Bertil Villard: ”Jag blev arbetsnarkoman”

Kulturkrock. ”Det rådde ett helt annat säljtänk och det hade jag svårt att anpassa mig till”, säger Bertil Villard om tiden som corporate fInance-chef.

Tröttnade. ”Det fanns ingen spänning eller lust längre, så jag var otroligt tacksam att yngre kolleger tog över”, säger Bertil Villard.

Han hälsar glatt i receptionen på advokatfirman Vinges Stockholmskontor vid Norrmalmstorg i Stockholm, småpratar och skojar lite på väg mot konferensrummet. Han öppnar en flaska mineralvatten, häller upp. När bubblorna stiger mot vattenytan och dörren är stängd blir han plötsligt allvarlig, lutar sig framåt och säger:

– Jag är rätt skeptisk till journalister.

Affärsjuristen Bertil Villard har en annorlunda karriär bakom sig. När han pluggade juridik var siktet inställt på att bli bolagsjurist. Men efter att ha suttit ting hamnade han på Svenska arbetsgivarföreningen, Saf. I slutet av 1970-talet hårdnade klimatet på arbetsmarknaden, vilda strejker utbröt och behovet av jurister för arbetsmarknadens parter ökade. Som representant för arbetsgivarsidan satt Bertil Villard i tuffa förhandlingar med Fabriksarbetareförbundet och lärde sig snabbt en hel del om förhandlingsteknik och fascinerades av dynamiken som själva förhandlandet innebar.

– Det var kul att komma ut i industrin och se hur juridiken kunde användas som verktyg för att lösa problem, säger han.

Efter att ha lärt sig lite mer civilrätt, bland annat av den kände, nu bortgångne advokaten Sven Harald Bauer på Erik Berglunds Advokatbyrå, blev han bolags­jurist på tobaksbolaget Swedish Match. Det var några hektiska år och han trivdes mycket bra tills det Wallenbergdominerade skogsbolaget Stora Kopparberg köpte Swedish Match. En ny ledning kom på plats, Swedish Match styckades upp och delar av verksamheten hamnade inom Storakoncernen medan tändstickor, tändare och rakprodukter såldes vidare till konsortiet Eemland med rakbladsjätten Gillette som drivande kraft. I ett slag hade Bertil Villard plötsligt blivit bolagsjurist i Stora Kopparberg. Han vantrivdes.

– Det var ingen ”friendly transaction”. Investor tog över en post som Custos kontrollerade och möjliggjorde att Stora kunde ta över Swedish Match. Jag kände väldig olust över att plötsligt jobba i ett ­företag som blev uppköpt på detta sätt. Det kändes som någon bara hade klampat rätt in utan att fråga.

Å andra sidan hade det varit lärorikt. Under åren som bolagsjurist hade Bertil Villard varit med att sy ihop flera transaktioner runt om i världen, inte minst försäljningen av konsumentdelen Swedish Match. I slutet av 1980-talet var detta ­eftertraktade erfaren­heter på den affärsjuridiska marknaden och Bertil Villard fick ett erbjudande om att bli delägare på den växande advokatfirman Vinge.

– Det var naturligtvis enklare att bli det då. Men jag hade också gjort så otroligt många transaktioner under mina åtta år på Swedish Match samtidigt som den nordiska M&A-cirkusen ännu var i sin linda.

Under 1990-talet smäller det till ordentligt i Bertil Villards liv. Vinge lyckades locka till sig ett gäng delägare som skulle arbeta hårt tillsammans. Advokatfirman Sandström – med bland andra Hans Wibom och Stefan de Hevesy – gick samman med Vinge där även Bo Adrianzon, Michael Wigge, Christopher Saidac och Fredrik von Baumgarten blev delägare. Efter ett tag blir Bertil Villard Managing Partner på advokatbyrån. Under samma period utsågs han (på uppdragsbasis) till ny chefsjurist på Securum.

Samtidigt som uppdragen haglade in i takt med att den svenska finansmarknaden avreglerades och investerare ville ha snabbare avkastning på sitt kapital  hade Bertil Villard bildat familj. Men hustrun Maria och deras tre barn i skolåldern slutade snart att vänta på att pappa skulle hinna hem till middagen i lägenheten i stadsdelen Östermalm i centrala Stockholm. Uppskattningsvis åt han vardagsmiddagar med sin familj tio gånger under tio års tid.

