd av att man köpt på sig många rotposter inför upptrappningen av produktionen vid Östrand.

Den historiska informationen är ännu mer usel. SCA bakade för sin del före utdelningen av Essity in skogen bland massa- och papperstillverkningen och sågverken. Informationsvärdet var närmare noll. En möjlighet att få en bild av de senaste decenniernas kassaflöde för de stora skogsföretagen är att använda sig av de historiska uppgifterna från Stora Ensos halvpublika intressebolag Bergvik Skog.

Bergvik Skog har haft en mer fullständig redovisning sedan bolaget bildades 2004. Där kan vi se att kassaflödet vare sig är stabilt eller realsäkrat. Det operativa kassaflödet, det vill säga betalningsnettot för skogsrörelsen, toppade 2010 på 1 550 miljoner kronor, att jämföra med 834 miljoner kronor 2017, och 680 miljoner 2016. Sedan 2005 har kassaflödet trendmässigt sjunkit med 33 procent.

Och den resultatpost som har fått allt större betydelse för skogsföretagens resultatutveckling, nämligen värdeförändringen växande skog, underbyggs av mycket rudimentära och förenklade modeller.

Denna post anger det årliga nettot mellan det bokförda värdet på den skog som avverkats och värdeökningen på tillväxten i den kvarvarande skogen. Eftersom åldersfördelningen på den kvarvarande skogen i de stora skogsbolagen till runt 75 procent eller mer utgörs av unga skogar, 60 år eller yngre efter 1960–1980-talens hårda avverkningar, så har man en hög tillväxt i skogen, men där den optimala avverkningstidpunkten infaller först efter 30 år och senare.

Det framtida värdet på denna skogsråvara är naturligtvis höljt i dunkel. Men skogsföretagen utgår i sina värderingar från något icke definierat trendpris och grova antaganden om pris- och kostnadsinflationen. Både Holmen och SCA utgår från att såväl virkespriserna som kostnaderna följer Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Genom att pilla på dessa antaganden kan man naturligtvis få det värde man vill ha.

Kombinationen stigande värden och fallande kassaflöden har lett till att direktavkastningen sjunkit ihop. För Bergvik har den sjunkit från 5 procent 2006 till 1,7 procent 2017. Det senare är den nivå som SCA också redovisar. Det som ändå är avgörande för skogsråvarans framtida värde är att det finns en lönsam skogsindustri. Och lönsamheten för den svenska skogsindustrin har över ett längre perspektiv inte varit så god, utan den har med viss nöd kunnat klara sina kapitalkostnader. Ett annat generellt fenomen är att den är notoriskt konjunkturkänslig, liksom ytterst känslig för valutaförändringar, då en mycket stor del av produktionen exporteras. Och är det någon bransch som har dopats av den svaga svenska kronan så är det den svenska skogsindustrin.

Detta är en kortversion av Snårigt i Holmen och SCA. Prenumeranter kan logga in och läsa hela artikeln här.

Per Lindvall

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom