Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Nästa kris är språkets

2019-08-28 18:00

På altanen hos en kompis. Ett stort fat kräftor på bordet, några dillkvistar bryter av fint mot det röda, och samtalsämnet är våldtäkt.

Hur kan det vara så låga straff för våldtäkt mot barn? undrar kompisens fru. Hon hade nyss läst om en tvåårig dom.

Jag berättar att det handlat om frivilligt sex med könsmogen 14-åring. Okay, ett rimligt straff, tycker hon nu. Men formuleringen våldtäkt mot barn hade lett tankarna fel.

I det vällovliga syftet att markera allvaret i brott mot unga, har lagstiftarna genom expansion av våldtäktsbegreppet alltså fördunklat verkligheten. Det gamla begreppet sexuellt utnyttjande av barn hade ur det perspektivet varit bättre.

Språket har flera funktioner: Utöva makt. Uttrycka känslor. Forma identitet. Samt givetvis att beskriva verkligheten; ju mer precist, desto bättre. I fallet våldtäkt mot barn gör man inte det. Och jag menar att det är tidstypiskt. Majoriteten politiska språkanvändare vill inte längre avtäcka verkligheten, utan tvärtom dölja den.

Det talas i dessa Trump- och trolltider om polarisering och hårdnande samhällskonflikter. Men tittar man på World Value Surveys och andra värderingsstudier, får vi motsatt bild. Människor blir mer lika varandra ideologiskt. En vänsterpartist har mer gemensamt med Donald Trump än sin egen farfar i toleransfrågor, gällande exempelvis synen på homosexualitet och andra folkgrupper. Den globala trenden är tydlig.

Om du tvivlar: Testa att köra lite rasseskämt och homofobi på nästa kräftskiva. Räkna sekunderna. Ett, två, tre … Vips ligger du i rabatten!

Det stora undantaget: religiösa extremister. Men dessa hämtar ju näring inte minst från det de uppfattar som sedernas förfall. Det vill säga just den värderingsförskjutning jag nyss beskrivit.

Vad driver då upphetsningen? Affärerna, förstås. Både de politiska och de mediala. Braskande rubriker och känslan av att Allt-nu-står-på-spel genererar röster, uppmärksamhet, klick, pengar. Och den som lyckas demonisera sin meningsmotståndare får både godhetspoäng och extrabränsle i form av helig vrede och flödande adrenalin.

Lägg till de mäktiga sociologiska kraftfält som producerar vitt skilda verklighetsbilder. I Stockholm skiljer det geografiskt bara några kilometer mellan Henrik Schyfferts Vasastan och Nalin Pekguls Rinkeby. Men socioekonomiskt ligger det en ocean emellan. Här anar vi förvisso en utjämning genom den senaste tidens Rolex- och barnrån i rika områden. Eller ta våldtäkts­epidemin i Uppsala som ett annat exempel. Men filterbubblor och så kallad cognitive bias kommer att bromsa verklighetsbildernas kongruens. Liksom det bedrövliga tillståndet hos vårt offentliga språk.

Ord som rasist och islamofob viner som knivkastarknivar genom luften. Och många centrala begrepp står sorgligt odefinierade. ”Klimatförnekare” – vad är det? ”Jämställdhet”? Att män och kvinnor väljer liv och yrke fritt? Eller att de har samma jobb och tjänar lika mycket?

Och ta exemplet mångkultur. I min bok Vårt nya land – Sverige efter flyktingkrisen (2018) träffar jag den svensk-afghanske polisen Mustafa Panshiri. Han berättar att han på föreläsningar för folk inom socialsektorn brukar fråga vilka som gillar mångkultur. Alla räcker upp handen.

Men vad är då bra med mångkultur – och ni får inte säga musik, dans eller mat? Ingen räcker upp handen. För de har nu hamnat vid vårt politiska språks gräns; vårt erbarmliga, moralistiska, nyanslösa och verklighetsförfalskande politiska språk.

I det Sverige där flyktingkris följts av skolkris och vårdkris och lag- och ordningskris och ekonomisk kris för många kommuner, är det hög tid att uppmärksamma också språkets kris.

Språket är vårt värn mot våldet. Vårda det ömt. För när språket stumnar, så står han där beredd: en arg man med en knölpåk. Och han är inte ensam.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Tecken i tiden.

Våra två senaste statsministrar är usla språkanvändare. Fredrik Reinfeldt med sin subjektslösa – passivformerna haglar! – och degenererade kansliprosa. Stefan Löfven med sina ständiga ”Det är inte okej”. Det är ”inte okej” med ryska krigsövningar i Östersjön, ”inte okej” med terrorismturism i Syrien.

Kom tillbaka, mästerlige språkanvändare Göran Persson! Allt är förlåtet!

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet