Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Låt staten rädda alla banker

2012-10-05 06:02

KRÖNIKA. Europa strider om bankunionen, spanskt bankstöd och vägen mot den federala staten. De danska bankerna sjunker allt djupare i dyn med miljardförluster och nya Basel-regler. De amerikanska storbankerna växer sig allt större och mäktigare till priset av en extrem blanketthysteri. De svenska bankerna däremot, de tuffar på obekymrat.

Enligt Wall Street Journal har Nordea nu blivit en så säker och stabil bank att förmögna européer jagar svenska konton. Bortglömt är krisen och nyemissionerna. Bortglömt är att tre av de svenska storbankerna låg riktigt illa till för bara tre år sedan.

Så allt är frid och fröjd? Självklart inte. De svenska storbankerna är oproportionerligt stora i förhållande till svensk BNP. Och de tjänar på det.

Kommer Sverige att gå på tvärs mot Europa och USA, och lösa problemet med att en havererad jättebank hotar det finansiella systemet? Givetvis inte. Men saker och ting kan ändå förbättras.

Det råder ingen tvekan om att banker som är så stora att de i en kris blir systemviktiga, får minskade upplåningskostnader - av det skäl att deras storlek garanterar statlig hjälp. Så får de hjälp att bli större – i sig inte bra. Men det snedvrider också konkurrensen. Och så kommer det att se ut fram till nästa finanskris.

Så vad göra? En enkel åtgärd vore helt enkelt att regeringen meddelade att staten garanterar samtliga svenska banker. Varken mer eller mindre. Varje bank som riskerar att gå under kommer utan tvekan att omfattas av statliga stödpaket. På så sätt kan också de mindre bankerna få billigare upplåning. Och risken för en bankrun skulle givetvis bli väldigt mycket lägre.

Sverige har redan infört en självfinansierad räddningsplanka i form av Riksgäldens Stabilitetsfond där banker och kreditmarknadsbolag varje år betalar in ett antal miljarder. Enligt de teoretiska beräkningarna ska fonden om ett drygt decennium motsvara 2,5 procent av BNP, eller någonstans kring 130 miljarder kronor. Vilket i sig ”motsvarar en skattning av de sammanlagda kostnaderna i samband med en betydande bankkris”. (Riksgäldens åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet 2012:2).

Med Stabilitetsfonden som grund blir det enkelt att garantera samtliga banker. Kravet för detta statliga skyddsmärke skulle kunna vara bankoktroj. Vilket också skulle vara krav för att insättningsgarantin ska gälla.

Finansföretag utan oktroj och utan skyddsmärket – och utan insättningsgaranti - får givetvis hålla till godo med kunder som är medvetna om att de gillar risker.

Hittills har det varit konjunkturen som fått bestämma om en bank är systemviktig eller inte. Carnegie var systemviktig då det rådde akut finanskris vid kraschen. HQ var det inte vid kraschen, men hade varit det om smällen inträffat tidigare.

Med en fullt ut garanterad banksektor råder det inte längre någon tvekan om vilka som är systemviktiga.

Men ökar inte riskerna att banktjänstemännen spekulerar bort sin bank om det statliga skyddsnätet finns? Knappast. Finanskrisen visat att förmågan att göra katastrofala felinvesteringar är frekvent oavsett ägandeform. Oavsett om stater är ägare eller om banken är börsnoterad, oavsett om bonusar grundas på risktagande eller inte, oavsett om de som spekulerar bort kassan själva är aktieägare eller inte, så har det smällt.

I stället för att hänge sig åt en teoretisk konstruktion som ”Moral Hazard” där förlusten av en bråkdel av ens förmögenhet skulle förhindra för mycket risktagande, går det enkelt att deklarera vilka straffåtgärder som kan drabba de som missköter en bank. Exempelvis att förbjuda ledande befattningshavare, styrelseledamöter och andra medskyldiga att arbeta inom finanssektorn under ett antal år.

Är detta ett vettigt förslag? Kanske inte. Men det är inte heller något annat realistiskt och politisk genomförbart förslag.

Anders Anders

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom