Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Passivitetens olidliga lätthet

2017-08-30 18:00

Skulden lades på Kinberg Batras stelhet och oförmåga att kommunicera – trots att det senaste halvåret med all tydlighet hade visat att det inte gick att snacka sig ur de motkrafter som faktiskt är Moderaternas problem, och som ingen av intrigmakarna har svar på. Nyliberalism eller konservatism.

KRÖNIKA.  När människan sätts under korstryck så gör hon ingenting!” Första gången jag hörde Göran Persson tala om korstryckshypotesen var 1994, när vi diskuterade hur vi skulle få budgetsaneringen genom riksdagen.

Faran att drabbas av passivitet vid korstryck har fäst sig i mitt minne, för det är de kontro­versiella besluten som i slutändan leder både till framgång och respekt. Så är det i näringslivet. Så är det i politiken. Det har blivit tydligt i sommar.

Det var inte aktiva misstag som reste kritiken mot S-statsråden Anna Johansson, Anders ­Ygeman och Peter Hultqvist, utan deras passivitet. Och hela mandatperioden har regeringen hållits tillbaka av trycket från olika opinionsmätningar, olika intressen i regeringen, och krav i riksdagen från både Vänsterpartiet och Allianspartierna för att få stöd för politiken.

Måstebesluten har fattats, men liksom i resten av Europa har de kontroversiella diskussionerna och avvägningarna undvikits – mellan skatter och rättvisa, mellan arbetstid och tillväxt, mellan invandring och framtida välfärd, mellan humanism och stängda gränser. Opinionen är delad. Bäst att ligga lågt för att inte reta någon!

För en progressiv rörelse är passivitet en långsam harakiri. Att inte ta strid är i väljarnas ögon detsamma som att ge upp idéerna om rättvisa, arbete och en bättre framtid för alla. Därför var Magdalena Anderssons löfte i helgen från Harpsund om en kommande reformbudget naturligt. Det är dags att visa väljarna vad regeringen vill.

Det hade också Anna Kinberg Batra behövt göra.

Hon valdes aldrig på ett politiskt program. Hon valdes rakt in i ett monumentalt korstryck mellan konservativa och nyliberaler, mellan sammanhållningen i Alliansen och behovet av Sverige­demokraterna för att kunna regera.

I början gjorde också AKB och Moderaterna ingenting, utan höll fast vid arvet från Reinfeldt. När de plötsligt i vintras öppnade upp för att regera med stöd av SD tolkade många det som ett första steg i en strategi för att fälla regeringen och ta över regeringsmakten ett år före valet. Det hade gett Alliansen både den starka scen som Rosenbad och ministerposter ger och ett antal politiskt tillsatta tjänstemän att bygga valorganisationen på.

Men inget misstroende kom mot regeringen. AKB tvingade aldrig Centern och Liberalerna att välja mellan henne och Stefan Löfven genom att själv rikta ett misstroende mot statsministern. Hon tvingade inte heller sitt parti att behålla avståndet till SD. Det blev både och – eller varken eller. Passiviteten segrade. Positionen blev otydlig. Moderater med SD-sympati gick till SD. Andra gick till C.

Maktbalansen i Alliansen försköts. Så sent som i maj sa Annie Lööf att hon ville se AKB som statsminister. I juli var Lööf plötsligt själv beredd att ”axla det ansvaret”. Och AKB hade knappt hunnit säga ”avskedsansökan” förrän Jönköpings starke centerpartist Raymond Pettersson jublade att det nu var ”fördel Centerpartiet”.

Den fördelen hade varit en centerpartistisk dröm länge. Men den byggde på att Alliansen inte skulle få i uppdrag att bilda en ny regering baserat på 2014 års valresultat. För då skulle ju Annie Lööf inte ha en chans att bli statsminister.

I stället för att fälla regeringen när man hade chansen i skuggan av sommarens it-skandal så riktades misstroende mot enskilda ministrar. Den vuxenmobbningen gick inte hem i opinionen – och regeringskrisen blev plötsligt ett opinionstapp för Alliansen. Skulden lades på Kinberg Batras stelhet och oförmåga att kommunicera – trots att det senaste halvåret med all tydlighet hade visat att det inte gick att snacka sig ur de motkrafter som faktiskt är Moderaternas problem, och som ingen av intrigmakarna har svar på. Nyliberalism eller konser­vatism. C eller SD.

Kvar lever Annie Lööfs dröm om att bli första kvinnliga statsminister. Den drömmen blev Anna Kinberg Batras nemesis. Den blev också Stefan Löfvens superkraft, den som gör honom odödlig.

Bör få sin fallskärm

Det är kanske rimligt att Emma Lennartsson avgår från sin post som statssekreterare hos statsministern eftersom hon fått information om it-outsourcingen – om än otydlig – utan att reagera. Men hon bör få sitt avgångsvederlag. Tre av de senaste fem statssekreterarna hos statsministern har lämnat uppdraget ofrivilligt. Om vi vill ha de dugligaste människorna att ta de otacksammaste jobben i samhället så måste det finnas en viss trygghet när katapulten osäkras. Annars riskerar oron för att kanske göra fel bli större än viljan att göra rätt – och då får vi ännu mer passivitet och feghet.

Jan Larsson

News Pilot

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet