En doft av 1970-tal

Någon beskrev coronakrisen som att en fluga (smittan) flyger in i en porslinsaffär där det sitter en elefant (samhället). När flugan sätter sig på elefanten får den panik och krossar hela affären i sin framfart.

Politikerna har den högst otacksamma uppgiften att väga människoliv mot realekonomiska konsekvenser.

För den reala ekonomin befinner sig i fritt fall. En hotande våg av massuppsägningar är det som fått regeringen att kliva in i matchen. Sverige var redan innan den här krisen en värsting i Europa vad gäller arbetslöshet, våra dryga 8 procent är dubbelt så högt som till exempel de övriga nordiska länderna, Tyskland och England.

En rad åtgärder finns i regeringens räddningspaket, till exempel subventionerade permitteringar för att undvika uppsägningar eftersom det senare hade fått arbetslösheten att helt löpa amok. Men det mesta i paketet kommer med villkor, är partiellt och lär kunna effektueras i bästa fall fram emot sommaren.

Intressant är att paketet har en kraftig doft av 1970-tal. Det är uppenbart utformat för företag med kollektivavtal, hänvisar till en uppbiffad a-kassa och satsar pengar på Arbetsförmedlingen (!). Att LO häromdagen meddelade att de inte saknar något i regeringens paket kan vara en indikation på vem som haft mest att säga till om. Och det är inte Centerpartiet.

Arbetsmarknadens enorma förflyttning mot egenföretagande och gig-ekonomi de senaste 30 åren (750 000 av Sveriges 1 miljon företag är i dag enmansföretag) reflekteras inte.

Egenföretagare som betalat in till a-kassan i hela sitt yrkesliv meddelas att de först måste stänga ner sitt företag innan de kan få ut sagda a-kassa. Något som är bra att veta innan man i hastigt mod ansluter sig.

Även de av facket illa sedda konsult- och bemanningsbolagen har fått efterslängar i processen. Från början var tanken till och med att konsulter skulle behöva kastas ut för att företag skulle få tillgång till permitteringsstödet, något som avstyrdes i sista stund.

Att försöka återskapa 1970-talets arbetsmarknad i nuvarande krisläge är dock lite som att re-arrange the deckchairs on the Titanic.

LO (som tappat i medlemsantal sedan 2006) och övriga fackförbund behöver anpassa sin verksamhet efter hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut, inte tvärtom. Annars kommer de att fortsätta att tappa i relevans när ekonomin börjar normaliseras.

Det har också dykt upp en sedvanlig diskussion om företagens etik och moral. Utdelningar och bonusar bör hållas inne och löner för ledning och styrelse frysas, för att ta två exempel.

Låt oss reda ut frågorna.

Rätten att lämna utdelning om man utnyttjat permitteringspaketen är den hetaste potatisen. Ett problem är att riksdagen inte från början stipulerade det villkoret. Det kan ju ligga i regeringens intresse att det permitteras snarare än sägs upp även om ett företag råkar har en stark balansräkning.

Med det sagt gör säkert många bolag klokt i att se till att man har rejält med torrt krut till dess vi vet hur lång den kommande recessionen blir.

Sedan har vi det eviga röda skynket, bonusar. Bonus för det arbete som utfördes 2019 lär ju vila på ingångna avtal och att bryta sådana är i alla fall inom juridiken inte helt lyckat. Den upprörde kan trösta sig med att utfallet för 2020, som skall betalas ut 2021, lär bli mellan måttligt och obefintligt.

Notera också att en utbetalad bonus är det finansiellt bästa för staten eftersom den då beskattas till över 50 procent medan bolagsskatten bara är dryga 20 procent. Bonusar omfördelar således mer pengar från aktieägarna till staten och skattebetalarna än vad bolagsskatt gör.

Vd-löner och styrelsearvoden som nu skall beslutas vore det självklart iögonfallande att höja  och direkt omdömeslöst om övriga företaget gått ner i lön.

Det är inte sannolikt att det kommer att bli en bra och nyanserad debatt om detta.

Ska vi följa narrativet från tidigare kriser så finns det en risk att det kommer att räknas ut en kostnad från politiskt håll för de genomförda åtgärderna och denna kostnad kommer att läggas företagen kollektivt till last, i alla fall i retoriken, och när det passar. En skillnad mot finanskriserna (se faktarutan till vänster) är att coronakrisen inte beror på att en bransch misskött sig genom omdömeslös excessiv utlåning, utan på en helt oförutsägbar efterfrågekris i spåren av att hela världen stänger ner.

Det görs stora insatser just nu både från samhälle och företag för att minska de mänskliga och ekonomiska skadorna av den här krisen. Låt oss komma ihåg det när stormen blåst över. För det kommer den att göra.

Av: Staffan Salén

Företagare och tillsammans med sin bror Erik Salén ägare till en grupp hel- och delägda bolag, alltifrån nystartade till noterade, som omsatte cirka 17 miljarder kronor 2019.