Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Hypotesen om effektiva politiker

2018-10-10 18:00

Det var med skräckblandad förtjusning jag kollade av marknadsrörelserna tidigt på morgonen måndagen den 10 september. Vårt svenska riksdagsvalsresultat indikerade totalt parlamentariskt kaos. Vem skulle styra landet? Skulle Löfven avgå? Vad skulle hända med börs, räntor och valutor? När marknaderna öppnade och handlarna satt i full stridberedskap hände … ingenting.

Under alla de år jag bevakat kopplingen mellan valresultat och marknad har marknaden alltid börjat röra sig när valutgången är klar. Börsen har gått starkt eller svagt beroende på om den tillträdande regeringen har uppfattats som mer eller mindre företagarvänlig. Räntan har gått upp eller ned avhängigt hur man tror att statsfinanserna kommer att påverkas. Och kronan, slutligen, har försvagats eller stärkts som någon sorts allmänbetyg från utländska aktörer beroende på valutgången. Så varför hände ingenting alls denna gång?

Det enkla svaret är naturligtvis att valutgången i stort var diskonterad. Man visste helt enkelt, eller trodde sig veta, att valutgången skulle bli precis så oklar och impotent som den blev. Den stora frågan som då infinner sig, och som inte närmare ska diskuteras i denna krönika, är naturligtvis varför politikerna inte själva hade kommit längre i samtalen sinsemellan om vem som skulle regera med vem, hur och varför. Det kommer jag nog aldrig att förstå. I de flesta andra verksamheter hoppas man alltid på det bästa utfallet men planerar för det värsta för att inte tappa fart och hamna i handlingsförlamad koma. Men politiken fungerar annorlunda, på gott och ont.

Men inte ens marknaden gillar att bli sannspådd om olyckliga scenarier. När en besvärlig valutgång blev uppenbar genom opinionsundersökningar borde detta gradvis ha smugit sig in i prissättningen av olika finansiella tillgångsslag före valutgången. Inte heller det skedde denna gång. Varken börs eller ränta rörde sig nämnvärt veckorna före valet – i varje fall inte som en funktion av (det mycket oklara) valet. Kronan stärktes visserligen ordentligt men det var som en direkt konsekvens av att Riksbanken äntligen satte ner foten gällande en kommande räntehöjning.

Även här finns ett logiskt svar till inaktiviteten. Det finns ett grundmurat förtroende för den svenska stats- och kommunaltjänstemannakårens förmåga att driva landet vidare trots avsaknad av politisk ledning. I alla fall på kort sikt. Man gör sitt jobb och gör det bra trots, eller kanske tack vare, ett politiskt vakuum. Under den uppseglande Italien-krisen, där man har en nytillträdd populistisk regering och svajig budget, flyr investerare italienska obligationer och köper i stället svenska obligationer – ett land utan vare sig regering eller budget. Ett betyg så gott som något.

Men det finns naturligtvis en gräns för tålamodet. Vid någon tidpunkt kommer investerarna att dra öronen åt sig. Det första datumet att bevaka är den 15 november. Det är sista datumet för att presentera en ny budget. Innan en budget presenteras måste den dessutom ha tagits fram av en politisk konstellation som kan få den genomröstad. Dit tycks det just nu vara långt. Skulle vi stå utan en ny budget i mitten på november övergår den nuvarande budgeten till en ”tjänstemannabudget” där man räknar fram siffrorna med någon sorts automatik. Med en dylik ”plastbudget” kan man inte arbeta med skatteflöden och definitivt inte genomföra några större förändringar.

I en situation där reformer är nödvändiga inom såväl bostads- som arbetsmarknad, utbildning samt integration skulle varje budgetfördröjning vara av ondo. Så småningom kommer också finansmarknaden ta till sig den ekonomiska ofullkomligheten, vilket lär spegla sig i såväl börs, räntor som krona. Sanden rinner snabbt genom timglaset.

Analyschef på Swedbank som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Oheliga löften

Heliga löften från olika partiledare om att inte stödja eller regera med X eller Y är nog den största anledningen till den låsta situationen vad avser regeringsbildningen.

Som det ser ut lär någon bli tvungen att bryta sitt löfte för att få till stånd en regering. Jag förstår inte det svåra med att bryta ett politiskt löfte just denna gången.

Olof Manner

Fler krönikor av Olof Manner

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet