Macron styr Frankrike – och snart Europa

Om ett par månader har Frankrikes ­president Emmanuel Macron suttit ett år vid makten i Élysée-palatset efter att ha kommit fram som en otippad joker mellan vänsterrörelsens Jean-Luc Mélenchon och högerpopulistiska Marine le Pen.

Den franska ekonomin har haft ett bra år bakom sig. Arbetslösheten har sjunkit, en begynnande god tillväxt och en spirande framtidstro. Macrons popularitet har i och för sig åkt berg- och dalbana i mätningarna, i takt med att han påbörjat många av de nödvändiga reformer inom såväl arbetsmarknad, utbildning och migration som han utlovade i valkampanjen. Men Macron är också viktig, ja kanske viktigare, för Europa och saknar inte heller betydelse för Sverige och vår ekonomi.

Sverige är ett förhållandevis litet land med jämförelsevis många stora globala företag som behöver de större marknaderna att agera på för att få avsättning för sina produkter och tjänster. Den europiska marknaden är i många fall den viktigaste. En hörnpelare i EU:s ambitioner är att vidmakthålla en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. EU torde därmed vara till gagn för de svenska företag som kan agera fritt, utan tullar och handelshinder, i ett Europa som nu återhämtar sig efter såväl finans- som eurokris och där efterfrågan på svenska varor och tjänster nu växer.

Efter folkomröstningen och nu pågående Brexit-förhandlingar har såväl Storbritanniens premiärminister Theresa May som EU försvagats. Tysklands förbundskansler Angela Merkel sitter svagare efter svåra koalitionsförhandlingar och ett Tyskland med växande populism. Spanien, ytterligare en av EU:s stora ekonomier, brottas med katalanska inrikesproblem och i Italien ett rörigt parlamentsval där populistiska partier gått fram kraftigt.

I detta osäkrare Europa framstår Emmanuel Macron som en alltmer sammanhållande kraft, en roll han nog inte har något emot att axla. Han har sträckt ut handen till Tyskland och Merkel, som tagit den. Att Frankrike och Tyskland har gemensamma europeiska ambitioner för första gången på flera decennier ska inte underskattas. Under World Economic Forum-konferensen i schweiziska Davos i januari var Macron den företrädare för Europa som starkast markerade mot USA:s president Donald Trump och hans, i alla fall i Macrons tycke, inskränkta politik på flera områden. Trump, och en omlagd amerikansk utrikes­politik, har också skapat ett geo­politiskt vakuum i Europa som ett fransk-tyskt samarbete delvis skulle kunna fylla.

Den unge franske presidentens fortsatta ambitioner, såväl i Frankrike som för Europa, bygger på en stabil hemma­opinion. Med tanke på de reformarbeten som han sagt sig vilja genomföra är det rimligt att populariteten utmanas i takt med att förändringarna slår igenom. Närmast ligger arbeten med utbildningssystemet och neddragningar bland statsanställda. Å andra sidan, Macron har knappt suttit ett år av sin femåriga mandat­period och reformarbetet har satts i gång snabbt, något hans företrädare misslyckats med. Dessutom blåser det just nu medvind i fransk ekonomi, vilket kan dämpa eventuell reformsmärta. Kombinationen av ett snabbt igångsättande, ett ovanligt franskt publikt tålamod och fyra återstående år vid ­makten kan visa sig räcka till där hans företrädare fallerat.

Av Europas fem största ekonomier framstår nu Frankrike med Macron mer och mer som den enande framtida kraften inom EU. Ekonomiskt är Tyskland fortfarande den starkast lysande stjärnan. Att därför dessa två länder bestämt sig för att tillsammans försöka ena ett EU med tydliga populistiska och parlamentariska sprickor i fasaden är hoppingivande och viktigt, enligt mig också för svensk ekonomi. Allez les Bleus!

Heja de blå!

”Allez les Bleus” syftar på de blå tröjor som franska fotbolls- och rugbyspelare oftast spelar i. ­Uttrycket har spridit sig och ­dyker upp i allt fler sammanhang där man vill lyfta och uppmuntra franska aktiviteter.