Frihet, jämlikhet och populism

2017-04-11 22:00 Erik Wahlin

De djupa rötterna till populismens globala tillväxt är finanskrisen och trettio år av ohämmad nyliberalism.

KRÖNIKA. Om knappt två veckor, söndag 23 april, är det dags för första omgången i det franska presidentvalet. Som opinionsundersökningarna ser ut just nu blir det två till synes outsiders som ställs mot varandra i den andra och avgörande omgången fjorton dagar senare. Den ena tidigare finansministern Emmanuel Macron, den andra Nationella frontens Marine Le Pen.

Macron har klivit fram i opinionsundersökningarna i takt med att den tidigare finalfavoriten, republikanen François Fillon, anklagats för korruption med minskat stöd som resultat. Den blott 38-årige Macron har positionerat sig som politisk frifräsare, frisk fläkt och antietablissemangspolitiker, stödd inte av ett parti utan av den egenskapade kampanjorganisationen En Marche! (ungefär ”På väg!”). I botten har han ett socialliberalt program, som med svenska mått mätt skulle uppfattas som relativt neutralt, men som i Frankrike framstår som radikalt. ”Han vill svepa bort det som hållit tillbaka fransk ekonomi i decennier: arbetsmarknadsregleringarna, högskattesamhället, protektionismen”, skrev Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl i Svenska Dagbladet häromveckan.

Oavsett vem som vinner i Frankrike är koppling till etablissemanget en valförlorare på många platser på jorden just nu. Det amerikanska presidentvalet och den brittiska EU-omröstningen är två exempel på den saken. Men vad är det som egentligen skapat uppvindarna för den politiska rörelse som ofta benämns populism? Populismens kärna är, som ordet skvallrar om, att vara folklig i betydelsen motståndare till det politiska etablissemanget och andra eliter. Rörelserna som benämns populistiska har ofta också en anti­akademisk hållning och stödjer sig ideologiskt snarare på sunt förnuft, i brist på bättre ord.

I den amerikanska kapitalförvaltaren GMO:s nypublicerade analys ”The Deep Causes of Secular Stagnation and the Rise of Populism” försöker de brittiska ekonomerna James Montier och Philip Pilkington förstå de ekonomiska rötterna till populismens globala framgång. De pekar mot fenomenet sekulär stagnation, där stora sparöverskott, låga investeringar och sviktande efterfrågan leder till låg tillväxt, låg inflation och låga räntor.

Författarna argumenterar för att nyliberalismens globala genombrott som dominerande ekonomisk-politisk ideologi på 1980-talet är roten. De västerländska regeringarna ersatte målet att ha full sysselsättning med målet att hålla inflationen i schack. En alltför låg arbetslöshet ansågs driva inflationen, med jämviktsarbetslöshet som en viktig parameter i inflationskampen: för låg arbetslöshet, så sticker priserna iväg. Lägg till fri rörlighet av varor, tjänster och arbetskraft samt en strävan mot en flexibel arbetsmarknad. Författarna ger till stora delar populisterna rätt: Det politiska etablissemanget har de senaste tre decennierna fört en politik där inte minst lägre medelklassen och arbetarklassen varit förlorare, och visar det med hårda data. Samtidigt har näringslivets fokus på aktieägarvärde, i synnerhet i USA, gjort att de privata bolagen fokuserar på att maximera det utdelningsbara kapitalet snarare än investeringar och organisk tillväxt, som hade skapat nya jobb.

Att populismen har medvind just nu hänger samman med den snart tioåriga finanskrisen, som drabbat inte minst stora delar av Europa hårt. Krisen uppstod delvis för att ett nyliberalt system visat sig lite väl fritt, men de politiska lösningarna har till stor del varit mer av samma sak. I Sverige har krisen relativt framgångsrikt bekämpats med penningpolitik, snarare än finanspolitik. Nackdelen är att klassklyftorna och utanförskapet inte adresserats. Att ett parti som Sverigedemokraterna kunnat växa sig stort i den miljön är inte så förvånande.

Mer förvånande är att inte vänsterpopulister på samma vis växt under samma period, både i Sverige och globalt. Med ett skakat kapitalistiskt system och mer av samma gamla nyliberala lösningar skulle det ju tyckas vara lättplockade röster. I en rapport från år 2015 har de tre forskarna Manuel Funke, Moritz Schularick och Christoph Trebesch analyserat väljarstödet efter finanskriser ­under åren 1870 till 2014. Deras slutsats ­efter att ha granskat 800 allmänna val i tjugo länder under perioden är att väljarkåren tycks vara extra mottaglig för högerextrem retorik ­efter en finanskris. I snitt har val­stödet ökat med 30 procent för högerextrema rörelser efter en finansiell kris. Forskarna har inte hittat något liknande samband då det gäller vanliga ekonomiska recessioner eller andra makroekonomiska chocker. En förklaring är att finanskriser är djupare och mer samhällsomstörtande till sin natur.

I Frankrike pekar det mesta mot att Macro­n vinner andra omgången, om han ställs mot Le Pen (även det om det är klokt att inte lita för mycket på opinionsundersökningarna, som tenderar att underskatta de höger­populistiska kandidaterna). Blir utfallet så, lär en suck av lättnad höras från etablerade politiker i hela världen, från EU-förespråkare och från börs och marknad. Vinner Le Pen blir det motsatt reaktion. Så ett råd till etablerade politiker i alla länder torde vara, att om ni vill sitta kvar: Undvik en finanskris till varje pris. Annars kommer Åkessons, Le Pens och Trumps ideologiska systrar och bröder snart styra fler länder.

Erik Wahlin

Fler krönikor av Erik Wahlin

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet