Storebror tar hand om dig

Föreställ dig en byråkrat.

Föreställ dig att den här personen någon gång i slutet av 1990-talet kommer på idén att flygplansdörrar borde vara ogenomträngliga och alltid låsta, och att han lyckas baxa förslaget genom hela beslutsprocessen.

Den nya regleringen träder i kraft den 10 september 2001.

Ja, ni förstår. Den här personen skulle på egen hand ha avvärjt terrordåden den 11 september 2001 och räddat tusentals liv.

Men någon staty skulle han inte få. Inte minsta erkännande, annat än för att ha ålagt de plågade flygbolagen ännu en börda.

Kanske skulle han ha anklagats för att ha förstört arbetstillfällen?

Tankeexperimentet kommer från investeraren Nassim Nicholas Talebs bok The Black Swan (på svenska Den svarta svanen) och uppmärksammar en liten bugg i vårt sätt att tänka på vårt samhälle och vår historia: Vi upphöjer de ledare som vunnit krig, men minns inte de som undvek krigen helt och hållet. Vi hyllar de brandmän som drog överlevande ur rasmassorna från tvillingtornen i New York, men vet oftast inte vilka terrordåd som avvärjts helt och hållet av ansiktslösa poliser, utredare, militärer, ingenjörer, stadsplanerare, statistiker eller lagstiftare. Eller vilka pandemier, översvämningar eller olyckor som aldrig ägt rum på grund av… ja, på grund av vad?

Det är den frågan som författaren Michael Lewis ger sig på i sin senaste bok.

Lewis var en gång obligationshandlare för Salomon Brothers, men blev senare lite av en mästare i att beskriva finans- och sportvärldarna. I The Big Short berättade han historien om fem investerare som såg finanskrisen komma, i Moneyball skrev han om hur ett baseballag gjorde succé genom att hitta undervärderade spelare som ansågs för gamla, hade någon skada, eller till och med var ”för fula”.

Hans författarskap har i stort sett gått ut på att hitta udda människor.

Och udda människor finns det gott om i den amerikanska statsapparaten. I The Fifth Risk hittar Michael Lewis briljanta männi­skor som gett upp pengar och prestige för att ta jobb som helt saknar uppsida, men där misstag kan leda till att de hålls ansvariga för död, förstörelse eller ekonomisk skada.

De ser till att kärnvapen inte hamnar på vift, att tornadovarningar fungerar, att nya virus inte raderar ut mänskligheten.

En av de där människorna heter John MacWilliams och drev en investeringsfirma innan han utsågs till ”chief risk officer” av Barack Obama på den amerikanska energimyndigheten.

Efter att Donald Trump vunnit presidentvalet 2016 förberedde MacWilliams en genomgång för den person som snart skulle bli hans efterträdare.

Men efterträdaren dök aldrig upp.

Under Donald Trump har hundratals stolar stått tomma i den amerikanska staten. En förklaring till det är att Trump – dagen efter valet – sparkade hela sitt ”transition team” – den grupp människor som båda partierna enligt lag måste tillsätta för att förbereda ett eventuellt maktövertagande.

Sedan dess har byråkrater väntat på att få lämna över sina arbetsuppgifter och sin kunskap.

Under tiden har många av dem hunnit sluta. Andra har fått lämna över till någon som varit komiskt underkvalificerad för jobbet.

Många överlämningar har inte ägt rum.

Så Michael Lewis åkte runt i USA och lyssnade på dem själv. Han fick kondenserade genomgångar av vad de amerikanska myndigheterna egentligen sysslade med.

Han fick den information som Trumps myndighetschefer skulle ha fått.

”Ge mig de fem största riskerna”, sa Lewis till John MacWilliams. ”Börja med den viktigaste.”

En kärnstridsspets på vift, började MacWilliams, och fortsatte: Nordkorea, Iran, en attack på elnätet.

Så kom de till den femte risken. Den som sedan fick ge namn åt hela boken.

Det är det vi inte vet om, sa MacWilliams. Det vi inte ens kan föreställa oss.

Det är nästan omöjligt att lista de hot som myndigheter har föregripit. Exemplet från The Black Swan om flygplansdörrar visar hur svårt det är. Men man kan ju föreställa sig hur 1900-talets andra hälft hade sett ut om inte det amerikanska jordbruksdepartementet finansierat forskning som gjorde det möjligt att ta Alexander Flemings penicillin och tillverka det i en industriell skala.

Michael Lewis har ett svar på en fråga som man kanske borde ställa oftare:

Vad är staten egentligen?

För Michael Lewis är staten en förvaltare av en gigantisk riskportfölj. Och risk är, som Lewis själv skrivit i sin bok om ekonomipristagaren Daniel Kahneman, omöjligt för människor att få ett intuitivt grepp om. Ingen känner av om sannolikheten för en händelse går från en hundratusendel till en tusendel.

Det är de där tusendelarna som staten jobbar med. Det är kanske inte troligt att Sverige hamnar i en militär konflikt snart, men eftersom vi är så dåliga på att förutsäga framtiden ser vi till att behålla en försvarsmakt.

Så vad händer när man låter staten förfalla?

Snart har vi kanske svaret.