Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Äntligen tar robotarna våra jobb

2019-05-29 18:00

Sverige borde satsa på högst arbetslöshet i EU.

En dag för ungefär 55 år sedan fick USA:s president Lyndon B Johnson en varning.

I ett öppet brev skrev ett antal akademiker från olika discipliner om hur ekonomin var på väg att förändras. ”The cybernation revolution” var här, hävdade de. Datorer och automation var på väg att skapa en näst intill obegränsad produktionskapacitet, samtidigt som behovet av mänsklig arbetskraft skulle försvinna.

Det där var 1964. Två decennier senare, år 1983, skrev nationalekonomen Wassily Leontief om hur människor som produktionsfaktor skulle gå samma öde till mötes som hästar i jordbruket.

Och så har det fortsatt. För varje ny teknologi som sett dagens ljus har någon förutspått att vi människor kommer att fasas ut.

Det har inte skett. Ännu.

Det intressanta med varningarna om massarbetslösheten är att de har fått en diametralt motsatt effekt än den avsedda. Politiker, ekonomer och arbetstagare har tryggt vaggats in i en föreställning om att det alltid kommer att finnas sysselsättning för oss männi­skor. När någon varnar om att robotar och datorer tar våra jobb går det alltid att dra upp något historiskt exempel på ett liknande rop om att vargen kommer.

Det har till och med byggts upp ekonomiska teorier som går ut på att teknologisk arbetslöshet är en omöjlighet: när en människa ersätts av en robot eller en algoritm går kostnaderna ner, vilket sänker priserna, vilket i sin tur ökar efterfrågan, vilket i sin tur skapar nya jobb.

Så där kan det låta. Och historien har gett de här teorierna understöd: ända sedan den industriella revolutionen har människor hittat nya saker att pyssla med. Det är trots allt 250 år av utveckling vi snackar om.

Men är 250 år av data egentligen tillräckligt? Som jämförelse är den mänskliga civilisationen mellan 6  000 och 10  000 år gammal. Vi har bara konkurrerat med maskiner under 2–4 procent av den tiden.

Dessutom börjar vi få ont om kroppsdelar att slänga in i matchen. När hästar, ångmaskiner och elektricitet gjorde våra muskler överflödiga började vi använda våra hjärnor och nervsystem i högre utsträckning: intelligens, finmotorik, mönsterseende, och så vidare.

Allt det där blir datorerna bättre på. Varje dag.

Frågan är vad vi ska konkurrera med nu. Vi har ju inget bättre än våra hjärnor.

Utvecklingen går att se i den ekonomiska statistiken. Sedan sekelskiftet har andelen av amerikansk BNP som går till löner fallit. Samtidigt har andelen som gått till företagsvinster ökat dramatiskt.

Det beror delvis på globalisering och sänkta företags- och kapitalskatter, men också på att ny teknik konkurrerar ut mänskliga hjärnor – även välutbildade sådana.

I boken Den andra maskinåldern som kom ut för fem år sedan, kallade Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee vår tid för den andra halvan av schackbrädet. De flesta känner till den apokryfiska historien om mannen som uppfann schack och som belöning önskade sig ett riskorn för den första rutan, två stycken för den andra, fyra för den tredje tills exponentialiteten gjorde det omöjligt att uppfylla önskningen.

Poängen med att dela upp schackbrädet i två halvor är att den första halvan faktiskt inte är så överväldigande. På ruta 32 (av 64) handlar det om fyra miljarder riskorn. Det är mycket ris, men det är ändå en siffra som går att fatta.

Men sedan blir det snabbt svårt. Talen börjar heta kvadriljoner, kvintiljoner – ord vi tror är påhittade.

Brynjolfsson och McAfee räknar med att den digitala tidsåldern började 1958. Det var då ekonomiska statistiker först började använda ordet informationsteknologi. Med en fördubbling av processorkapaciteten var artonde månad – enligt Moores lag – skulle det betyda att vi steg in på den andra halvan av schackbrädet år 2006.

Där är vi nu. Och den som öppnar ögonen ser jobbförstöringen överallt. På företag i hela världen sitter folk och funderar på hur man ska kunna byta ut dyra människor mot billiga maskiner. Allt tyder på att de kommer att bli framgångsrika.

Wassily Leontief hade inte fel. Han var bara för tidig.

Så vad ska vi människor göra?

Ett svar är kanske att vi måste sluta se den här utvecklingen som ett problem. Att politiken måste ställa om från att hantera ekonomisk knapphet till att hantera ekonomiskt överflöd. Och viktigast är kanske att avsluta charaden om att alla måste ha ett jobb.

”Målet med framtiden”, som författaren Arthur C Clarke ska ha sagt, ”är full arbetslöshet.”

Det låter rimligt, även om det kommer att ta ett tag. Fram till dess bör vårt största regeringsparti formulera om sitt mål för sysselsättningen och satsa på högst arbetslöshet i hela EU.

Om vi sköter det rätt kommer det att bli riktigt bra.

Johan Anderberg

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom