Centralbankerna tassar på tå

KRÖNIKA. Trots god konjunktur på många håll i världen har räntor med längre löptider fallit tillbaka under året. Nivåerna är historiskt låga med tanke på efterfrågeläget. USA har haft tillväxt de senaste åtta åren och världstillväxten är synkroniserad och därmed god. Trots det ligger den amerikanska tioåriga statsobligationsräntan på historiskt låga 2,14 procent. I euroområdet ligger densamma på 0,24 procent och i Sverige på 0,44 procent i skrivande stund. Räntor med kortare löptider är ännu lägre och till och med negativa på sina håll.

Enligt teoriboken talar god konjunktur för högre räntor. Ett viktigt skäl till att styrkan i ekonomierna inte avspeglas i räntemarknaden är att centralbanker runt om i världen har gjort allt de kan för att hålla nere räntorna i syfte att få upp inflationen. Utöver det har det funnits en osäkerhet på finansmarknaderna om styrkan och hållbarheten i återhämtningen.

Nu tycks det som att allt fler centralbanker av vikt för Sverige och finansmarknaderna ser att vändningen är nära. De senaste dagarna har ECB, Bank of England och Norges Bank öppnat för att inflationen bör stiga framöver då efterfrågan är god. Detta samtidigt som de två sistnämnda tagit bort signaler om att politiken kan bli ännu mer expansiv. Det är en central omsvängning. Troligen låter diskussionerna redan i höst annorlunda jämfört med hur det har låtit i närmare ett decennium.

Vad kan vi då förvänta oss på räntemarknaden? Det är svårt att svara på då de senaste åren är ett experiment och inget som något land tidigare har varit igenom. Min bedömning är att centralbankerna kommer att gå mycket försiktigt fram. Ingen vill knäcka den uppgång vi ser och de lär därmed prova sig fram. Första gången den amerikanska centralbanken, Fed, höjde räntan efter finanskrisen var i december 2015. Historiskt har Fed höjt och sänkt räntan i tät följd. Den här gången dröjde ytterligare ett år till nästa höjning, vilken kom i december 2016. En styrränta på 1,25 procent efter åtta års återhämtning säger en del om hur trögt det har varit.

Riksbanken uttrycker det till och med så att köp av statsobligationer inte längre är en okonventionell åtgärd. I praktiken stämmer det, men jag hoppas innerligt att Riksbanken ändå ser den period med extremt expansiv politik som vi varit igenom som tillfällig om än en ovanligt lång tillfällig period. Förhoppningsvis och sannolikt är tonläget annorlunda redan i höst. Att centralbanker ska styra stora delar av räntekurvan sätter marknadens funktionssätt ur spel och är olyckligt i den bemärkelsen att det då inte är efterfrågan och utbud som styr priset.

ECB kommer inte att börja strama åt politiken, men banken lär från i höst inte signalera ytterligare stödköp. Det lättar trycket för Riksbanken som trots allt sitter tungt i ECB:s knä. Den dagen Riksbanken avviker allt för mycket från ECB:s politik eller antyder att man stimulerat klart lär kronan stärkas och inflationen falla tillbaka.

Riksbanken är väl medveten om att inflationsuppgången är skör och att det finns en risk för att den faller tillbaka igen framöver. Löneavtal på historiskt låga nivåer med tanke på konjunkturläget och låga energipriser gör det svårt för Riksbanken att varaktigt hålla inflationen på två procent. Möjligen kan då ett variationsband, vilket Riskbanken öppnat för att införa, hjälpa pedagogiskt. Det vill säga en inflation på 1,5 procent får duga i det läge vi befinner oss i nu. Sett ur ett svenskt perspektiv är låg inflation i dag bara ett problem för Riksbanken. Så länge Sverige går bra och är väl rustat så får jag, du och alla andra mer pengar kvar i plånboken. När en ledamot ur riksbanksdirektionen uttrycker det som en risk att kostnadsläget är lågt kan jag inte annat än höja på ögonbrynen. För inte kan det vara ett problem att kostnaderna är låga.