Polare i Polen

2017-02-14 22:00 Niklas Ekdal

Hans Rosling är död. Världen har blivit en pedagog och optimist fattigare, i ett läge när det råder brist på bäggedera.

Hans Rosling är död. Världen har blivit en pedagog och optimist fattigare, i ett läge när det råder brist på bäggedera. Folkhälsoprofessorns hoppfulla bild av mänskligheten – med sjunkande födelsetal och rena explosionen av livskvalitet – fick sådant genomslag därför att den var överraskande. Här hade journalister och politiker i decennier ojat sig om ”tredje världen”, om svält och orättvisor, och så kommer en forskare med statistik som visar att ... allt blir bättre.

Elände på tv. Framsteg i verkligheten. Det stora som hände, det hände i tysthet, medan vi snackade om annat. Med sin unika kombination av akademisk torrhet och ståuppkomik på Youtube fyllde Rosling tomrummet.

Samma dag som jag nås av dödsbudet råkar jag sitta i Warszawa med en annan osentimental ­optimist. Journalisten Konstanty Gebert förkroppsligar Polen, detta land med en själv- bild som den korsfäste Kristus, obotligt dystert om sitt läge även när varenda dröm går i upp­fyllelse, men lika obotligt hoppfullt om återuppståndelsen.

Med Polens historiska lidande har följt en offerroll, och med rollen självförakt och skuld­beläggning, men också patriotism och motståndsvilja. Ju hopplösare odds, desto bättre.

Gebert hade en judisk mor och en far som var ledande polsk kommunist. Själv var han med och startade fackföreningen Solidaritet och tidningen Gazeta Wyborcza. Alltid i opposition. Nu är han förstås bekymrad över sin nationalistiska regering, ”valet 2019 skulle kunna bli vårt sista”, och ser en klar linje från den illiberala demokratin i Budapest och Warszawa till de politiska härdsmältorna i London och Washington. Men han skrattar och skämtar oavbrutet med ljuvlig distans. ”Häromdagen blev jag utskälld av en antisemit på gatan, då kom en annan polack fram, lyfte på hatten och bad om ursäkt å ­nationens vägnar.”

”Än är Polen ej förlorat”, som det heter i världens deppigaste nationalsång. Här finns en del att fundera på i dessa dagar, även bortom Oder och Östersjön.

Något otippat, då vi trodde att matchen var avgjord och friheten segrat, är Polen nu den hisnande utvecklingens epicentrum. Modellen sprider sig inte från väst till öst, som man kanske tänkte sig när EU och Nato utvidgades, utan från öst till väst. När historien slår bakut med full kraft är ingen nation intressantare än den som vadar upp till fjäderhatten i historia.

Polen i sig är viktigt nog, som kulturland och frontstat mot ett allt aggressivare ­Ryssland. Men framför allt är det viktigt som symbol. Att stänga gränser, kringskära domstolar, hetsa mot minoriteter och fria medier, att fimpa ekonomisk tillväxt till förmån för bakåtblickande nationalism: det är inte gammal öststatspolitik, det är nu högsta mode.

Orsaken till detta nervsammanbrott verkar vara ny medieteknik och sociala förändringar i globaliseringens spår. En nisch öppnar sig för lögnare som vädjar till folks lägsta instinkter. Donald Trumps installationstal var en manual i sådan Apprentice-politik (”You’re fired”). Men attityden hade varit i polsk, rysk och ungersk säck innan den kom i amerikansk påse.

Den viktigaste ingrediensen är svartmålning och ovärdigt gnäll – utan hänsyn till hur det faktiskt ser ut med levnadsstandard, trygghet, ekonomi, brottslighet, migration. I längden kommer detta dock inte att funka, av det enkla skälet att bitterhetens politik inte levererar, och att majoriteten inte kan föras bakom ljuset hur länge som helst.

Förr eller senare dyker det upp någon som Hans Rosling eller Konstanty Gebert.

Öppning i mitten

Moderaten Mikael Odenberg öppnar för regeringssamarbete S+M. Inte en dag för tidigt. Den politiska logiken har talat för en sådan lösning i åratal. De enda motargumenten är partiernas tjuriga historia och antikverade fiendebilder av varandra, samt den ständigt återkommande invändningen att stor koalition skulle göda ytterkantspartierna SD och V. Strunt i det, säger jag. Extremister göds mer av handlingsförlamade minoritetsregeringar utan reformpolitik.

Niklas Ekdal

Fler krönikor av Niklas Ekdal

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet