”Det måste gå!” 

Hybrit, LKAB:s projekt där 400 miljarder av skattebetalarnas pengar skall spenderas på att ta fram fossilfri järnsvamp, tycks ha beslutats av åtta personer i ett styrelserum, inte i regering eller riksdag. Det är också ytterst osäkert om det ens finns el för att driva projektet. Det är hög tid att regering och departement sätter sig i förarsätet. 
”Det måste gå!”  - image001 (3)

Hybrits fossilfria järnsvamp skall användas för att tillverka fossilfritt stål. Därutöver skall Vattenfall försöka fixa elen, vilket tros kosta upp emot 400 miljarder kronor ytterligare. Slutligen skall LKAB-dominerade SSAB kavla ut stålet, något som kommer att fordra ytterligare avsevärda investeringar. 

Projektet är fantastiskt för den politiker som vill lögas i beröm i överstatliga kretsar där Sverige framhålls som föredöme av EU, FN, USA:s speciella klimatsändebud och många andra. Men ska man investera så där en 800 miljarder av skattebetalarnas pengar är det också rimligt att man kan svara på ett antal grundläggande frågor. Här är några av dem: 

  • Är Hybrit det bästa sättet att använda 400 miljarder för att nå klimatmålen? 

Det som fått politiker från vänster till höger att tända på alla cylindrar på projektet är att Hybrit skall hjälpa Sverige mot klimatmålen för 2040 (för övrigt en tidpunkt vid vilken alla inblandade torde vara tryggt pensionerade). Stålindustrin står förvisso för cirka 10% av Sveriges koldioxidutsläpp, men kan det finnas någon annan effektivare användning av 400 miljarder kronor om man vill göra klimatnytta?

Med beloppen ovan skulle det till exempel vara billigare att lägga ner Sveriges stålindustri helt och hållet och ge alla 15 700 anställda 10 miljoner kronor i handen om man vill uppnå klimatmålen. Eller så kan man man sätta avgasrening på Sveriges tio största koldioxidutsläppande industrier. Eller exportera delar av de enorma mängder el som projektet kräver för att minska kolanvändningen i till exempel Polen och Tyskland. Alla alternativ borde upp på bordet innan man rusar åstad med Hybrit. 

  •  Finns det en efterfrågan på produkten? 

Säkerligen, frågan är vem som skall leverera den. SSAB, som skall köpa Hybrits järnsvampar, har till exempel tecknat avtal med Volkswagen. Men det har också ett tyskt bolag som heter Salzgitter gjort, ett bolag som hittills fått 11 miljarder av den tyska staten för att utveckla fossilfritt stål, för att bara ta ett exempel.

Det pågår de facto ett 60-tal projekt för fossilfritt stål runt om i världen och konkurrensen både vad gäller produkt och pris lär vara mördande när vi väl kommer till 2040. Vi kan också förmoda att de avtal som hittills skrivits är mera av intresseinriktning än i sten ristade beställningar av stora volymer. Dessutom kommer det gröna stålet att vara betydligt dyrare än vanligt stål vilket innebär att miljömässiga ställningstaganden ställs mot ekonomiska hos kunderna. Vad de väljer får tiden utvisa. 

  • Vems är pengarna? 

Ett argument som framförts i debattartiklar från LKAB närstående är att projektet skall finansieras med bolagets egna vinstmedel och att det inte är statens angelägenhet vad vinstmedlens används till. Det är ett högst anmärkningsvärt påstående. LKAB ägs av staten och hur bolaget använder sina vinstmedel är naturligtvis upp till staten att besluta. Dessutom bygger projektet på enorma bidrag och stöd från staten (och EU) för att kunna finansieras så hur man än vänder och vrider på det är det skattebetalarnas pengar som ska användas. 

  • Är det en bra affär? 

Det kan ingen idag säga. Däremot vet vi att LKAB tjänar bra med pengar på sin kärnverksamhet, malmbrytningen. Man har dessutom hittat en enorm fyndighet med sällsynta jordartsmetaller som, om man kan få ordning på den svenska tillståndsprocessen, kan bli ett mycket intressant och strategiskt tillskott i LKAB:s verksamhet. Det är rimligt att tro att ytterligare satsningar på kärnverksamheten till en fraktion av kostnaden för Hybrit kommer att ge en betydligt bättre avkastning.

Kort sagt: ju större andel av Sveriges malm som tas upp av LKAB desto bättre. 