– Jag blev knäpp. Men jag var så efterfrågad, det var så mycket att göra och M&A-marknaden sprang iväg. Jag hade svårt att sätta gränser och blev smickrad när folk frågade mig. Det var en enorm bekräftelse att få alla de här uppdragen.

Men så här kunde det inte fortsätta. Som tur var ringde Harry Klagsbrun, numera partner på riskkapitalbolaget EQT, men som då i slutet på 1990-talet var vd för fondkommissionärsfirman Alfred Berg. Ville Bertil Villard börja där som corpchef?

Nu skulle allt lätta för den springande affärsjuristen, han kände sig riktigt glad.

– Och jag sa till barnen att nu ska vi verkligen vara en familj och umgås. Och då svarade en av mina döttrar som precis skulle ta studenten: ”Pappa, det är lite sent, det tåget har redan gått.”

Bertil Villard blir tyst en kort stund.

– Då ångrar man sig gruvligt. Men jobbet hade slukat mig. Det är nog ingen tvekan om att jag hade blivit en arbetsnarkoman, det var ett missbruk helt enkelt.

Bertil Villard var allvarligt talat orolig över hur det skulle gå för Vinge när han slutade. Han hade enormt många klienter och när Harry Klagsbrun frågade när han kunde tillträda sin nya tjänst på Alfred Berg blev svaret att det skulle nog dröja. Men nej. Det gick långt smidigare än Villard hade kunnat föreställa sig.

– Alltså, fjorton dagar efter att jag hade meddelat mina klienter var telefonen dödstyst. Dödstyst! Jag som trott att jag var så viktig och betydelsefull. Men jag var ju bara en leverantör av juristtjänster, en konsulttjänst – någon annan hoppar in och springer vidare i mina skor. Så jävla viktig var jag uppenbarligen inte. Det var en insikt. En värdefull insikt.

Skiftet från Vinge till att bli chef för corporate finance vid Alfred Berg var svårt. Trots den nyvunna ­insikten om att han var utbytbar klev han in genom porten på Birger Jarlsgatan 7 vid Stureplan i Stockholm med gott självförtroende, han tänkte: ”Det här blir en piece of cake, jag har ju gjort fler affärer än alla härinne – tillsammans.” Bertil Villard hade ju varit med när Autoliv fusionerades med Morton, samgåendet mellan Astra och Zeneca, försäljningen av Swedish Match, försäljningen av Nobelindustrier till Akzo, börsnoteringen av Pandox, Castellum och så vidare.

– Men jag hade så fel. Det är en helt annan kultur i corpvärlden. Där rådde – och det här låter kanske orättvist och det kan verka som att jag inte uppskattar professionalismen – men det rådde ett helt annat säljtänk och det hade jag svårt att anpassa mig till.

Bertil Villard kunde hyggligt förstå och tolka en balansräkning, och han lärde sig förstå hur en investerare ser på en investering. Dessutom började han sätta gränser för hur mycket jobb han mäktade med.

När den förre Vinge-kollegan Stefan de Hevesy ringde och lockade tillbaka Bertil Villard återvände han till advokatfirman. Men villkoret var att han skulle få ägna sig mindre åt klientarbete och mer tid åt styrelser och ledarskap för firman.

I delägarledet hade det inträffat en del förändringar. Bland annat hade den tidigare kollegan, Johan Cervin, slutat på Vinge och grundat Altor tillsammans med Harald Mix, som i sin tur hade lämnat riskkapitalbolaget IK. Det ledde till att Bertil Villard fick ansvara för den juridiska rådgivningen som rörde IK. Han skickade konsekvent vidare ärenden till yngre förmågor, däribland Malin Leffler som senare gick vidare till advokatbyrån Roschier.

– Hon jobbade in sig i IK på ett fantastiskt sätt. Jag var inte så road längre, hade tröttnat på M&A:andet och det intensiva arbetet under långa perioder. Jag hade hållit på med samma sak i 20 år – förhandlat och förhandlat. Det fanns ingen spänning och lust längre, så jag var otroligt tacksam att yngre kolleger tog över och att jag kunde fokusera mer på styrelser.

Det Bertil Villard gjorde var till exempel att kliva in i styrelser när en komplicerad legal situation – oftast på ägarsidan – hade uppstått. Han blev exempelvis ordförande i Pergo efter att Christer Gardell hade lämnat, ägarna verkade tycka att det vore bra med en jurist som ordförande i det problemfyllda företaget. Han klev också in som ordförande i Salus ­Ansvar – även då under en ägarförändringssituation.

