När tågen står stilla

Våren 2014 stod ett nedbrunnet elskåp i epicentrum för ilskan hos tusentals tågresenärer. Eller närmare bestämt resenärer som brukar ta tåget till Stockholm från orterna norr om huvudstaden.

Tågen stod stilla i flera veckor. Anledningen var en nedriven kontaktledning. Som orsakade en gräsbrand. Som spred sig till en av Trafikverkets elanläggningar. Just det, till elskåpet i Knivsta. Som tur skadades ingen person. Men tågen, de fick stå.

Ersättningsbussar sattes in såklart för att komma runt skåpet. Tåg plockade upp folk både norr och söder om olycksplatsen. En resa från Uppsala till Stockholm som brukar ta som mest 40 minuter blev lätt dubbelt så lång. Trefaldigt kanske. Det var svårt att hitta sammanhållen information om hur den snabbaste resan skulle kombineras. Parkeringsplatserna där tågen vände blev översvämmade, så bilen var inget reellt alternativ.

Inte undra på att många jobbpendlare blev ilskna. Säkert en och annan arbetsgivare också. Tågvärdar, busschaufförer och kundtjänstpersonal fick stå ut med mycket gnäll och gjorde heroiska insatser.

Men ur ilska växer också kreativitet. I väntan på den överfulla bussen, på perrongerna, på jakt efter informationen om tidtabeller. I samtal med vilt främmande meddrabbade växte de mest fantastiska lösningar fram.

En av mina favoriter var idén om att Trafikverket och kommunerna där tågen nu vände skulle komma överens om att offra parker nära stationen för en tillfällig parkeringsplats. När tågen återigen går återställer man ordningen och delar på kostnaden för ny gräsmatta.

Episoden visar vårt behov av innovativa och flexibla lösningar. Men parker som tillfälligt omvandlas till parkering är nog en utmaning. Det förutsätter snabbfotat, situationsanpassat samarbete. Där statliga myndigheter, kommuner, privat sektor skapar nya allianser för att lösa ett problem.

Det är tyvärr den offentliga sektorn inte alltid så bra på. När det är riktigt akut läge: ja. Som under den stora flyktingvågen häromåret. Men i mer alldagliga situationer som tågstrul blir de innovativa lösningarna inte till.

Varför?

Svaret ligger i både struktur och kultur. Struktur därför att vår paradgren är ordning och reda. I internationella jämförelser av samhällsstyrningens kvalitet rankas Sverige högt. Tydlig ansvarsdelning. Delegering längs styrkedjor. Mål och noggrann resultatuppföljning. Lagar, förordningar, föreskrifter, riktlinjer. Tillsyn och granskning.

Otroligt viktigt förstås. Men baksidan är att starkt fokus på regelefterlevnad lätt tränger undan innovation. Tydlig ansvarsdelning bygger också murar. Frågor kan falla mellan stolarna.

Kulturen förstärker försiktigheten. Får man göra så? Vad står i regelboken? Hittar man inte svaret är det ändå säkrast att låta bli. Någonstans finns säkert en regel som förbjuder. Blir man kontrollerad får man kritik.

Återhållsamhet blir den rådande normen. Det är inte vårt uppdrag.

Det snabbfotade, situationsanpassade samarbetet förutsätter en förändrad attityd. Där frågan snarare blir hur mycket man kan göra utan att bryta mot lagen. Regler och riktlinjer ska följas, men de måste också utmanas. Nyfikenhet för hur medborgarna upplever mötet med det offentliga måste bli normen. Fler måste gå ”i medborgarens skor” genom systemet. Ur de insikterna växer nya lösningar.

Och det måste ske brett. Så att den nytänkande, modiga chef som lyfter på luren möter en lika innovativ chef i andra ändan.

Kanske är en park som förvandlas till parkering en jättedålig idé. Men om vi aldrig prövar den hittar vi nog inte den bättre idén heller.

Fristående rådgivare och docent i nationalekonom med lång erfarenhet av forskning och ledarskap i offentlig sektor.

Kontraintuitivt

Punktligheten i tågtrafiken är stabil över åren. Sedan 2013 har andelen persontåg som anländer till slutstation högst 5 minuter efter tidtabell ökat från 90,0 till 90,3 procent, enligt Trafikverkets statistik. Inställda tåg räknas som försenade.