Låt oss jobba till 110

När järnkanslern Otto von Bismarck införde ålderspension vid sjuttio år i Tyskland 1889 var medellivslängden runt fyrtio. I dag skiljer det ofta tre decennier åt andra hållet. Folk lägger sig på stranden i Portugal vid sextio och lever till nittio.

Om förhållandet mellan förväntad livslängd och pensionsålder var samma i dag som i Bismarcks Tyskland skulle vi gå hem från jobbet på 110-årsdagen. Ja, varför inte?

Preferenserna är olika, arbetslivet sliter olika på människor, men allt fler både vill och kan jobba betydligt längre upp i åldrarna. Inte minst gäller det i bristyrken som lärare, hantverkare, sjuksköterskor och poliser.

Att minska detta slöseri borde vara en huvuduppgift för politiken. Större flexibilitet och uthålligare arbetsliv vore inte bara klipp för de offentliga finanserna och välfärdens bemanning, utan också för den psykosociala hälsan. Allt att vinna, inget att förlora mer än sudoku.

Som på många andra områden är det skrämmande hur politiken dikterar villkoren i detta avseende. Betänk statistiken: På 1960-talet jobbade 85 procent av alla sextioåriga män. På 90-talet hade andelen sjunkit till 55 procent. Sedan dess har kurvan åter vänt upp till 75 procent. Enligt forskningen är förklaringen övervägande politisk: skatter, pensioner och sjukersättningar styr våra liv. När incitamenten för sysslolöshet ökar, så ökar – överraskning – sysslolösheten.

Den begynnande valrörelsen är fången i sin egen loop. Då det gäller integration, skola och sjukvård sliter det politiska systemet med låsningar det egenhändigt har skapat. Och alla över 65 ska strykas medhårs som dvärghundar, trots att så kallade pensionärer aldrig tidigare haft resurser och kapacitet på dagens nivå.

Som Groucho Marx konstaterade: Politik är konsten att leta efter trubbel, hitta det överallt, ställa fel diagnos och använda fel botemedel.

En av de, möjligen oundvikliga, aspekter som gör politiken så frustrerande är kategoritänkandet. Den ena gruppen är si och den andra är så, vilket kräva dessa åtgärder. Individualistiska partier är paradoxalt nog värst, och valåret 2018 är det värre än någonsin.

Invandrare är problembarn som till varje pris måste integreras i den överlägsna svenska kulturen. Kvinnor är viljelösa offer för patriarkala strukturer. Pensionärer är fattiga stackare som byggt detta landet och därför ska ha maximal ersättning för att hållas borta från produktiv verksamhet.

Så fort man träffar en person av kött och blod blir kollektivismen bisarr. Den strider mot allt vackert tal om individens frihet, ansvar och potential. Den strider också mot lätt insedda fakta.

Invandrare har en kulturell rikedom och en arbetsvilja som glöms bort i den sverigedemokratiskt gråfärgade debatten. Kvinnor är överlägsna genom hela utbildningssystemet och måste själva – liksom män – göra valet mellan perfekta lönekarriärer och närkontakt med fyra perfekta barn. Pensionärer har ofta bankkonton, livserfarenhet och en vitalitet som får oss medelålders att framstå som vrak – och politikernas daltande att framstå som förolämpningar.

I gruppen 65–69 år jobbar bara var fjärde man och var femte kvinna. Tala om integrationsproblem.

Lika för alla, är en smart slogan, det måste man ge Moderaterna. Dessvärre understryker den också känslan av kollektivistisk backlash i svensk inrikespolitik. Skriver vi 2018 eller 1970?

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Dumpa Trump

Så USA tänker straffa europeiska företag med sekundära sanktioner för att de gör affärer i Iran enligt ett fungerande avtal som USA självt drivit igenom och skrivit under. Det enda seriösa med amerikansk utrikespolitik är eldkraften som backar upp den. Att knyta Sveriges säkerhetspolitiska öde till denna supermakts nycker är ingen vuxen linje.