Saabs hemliga vapen

Har vi rätt att finnas? Den ovanliga frågeställningen tar Linköpingsföretaget Saab upp på agendan i sin veckogamla årsredovisning. Svaret är förstås givet men metoden är minst sagt ovanlig: Saab drämmer till med 350 år av historiskt backspegeltittande när bolaget i årsredovisningen gör vad det kan för att inför aktieägarna motivera sin egen existens.

Men frågan är om upplägget är så genomtänkt.

Bolaget öppnar redan på sidan fyra med avsnittet Historisk tillbakablick med underrubriken ”Detta har hänt”. På tre tättskrivna sidor, berättar försvarskoncernen på bästa Herman Lindqvist-manér – om storkrigen i Europa under 400 år och om hur den Westfaliska freden efter 30-åriga kriget satt sin prägel på Europas folk.

En utbildar- och kulturgärning får man väl konstatera. I vart fall jämfört med de storvulna vd-ord som andra storbolag brukar placera på just denna framskjutna plats i årsredovisningen.

Författarna konstaterar i sin tillbakablick att strävandena efter fred och välstånd i det ”westfaliska systemet”, där självförsörjande nationalstater var idealtillståndet, har ersatts av strävandena efter fred och välstånd i enlighet med Dumbarton Oaks-systemet (DO är platsen för en konferens i USA under Andra världskriget som syftade till att skapa varaktig fred).

I den senare världsordningen är tanken att länder som flätas samman av allt från valuta- och handelsflöden till informationsströmmar i det längsta ska undvika stridigheter. Resonemanget är illustrerat av en tidslinje som tar sin början 1618 med trettioårskriget och slutar med Lissabonfördraget (som bland annat stipulerar en gemensam utrikes- och försvarspolitik inom EU).

För Saab är den här omvandlingen inte den lättaste att hantera. Aktieägarna har fått vänja sig vid fallande vinster och, för fjolåret, en brakförlust.

Och grundproblemen framgår redan på sidorna därefter i årsredovisningen. Där rubriken har satts till ”Vad händer nu- och härnäst?”

Det visar sig där att bolaget kämpar med näbbar och klor för att förmå just (national)staten att betala notan för morgondagens utvecklingsprojekt – precis som det gick till för hundra år sedan. Arvet från Bofors kanoner nämns i förbigående – och med stolthet – och i årsredovisningen konstaterar ordföranden Marcus Wallenberg för sin del att ”det finns inget land där försvarsindustrin kan bära utvecklingskostnaderna själva”. Vd Åke Svensson hymlar inte heller han om vem han tycker är bäst skickad att betala företagets utvecklingsnotor:

”Ett fortsatt djupt strategiskt partnerskap med det svenska försvaret är avgörande för vår förmåga att fortsätta driva verksamheten med framgång. Vi måste ha en utvecklingspartner, inte en som bara avser köpa från hyllan”.

Men vad ska de framtida statsutvecklade vapnen användas till i den nya världsordningen som Saab lyfter fram? undrar kanske någon. Svaret, hämtat ur Saabs tresidiga historieskrivning, är att överstatliga institutioner numer har till uppgift att främja och skydda flöden – det vill säga allt från energi- och it-system, hamnar och flygplatser till datacenter och finanscentrum.

Och sedan kommer det fina i kråksången – samma överstatliga institutioner ska också, enligt Saab skapa tydliga och enkla regler samt ”bekämpa användningen av korrupta affärsmetoder”.

Så säga vad man vill om Saabs Gripenflygplan. Men avslöjandet i årsredovisningen att det svenskutvecklade krigsflygplanet kan komma att användas som ett motmedel mot mutor, ett mutmedel om man så vill, är väl lite som att försöka släcka eld med bensin. Åtminstone den som följt medieuppgifterna om den sedan en månad i Österrike häktade mellanhanden, greve Alfons Mensdorff-Pouilly, kan ju annars frestas att tro att Gripenaffärerna i Östeuropa föregicks av – just det – mutor.

nullnullnullnull