President Trump eldar på räntorna

KRÖNIKA. Representanthuset och senaten utgör tillsammans den amerikanska kongressen, vilken är USA:s högsta lagstiftande församling. Efter att representanthuset i november röstat igenom sin version av skattereformen röstade nyligen även senaten, med knapp marginal, igenom sitt förslag. Innan skattereformen blir verklighet måste de två kamrarna (alltså representanthuset och senaten) komma överens om ett gemensamt förslag på skattereform – det vi väntar på i dag – som sedan ska resultera i en lagtext vilken slutligen ska skrivas under av presidenten för att gå i verkställighet.

För Donald Trump, som fått se sina förslag om såväl avskaffandet av Obamacare som restriktioner för inresor till USA gå om intet, skulle detta vara en politisk framgång han törstat efter sedan han tillträdde i januari.

Skattereformen, som är alltför komplex för att beskrivas i detalj, innebär såväl lägre företagsbeskattning som lägre, om än tidsbegränsad, inkomstbeskattning. Skattelättnaderna ska, är det tänkt, medföra att företagen anställer fler människor och investerar mer samtidigt som allt fler konsumerar mer med en lägre inkomstbeskattning och som en konsekvens av lägre arbetslöshet. Bra om det funkar.

Kritiken mot förslaget är såväl mångsidig som intensiv, givetvis från demokraterna men också från många republikanska väljare. Framför allt menar kritikerna att skattereformen främst gynnar de rikaste och därmed ytterligare förstärker den förmögenhetsförskjutning som skett efter nollräntor och centralbanksköp av obligationer vilket drivit upp tillgångspriserna: de som har ett finansiellt sparande eller äger sitt boende har fått åka med på tåget, men övriga – det stora fler­talet – har blivit kvar på perrongen. Andra kritiker ifrågasätter de förväntade tillväxteffekterna. USA befinner sig redan i en högkonjunktur med en historiskt låg arbetslöshet runt 4 procent och man tror att företagen därför i stället använder de större vinsterna efter skattelättnaden till aktieutdelningar och återköp av egna aktier. Därmed uteblir multiplikatoreffekten och endast statsskulden ökar som en effekt av lägre skatteintäkter.

Som gammal räntehandlare är jag orolig för effekterna på marknaden, oavsett vad som händer. Om vi får se en kraftigt ökad tillväxt i USA med en arbetslöshet ner mot 3 procent är det inte orimligt att lönerna tar fart och då även inflationen. Den amerikanska centralbanken skulle då behöva svara med ännu snabbare räntehöjningar – något som räntemarknaden inte är positionerad för, vare sig i Sverige eller i USA.

Uteblir tillväxten, och därmed skatteintäkterna, kommer i stället det amerikanska budgetunderskottet, och i förlängningen statsskulden, att öka. Det leder till ökad upplåning och eventuell skuldkris. Flera bedömare hävdar att den amerikanska statsskulden kan komma att öka med uppemot 1 500 miljarder dollar över en tioårsperiod.

Bägge dessa scenarier leder till högre räntor. I ena fallet som en effekt av högre inflation, i andra fallet på grund av ett större utbud av obligationer när amerikanska staten tvingas lånefinansiera allt större budgetunderskott. Lycka till, Donald och USA.

Ökade klyftor

Enligt den amerikanska centralbanken Federal Reserve ägde den rikaste procenten av USA:s befolkning 38 procent av den samlade förmögenheten 2016. Det ska jämföras med de fattigaste 90 procenten vilka tillsammans äger 22 procent. Förmögenhetsskillnaderna har ökat stadigt de senaste åren.