Även miljardärer har rätt till advokat

Fyra personer åtalas i härvan kring pensionsbolaget Allra. Åtalet rör händelser under år 2012 och affärer med värdepappersföretaget Oak Capital. Transaktioner bolagen emellan med pensionsspararnas pengar ledde fram till vinster som de misstänkta delade på, snarare än kom spararna till gagn, enligt åtalet.

En av de åtalade är Allras vd och grundare Alexander Ernstberger, som också suttit häktad. Även Olle Marcusson, vd för Allras fondbolag i Luxemburg, har varit häktad. Åklagaren har tagit tillgångar till ett värde av 140 miljoner kronor i beslag. Och nu närmar det sig rättegång.

Ett stort, komplicerat ekobrottmål. Statistiken talar då för att Allra-topparna frias. Ekobrottsmyndigheten har under det senaste decenniet haft anmärkningsvärda motgångar i profilmål, som insiderringen, HQ och Saab.

Att bevisa uppsåt i ett insidermål, eller bevisa att en tradingportfölj inte bara felvärderats utan medvetet felvärderats, eller att en vd mot bättre vetande givit en osann och förskönande bild, är svårt. Ju mer komplicerade målen är, desto enklare är det också för försvaret att hitta logiska luckor i argumentationen.

Det blir inte mindre svårt att fälla de åtalade i ekobrottsmål när den anklagade dessutom ofta har stora ekonomiska resurser att investera i sitt eget försvar.

Toppadvokaterna specialiserade på ekobrottsmål – Hans Strandberg, Per E Samuelson, Tomas Nilsson, Leif Gustafson och Olle Kullinger, för att nämna några av de mest namnkunniga – har en timtaxa som ligger i klass med affärsadvokater i de högre divisionerna. Normalt har annars brottsmålsadvokater en betydligt lägre ersättning än affärsadvokater. Domstolsverkets taxa för år 2018 ersätter ombuden med 1 359 kronor per timme.

I dessa mål använder de åtalade ofta privata försvarare, vilket betyder att de betalar ur egen ficka. Exempelvis försvarades HQ:s ordförande Mats Qviberg av advokaterna Hans Strandberg och Olle Kullinger i brottmålet som avgjordes för två år sedan. Strandberg och Kullinger debiterade tillsammans med sitt team totalt strax under 13 miljoner kronor.

Att summan är offentlig beror på att Qviberg begärde att staten ska ersätta honom för hans försvarskostnader. Eftersom han vann fick han det, vilket följer praxis. Men även med det i beaktande krävs det resurser för att ta in privata försvarare. Vid sidan av risken för att förlora, och få stå för notan på egen hand, begär de privata försvararna ett förskott.

Sveriges mest kända ekobrottsförsvarare är tveklöst ovan nämnda Hans Strandberg. Domarna faller påfallande ofta till hans klienters fördel. Strandberg är förstås en begåvad advokat, med domarbakgrund och stor erfarenhet av komplicerade ekobrottmål. Han har dessutom ett team av rutinerade advokater, jurister och toppspecialister tillhanda, som kan lägga hundtals timmar,  ibland tusentals, på att göra utredningar för att skapa en egen bild av vad som hänt och i bästa fall vederlägga åklagarens bevisning.

Att en del har råd att köpa tjänster av advokater som i högre grad än andra har möjlighet att slå hål på åklagarens mål beskrivs ofta som en orättvisa. Men det visar snarare vikten av att ha en försvarare som kan jämna ut oddsen.

När de stora ekobrottmålen rullar i gång hörs ofta ett resonemang om att staten respresenterad mot åklagarsidan befinner sig i underläge. Det är en felaktig bild. Staten är inte svag. Staten är alltid den starkaste parten och har alltid större resurser än den anklagade, även miljardärer. Team Hans Strandberg och Olle Kullinger ska vägas mot hela Ekobrottsmyndigheten, med ett anslag på 648 miljoner kronor under 2018, i slutändan mot hela Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten som tillsammans med EBM har 24 miljarder kronor att röra sig med i år.

Statens utgifter för rättsliga biträden är ganska jämnt en tiondel. När staten lägger en krona på att utreda och förhindra brott, får alltså försvarssidan 10 öre. Staten har också befogenheter som ligger långt utanför försvarets: telefonavlyssning, häktning, kvarstad, med mera. Under ofta flera år långa utredningar är de anklagade dessutom i vad advokaterna ibland kallar utredningsfängelse, där de inte kan arbeta eller leva på ett normalt vis.

De anklagade får också se sina affärer skärskådade av media, och snaskiga detaljer ur förundersökningen publiceras. Fråga vad folk kommer ihåg av insiderhärvan år 2007, och garanterat kommer den så kal­lade Nordea-mannens bilbarnstol med en halv miljon kronor i kontanter att nämnas. Att de anklagade faktiskt friades är det färre som minns.

Att någon uppför sig märkligt, är en skitstövel eller gynnas ekonomiskt av moraliskt tvivelaktiga handlingar räcker inte för en fällande dom, vilket är något att vara tacksam för.

Det som får rättvisans vågskål att väga något jämnare är att åklagaren ska bevisa att de anklagade är skyldiga utom rimligt tvivel. Och så advokaterna då.