Det är också värt att konstatera att bidragsregnet över Hybrit lett till att konkurrenten H2 Green Steel också börjat efterfråga statsbidrag. Det finns en uppenbar risk att svenska, tyska och andras fossilfria stålprojekt blir en bidragsfest snarare än kommersiella projekt. 

Det vore självklart bättre om alla gigantiska projekt i Norrland drevs på kommersiell grund och inte bidragsgrund. Huvuddelen av världens mest framgångsrika produktutvecklingar och tekniksprång har nämligen skett under betydande resursknapphet. USA:s framgångsrika techjättar har vanligtvis startat i ett garage och sedan utvecklats därifrån.

Att hälla in 400 miljarder för att se vad som händer får betraktas som motsatsen. Den nervöst lagde kan frukta att Hybrit kommer att bli en guldkalv, inte för staten men för konsulter, kommunikatörer, politiska lobbyister och många andra som redan ryckt ut till projektets (och möjligen sitt eget) försvar. Från Stockholm. 

  • Har staten ett bra track-record vad gäller enorma investeringar? 

Nej, det kan man ju inte säga. Det är svårt att komma på en enda faktiskt. Infrastrukturprojekt tar regelmässigt längre tid och kostar mer än vad man trott och Vattenfalls äventyr i brunkol och Nuon har ju varit kapitalförstöring av episka mått. LKAB har varit mycket duktiga på att gräva upp malm, något de gjort i 100 år. Men att investera 400 miljarder i en helt ny verksamhet har de (eller någon annan) med förlov sagt ingen erfarenhet av.

  • Var skall all el komma ifrån? 

”Det måste gå”, var det svar som LKAB:s VD Jan Moström bestod svenska folket med i Ekots lördagsintervju på den frågan. Det överskott på el som drivit många stora industriprojekt till Norrland håller nu nämligen på att förbytas till sin raka motsats. Enbart Hybrit och konkurrenten H2 Green Steel förväntas år 2040 kräva cirka 70 terawattimmar för att driftas jämfört med de 17 terawattimmar som finns i Norrland idag. Det motsvarar cirka hälften av hela Sveriges elförbrukning och skulle förutsätta enorma investeringar i både kraftgenerering och överföring.  

Sanningen att säga är det väldigt svårt att se hur det skall gå till. Det har ju visat sig knepigt nog att alls bygga vindkraft i Norrland (fråga Samerna), vattenkraften talas ju om att minska snarare än att öka (av miljöskäl apropå målkonflikter) och kärnkraften är ännu en dröm i fjärran.

Sanningen att säga har vi ju inte ens tillfredsställande elförsörjning i landet för nuvarande konsumtion, kanske vore det bättre för Vattenfall och Svenska Kraftnät att få ordning på elförsörjningen i södra Sverige? Det är i alla värt att fundera var i Sverige investeringar i elproduktion är mest lönsamma.  

  • Går projektet ens att stoppa? 

Intressant är att beslutet om Hybrit inte beslutats i riksdag eller regering. Det har fattats av LKAB:s styrelse där förre statsministern Göran Persson är ordförande. LKAB:s oförmåga eller ovilja att rådgöra med regeringen har redan tidigare (när Kiruna skulle flyttas) lett till hård kritik från Riksrevisionen. Vad gäller Hybrit tycks (enligt Svenska Dagbladets ledarsida som borrat i frågan) de enda spåren vara anteckningar från två dialogmöten av informell karaktär mellan Göran Persson/Jan Moström och Regeringskansliet. Möten som för övrigt avhölls efter att LKAB redan kommunicerat sin 400-miljardersatsning. Det tycks alltså som om det är 8 personer i ett styrelserum som beslutat om den här satsningen, inte svenska staten. 

Det är dags att den nya regeringen (och berörda departement) sätter sig i förarsätet för den här processen. Vad vill man uppnå? Är det här rätt sätt? Vad får det kosta? Vilka beslutspunkter ska man passera på vägen? Finns det någon tidpunkt vid vilken man säger nej och på vilken grund? Vem äger besluten? Kanske vore det lämpligt att tillsätta en särskild Hybrit-kommission med utomstående och framför allt oberoende (det vill säga ingen som kan tänkas kapitalisera på de 400 miljarderna) expertis som kan bedöma projektet? 

Får man inte svar på de frågorna kommer Hybrit att fortsätta att röra sig i gränslandet mellan planekonomi och närmast religiösa feberdrömmar om elförsörjning med en avsevärd risk att regeringen får ett nytt Stålverk 80 på halsen. Skattebetalarnas pengar bör hanteras mer varsamt än så. 

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB. 

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



Här hittar du alla krönikor

Annons från Trapets
Annons från Invesco