En förlorad värld

På Postnords lager finns naturligtvis alltid paket som glömts bort, inte aviserats eller bara inte hunnit hämtats ut av kunden. Det är helt normalt. Men för tillfället ligger ytterligare 200 000 paket och dammar. Det handlar om så kallade kinapaket.

I Postnords färska årsredovisning beskriver vd Håkan Ericsson förloppet. ”Under 2017 hände det dock något som vi inte hade tagit med i våra beräkningar. Inte bara fortsatte ’den normala’ e-handeln att växa med dubbelsiffriga tal, e-handelsvolymerna från främst Kina fullkomligt exploderade.”  I ett vanligt bolag hade detta varit goda nyheter. Men så är Postnord inte ett vanligt bolag.

Svenskarna hade på bred front upptäckt möjligheten att handla billiga prylar från kinesiska appbaserade e-handelsplattformar som Aliexpress och Wish. Kläder, elektronikprylar och annat som i Sverige kostar hundralappar, gick att köpa för tior. Frakten var billig eller gratis. Det var nästan för bra för att vara sant, och mycket riktigt stängdes fönstret för en dryg månad sedan.

För en mobilladdare som tidigare kostade 20 kronor, får man nu också betala 5 kronor i moms och 75 kronor i avgift till Postnord, vilket gör att priset femfaldigas till 100 kronor. Nu ligger i runda slängar 200 000 paket kvar på hyllorna, eftersom beställarna inte tycker att det är värt att hämta ut dem, rapporterade Svenska Dagbladet i förra veckan.

I samma takt som kinapaketen har blivit fler har klagomålen från Postnord ökat. På Arlanda flygplats utanför Stockholm har påsar med paket stått utomhus i regn och rusk i väntan på hantering eftersom terminalen inte hunnit med att hantera anstormningen. Sverige har inte varit ensamt om fenomenet – finnarna och norrmännen tillhör också dem som fastnat för att shoppa kinesiskt, till postverkens sorg.

Om vi i den här texten bortser från elefanten i rummet – att frihandelsförespråkande Sverige bidrar till att bygga ännu högre tullmurar mot Kina – så är problemet den 144 år gamla Världspostföreningens tariffer. Hela kinapaketsdilemmat beror i grund och botten på en anakronism i de internationella avtalen som reglerar den multilaterala posthanteringen. De kinesiska tarifferna för paket till EU är satta utifrån premissen att Kina är ett u-land, och ska ses som en form av bistånd. Det betyder att Postnords kostnader för Kinapaket understiger intäkterna, utan att bolaget kunnat göra så mycket åt saken. Tills den 1 mars, då gamla Postverket fick hjälp av Tullverket.

”Förändringen är en följd av att Tullverket har givit direktiv till Postnord om att säkerställa att moms är betald av importören (mottagaren) innan försändelsen levereras till mottagaren i de fall moms ska tas ut enligt gällande lagstiftning”, skriver Postnord i ett pressmeddelande samma dag som avgiften införs, som ironiskt nog avslutas med bolagets slogan ”Vi levererar!”

På en fungerande fri marknad är det inget problem att konsumenterna köper paket från Kina. Det är svårt att föreställa sig att Schenker, DHL, Bring, UPS, Fedex eller någon annan frivillig aktör på den svenska brev- och paketmarknaden, skulle gnälla över att det väller in paket. Men Postnord är ingen fri aktör. Det är ett vinstdrivande bolag, som är fastlåst i statliga och överstatliga strukturer och regelverk, och tänker och reagerar som en myndighet.

När Postnord i årsredovisningen ska beskriva de viktigaste händelserna under fjolåret är det dels en finansieringsuppgörelse mellan huvudägarna, den svenska och danska staten, dels att svenska regeringen tillåter tvådagarsleverans av a-post. Årsredovisningen ger överhuvudtaget en bild av en organisation som ser sig vara helt i händerna på större krafter, må vara postlagar, internationella överenskommelser, kraftigt ökande e-handel och fallande brevmängder.

Det mesta som förr var en livsviktig service går i dag att lösa enkelt med e-post och bank-id. Det finns gott om andra företag som tar på sig att leverera paket och viktigare brev. Bulkposten är en snabbt döende produkt, det visar inte minst Postnords andra hemmamarknad, Danmark, där myndighetsposten numera går digitalt.

I fredags skickade Postnord åter ut ett pressmeddelande, denna gång med rubriken: ”Postnord vill lyssna på hela Sverige”. En 13,5 meter lång lastbil ska besöka 21 svenska städer ”för att på plats ta emot synpunkter, kritik, idéer och förslag till förbättringar”. Det är lovvärt, men det är ingen lösning.

Om Postnord inte fanns i dag, skulle någon starta ett bolag med samma produktmix och tjänsteutbud? Knappast. Och är bolaget borta om tio år, skulle samhället ändå fungera utmärkt. Grundproblemet är alltså att bolaget inte behövs. Och då hjälper inga lastbilsturnéer.