Förhoppningen om att styrelsearbete skulle bli mindre påfrestande än M&A-rådgivning kom snart på skam. Det har nu gått drygt tio år sedan några Vinge-delägare, däribland Bertil Villard, förde ut vinsterna i sina fåmansbolag via bolag i Luxemburg till nystartade Peru­bolag. Upplägget innebar att han betalade ­avsevärt mindre i skatt än han gjort om ­beskattningen skett i Sverige. När han blev aktuell som ordförande för AMF kontaktade han pr-byrån JKL: Om det här upplägget skulle komma fram – vad skulle han då göra? Rådet blev att tydligt informera AMF:s ägare – både Wanja Lundby-Wedin (LO) och Urban Bäckström (Svenskt Näringsliv) på förhand. Vilket han hävdar att han också gjorde.

– Vi hade ju onekligen gjort lite väl ­aggressiv skatteplanering, men Skatte­verket hade uttalat att det var okej. Jag hade deklarerat det öppet, Skatteverket hade godkänt det öppna yrkandet och ägarna var informerade. Jag var inte särskilt bekymrad över det där.

När Skatteverket började riva i alla ­Peru-upplägg blev det dock en resa i pressen och  Lundby-Wedin sa att hon inte känt till upplägget i förväg. ­Skatteverkets beslut överklagades och Vingedelägarna fick senare rätt i varje instans.

– Vi skulle naturligtvis aldrig ha gjort det. Men ibland fattar man fel beslut. Det blev ett par år av tråkiga och märkliga skriverier. Jag blev påverkad av den negativa mediebilden och började ifrågasätta mig själv. Dessbättre blir man, efter att man kommit igenom en sådan upplevelse, tryggare och friare än vad man var innan. Man är inte så sårbar. Men efter det bestämde jag mig för att jag skulle undvika journalister och aldrig mer bli en publik person eller ta på mig publika uppdrag.

Men han har ändrat sig. När mediestormen hade lagt sig tog han ett par publika uppdrag ändå, bland annat aluminiumproducenten Gränges, ­investmentbolaget Novestra och i dag mobiltillbehörtillverkaren Strax.

Flera av de advokater som Bertil Villard en gång arbetade hårt tillsammans med på Vinge har nu slutat på byrån och gått vidare. I början av år 2015 lämnade flera seniora delägare för att starta en ny byrå, Wigge & Partners.

– Jag saknar dem – Michael, Stefan och Bo – men det var aldrig aktuellt för mig att följa med. De hade varit här länge, jag hade bytt jobb många gånger. För mig var behovet av förändring noll.

Även om han har bytt arbetsplatser, styrelser, varit långvarig leverantör av ­juridiska tjänster så har det aldrig varit aktuellt för honom att byta till någon annan advokatbyrå.

– Jag fick ju vara med om att bygga upp Vinge och även om det fanns och kanske fortfarande finns brister, så älskar jag den här firman.

Två röster om Bertil Villard

Michael Wigge, delägare på Wigge & Partners.

”Bertil var styrelseordförande för Vinge när jag var managing partner för firman och han är en väldigt bra byråstrateg. Han har bra koll på vad klienter kommer att efterfråga och förstod tidigt utmaningarna som skulle kunna komma när utvecklingen för advokatbyråer gick från traditionell rådgivning mot att vara ett tjänsteföretag med större krav på service, proaktivitet och transparens. Han förutspådde även att de internationella jättarna skulle få det svårt att etablera sig på den svenska advokatmarknaden. Han är skicklig förhandlare, bra på att skapa god stämning i förhandlingssituationer som leder till att parter snabbt kan komma fram till en konstruktiv lösning.”

Marianne Lundius,  före detta justitieråd.

”Bertil är oerhört schysst. När min man lämnade Lagerlöf Leman och grundade Gernandt & Danielsson blev jag kvar som delägare på byrån. Bertil förstod att det inte var så lätt när avhopparna ryckte med sig klienterna. När Vinge hade klientkonflikt så föreslog Bertil klienter att vända sig till mig. Bertil är en skicklig förhandlare och är affärsmässig. Han är vänlig och humoristisk men han vet vad han vill. Något jag uppskattar är att han visar intresse för unga människor och deras uppfattning om saker och ting. Bertil tar sig tid och pratar med unga, något som han har visat gentemot mina barn även när de var små.”