Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Högt pris för vänstergiren

2018-11-21 18:00
Foto: Ola Skogäng

Kortsiktighet straffas i politiken. Oftast i nästa val, fyra år senare. Den här gången gick det fortare.

Innan jag lämnade rikspolitiken var jag med om att vinna fyra nationella val och förlora tre. Det nya politiska landskapet är statt i så snabb förändring att det eskalerar en gammal sanning, den att varje val är unikt. Konjunkturer, stämningsläge och opinioner varierar med sin tid. Därför är ingen valrörelse den andra lik.

Det gällde dessa sju val jag var med om. Så även det som ägde rum nu den där andra söndagen i september.

Men en sak upprepar sig alltid. Den politiker som vill kunna få något uträttat måste se varje valrörelse som en del av inte bara en enda match – utan två. Därav sägs det ibland att ett val, det kan alla vinna. Svårare är att avgå med segern på ett sätt som gör att du också vinner nästa.

En del av tricket är att alltid positionera dig på ett sätt som inte försvårar dina möjligheter även i nästföljande. Poängen är att det förhållningssättet ska påverka valet av strategi. Precis som för en elitidrottare som lägger upp sina matcher i ljuset av flera säsonger. Efter den första matchen följer nästa. Det särskiljande med årets svenska riksdagsval var att denna gång började nästa match redan när vallokalerna stängde klockan 20.00.

För att få styra gällde det att först bli vald av väljarna. Det gällde att uppträda på ett sådant sätt att du därefter sedan skulle kunna tolereras av konkurrenterna. Den andra matchen är tillställningen som ännu utspelar sig framför våra ögon.

För partierna har det under lång tid varit förutsägbart att valet skulle falla ut i ett mycket komplicerat parlamentariskt läge. Desto mer häpnadsväckande kan det tyckas att inget lag kom preppat inför omgång nummer två. Den gångna veckan har vi alla sett hur Alliansen kört fast i låsningar de själva skapat före valdagen.

Så nu när Alliansens statsministerkandidat Ulf Kristersson hindrats i en första votering av fyra möjliga, varför ligger då inte vägen mer öppen för en uttalad statsministerkandidat som Stefan Löfven? Ja, tänk på den politiska formeln igen. Den säger alltså att den första matchen inte ska spelas på ett sätt som förhindrar eller omöjliggör framgång i den andra. Lite i skymundan av Alliansens exponerade oförmåga är det tydligt att S-ledaren Löfven – just genom hur han bedrivit valrörelsen – har framkallat mycket hårda blockeringar för sin egen kandidatur.

Med den profil Löfven uppvisade initialt hade hans utsikter nu varit ljusare. Visst var vi många som drog på smilbanden när han som nyvald ledare föreslog ”innovationskatapulter”, en ”industrikansler” och sin ”affärsplan för Sverige”. Men med lite välvilja kan man säga att riktningen handlade om en framtidsresa. Om hur Sverige med ett innovativt och växande näringsliv kunde nå framgångar i tävlan med allt fler globala och smarta konkurrenter. Tekniska revolutioner skulle öppna nya och spännande möjligheter för jobbskapande entreprenörer och välståndsbildande företagare. Men längs vägen fram till valet år 2018 hade den programförklaringen vridits 180 grader.

Regeringen förkunnade att ”vinster i skol- och vårdföretag är stöld”. I en marknadsekonomi som den svenska, skulle staten med ett vinsttak börja sätta räntenivåer på investerat kapital. Vidare skulle bolagsstyrelser i noterade bolag ”könskvoteras”. I en privat sektor med många tydliga aktiva ägare som den svenska, skulle staten därmed börja frikoppla styrelsearbetet från ägandet och ägarens vilja med sitt företag. Man kan säga att motsättningarna skärptes i principfrågor om vad som hör till politikens verkningskrets eller inte.

Det följdes av fler förslag i tangentens riktning. En ”exitskatt” utarbetades som skulle ha försvårat generationsskiften i familjeföretag. Privata sjukvårdsförsäkringar skulle motarbetas. Sparande via investeringssparkonton skulle bli mindre förmånligt. Och så vidare.

I slutskedet av valrörelsen föreslogs skissartat ”höjda skatter på rika” – själva konstruktionen var inte genomtänkt men udden riktades ”mot banker, företagare och kapitalägare”. Agendan designades för polarisering mot näringslivet. Den skulle öka konfliktnivån mellan politikens höger och vänster.

Allt detta skulle nu kunna vara politisk historia. Men så här ännu efter valdagen drar manéret ner S-kandidatens potential att tolereras av mittenpartierna. Riktningen upplevdes inte rimlig. På valdagen förlorade Socialdemokraterna hundratusentals väljare. Knappast något av utspelen har förutsättningar att kunna genomföras.

Vänstergiren bröt mot grundregeln att inte försämra utsikterna i matchen som ligger framför den första. Löfven betalar ännu ett högt pris.

Stefan Stern är rådgivare i eget bolag till bland annat Nordstjernan och Wallenberg Foundations AB. Tidigare i Investors ledning och med bakgrund som statssekreterare (S).

Affärsvärlden Redaktionen

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom