En obekväm sanning

Det var en ganska typisk nyhet i Sverige 2019. Det var lördag och SAS-chefen Rickard Gustafson intervjuades i radio. Han hade med sig en förberedd liten godbit.

Hans flygbolag, kungjorde han, skulle bara flyga med biobränsle inom Sverige 2030.

Wow.

Det här lilla bolaget skulle alltså – om elva år – driva flygplanen på sina allra kortaste flygsträckor med svenska träpinnar, majs från USA eller sockerrör från Brasilien.

Ja, kanske.

Wow.

Om man bortser från diskussionen om huruvida biobränsle ens är bra för planeten, är det slående hur besatta vi blivit av de här små åtgärderna. Varför är det viktigare att tanka med biobränsle om man flyger till Umeå än om man flyger till Helsingfors?

Många av de där små åtgärderna har visserligen en märkbar effekt – däribland den flygskatt som Rickard Gustafson passade på att samtidigt kritisera. Men frågan är varför vi så systematiskt undviker de stora åtgärderna, de som på allvar skulle förändra hur mycket koldioxid vi släpper ut i atmosfären?

Det är den underliggande frågan i boken ”A Bright Future: How Some Countries Have Solved Climate Change and the Rest Can Follow” av Joshua S. Goldstein och Staffan Qvist.

Om du inte hört talas om boken är det inte så konstigt. Trots att den publicerades redan i januari, trots att den till stor del handlar om Sverige, och trots att den fått en hel del internationell uppmärksamhet – däribland en uppskattande recension i New York Times – har den förbigåtts med tystnad i Sverige.

Förklaringen är att boken handlar kärnkraft. Och precis som så mycket annat av vårt tänkande har kärnkraft fastnat på en politisk skala.

Människor som gillar kärnkraft brukar helt enkelt inte vara samma människor som är oroliga för klimatförändringar.

Men den här boken är ”för vuxna människor”, som Steven Pinker skriver i förordet. 

Och vuxna människor måste acceptera två sanningar: att klimatförändringarna är ett akut hot mot mänskligheten, och att kärnkraften är ett av de bästa sätten att hantera hotet.

Författarna – en amerikansk statsvetare och en svensk ingenjör – visar hur snabbt Sverige byggde sina kärnkraftsverk. Under ett decennium lyckades vi addera 600 kilowattimmar per person och år till elnätet.

Resten av världen kan göra samma sak idag.

Tillsammans med utbyggd solkraft, vindkraft och höjda koldioxidskatter – som Goldstein och Qvist också förespråkar – stakar de ut en framkomlig väg för mänskligheten, med Sverige, Frankrike och den kanadensiska delstaten Ontario som förebilder.

Det är inte konstigt att andra ”vuxna” runtom i världen, som megafilantropen Bill Gates och miljöförfattaren Mark Lynas, också lyfter fram kärnkraftens framtida roll.

Slutförvaring, olycksrisker och smutsig uranbrytning – kärnkraftens problem är verkliga. Men om man tror på klimatförändringarna innebär det att man måste tänka nya tankar, och acceptera vissa risker för att undvika andra.   

Några fattar inte att båten sjunker. Andra klagar på färgen på livbåtarna.

Det är så den ser ut, klimatdebatten i världen. 

Kanske kan den här boken ändra på det.