Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Slutet på högkonjunkturen

2018-12-05 18:00

Både reporänta och BNP är nu på minus. Vad hände med det svenska tillväxtundret?

Den som går in på Riksbankens hemsida i december får sig en liten överraskning. ”Under jubileumsåret 2018 har Riksbanken firat 350 år. Nu knyter vi ihop säcken med en julkalender.” Ganska oväntat.

Varje dag öppnas en ny lucka, där det berättas om händelser i Riksbankens historia. Att döma av de första dagarna är det i kronologisk följd. Det börjar med de första sedlarna i Europa år 1661, följt av Rikbankens grundande och flytten till Bancohuset. Den nyfikne undrar såklart vad som döljs bakom lucka 24 på dopparedagen. Vad blir så att säga historiens slut, den händelse av tillräcklig dignitet som får den äran? Det borde vara steget till minusränta i mars 2015, den nu snart treåriga perioden med en reporänta på minus 50 punkter och massiva köp av statsobligationer mitt under en högkonjunktur.

I förra veckan publicerade SCB nationalräkenskaperna för tredje kvartalet 2018. För första gången på fem år hade Sverige negativ tillväxt jämfört med kvartalet före. Det är i sig kanske inte fullt så dramatiskt som det kan låta. De flesta indikatorer ser fortfarande ganska hyfsade ut. På tolv månader är tillväxten 1,6 procent. Men icke desto mindre är tredje kvartalet symboliskt viktigt.

Att Sverige har haft högre tillväxt än Europa som helhet sedan finanskrisen har i flera år varit en källa till nationell stolthet.

– Det visar på styrkan i svensk ekonomi, och vi ser att både hushållens konsumtion går stark men också bostadsinvesteringarna, sa finansminister Magdalena Andersson (S) till TT i juli 2017.

Intressant nog är det just hushållens konsumtion och bostadsinvesteringarna som nu bromsar in ekonomin.

Under de senaste åren har också allt fler påpekat att den starka svenska tillväxten delvis kan förklaras av den rekordsnabba befolkningsökningen, till stor del driven av invandringen. Ju fler invånare, desto högre konsumtion. Det är i sig inte ett problem. Men det betyder att BNP per svensk, eller per capita, är betydligt svagare än siffrorna vid en snabb anblick ger intryck av. När år 2017 summerades var tillväxten 2,1 procent. Per capita var den mindre än 1 procent.

Tendensen fortsätter. Enligt den preliminära befolkningsstatistiken från SCB hade Sverige i slutet på september 10,2 miljoner invånare. Jämfört med tolv månader tidigare motsvarar det en ökning med 1,1 procent. Även om siffrorna ska tas med en nypa salt, så betyder det att ökningen av BNP per capita under kvartalet jämfört med samma kvartal året innan bara är 0,5 procent. Det finns ingen orsak att slå sig för bröstet. Siffran är oroväckande låg.

BNP är ett minst sagt trubbigt redskap. Det finns ingen direkt koppling mellan BNP och livskvalitet. Serverar en stjärnkock en ekologisk närproducerad ryggbiff till ett lägre pris än en upptinad antibiotikaspetsad falukorvsgratäng bidrar måltiden till lägre tillväxt. Prispressande e-handel får samma effekt. Men tyvärr finns inget bättre sätt att mäta tillväxt och därför måste de svaga siffrorna tas på allvar. Inte heller konsumtionskritiker har någon anledning att jubla. Lägre tillväxt betyder mindre pengar till investeringar i att ersätta gammal teknik med hög miljöpåverkan. I en stagnerande ekonomi kör människor med skitiga bilar och fabrikerna spyr ut avgaser.

Med en svag tillväxt per invånare kanske det går att öka infrastrukturinvesteringar och dylika delade resurser, men det blir med tiden allt tuffare att upprätthålla välfärdssystem och andra kostnader som ökar i stort sett i samma takt som befolkningen.

Det finns också ett grundläggande problem i den dåliga matchningen på svensk arbetsmarknad, som slår igenom i nationalräkenskaperna. Politikerna behöver underlätta för arbetskraftsinvandringar och hjälpa nyanlända in på arbetsmarknaden med utbildning och reformer, annars kommer BNP per capita förbli låg i under många år framöver.

Allt detta funderar säkerligen Riksbankens sex direktörer på just nu. Kanske kommer den verkligt historiska punkten mitt under kalendernedräkningen. Den 19 december hålls årets sista penningpolitiska möte och beslutet publiceras dagen efter. Höjs reporäntan då är det första gången sedan sommaren 2011, vilket vore sant historiskt. För talar att både inflationen ligger stadigt över målet på 2,0 procent mätt som KPIF och att direktionen allt tydligare flaggat för att en höjning är nära förestående.

För att höjningen flyttas fram ytterligare ett möte – eller ännu längre – talar den allt svajigare svenska konjunkturen. Att höja reporäntan är bråttom om räntan ska hinna upp över nollan innan konjunkturen blir ordentligt försvagad och inflationstrycket minskar. Men att höja precis när BNP vänt ned?

Erik Wahlin

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet