Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Världens modernaste klansamhälle

2019-06-26 18:00

Den syriska kvinnan tittar allvarligt på mig. Det är, säger hon, väldigt svårt att få jobb i Sverige även om man är välutbildad, som jag. Hon har försökt länge, också genom rekryteringsfirmor, och nu är hon frågande.

Men nu är det så att även välutbildade svenskfödda, i mogen ålder och med rader av anställningar på toppnivå, inte lyckas få jobb genom rekryteringsfirmor. En kvinna med sådan profil, som jag känner, misslyckades med det men fick jobb på det sätt som fungerar i Sverige. Genom kontakter.

Jag bestämmer mig för att säga detta. Det är så man får jobb i Sverige. Den allvarsamma kvinnan spärrar upp ögonen och hennes ansikte förändras. Jag ser att hon försöker ta in vad jag säger. Så du menar…? Ja, säger jag. I Sverige får man inte jobb genom Arbetsförmedlingen, eller rekryteringsfirmor. I Sverige får kvalificerade människor jobb genom kontakter. Det kostar på för henne att höra mig säga detta, och det kostar på för mig att säga det.

Efteråt funderar jag på varför det var så plågsamt. Vårt samtal fortsatte och jag betonade hur viktigt det är att förstå hur litet Sverige är. Människor är eller har varit grannar, arbetskamrater, släkt. De känner någon som känner någon och så förenas människor i, för nyanlända, osynliga cirklar. Hon såg inte nöjd ut. Det har jag inte alls svårt att förstå. Hon har lämnat ett klansamhälle för världens modernaste land. Och får höra att ett sätt att förstå hur Sverige fungerar, är att tänka i klaner.

I vårt klansamhälle berättar vi för människor som kommer hit att man får jobb genom Arbetsförmedlingen, fast vi inte tror på det. Det säger vi därför att det borde vara så, inte därför att det är så. På så sätt låtsas vi att vi, och Sverige, är något annat än vi är. Varför? På så sätt skyddar svensk-klanerna idén att Sverige är ett modernt samhälle, där vi inte ger jobb till släkt och vänner utan till dem som är mest kvalificerade. Det andra vi skyddar är att arbeten reserveras för dem som har svensk klantillhörighet. I svenska anställningssammanhang talas gärna om personkemi. Det skulle kunna vara ett annat ord för att slippa närhet till människor ur andra cirklar. Klantillhörighet.

Men att det märks så oerhört tydligt just när det gäller arbete, kan ju också bero på hur känsligt detta med jobb är i Sverige. Inte? Varför är den första frågan till en ny bekantskap – vad jobbar du med? Varför får man inte fråga, eller berätta, vad man tjänar? Varför låter ordet friår så orimligt?

Ett ord som ”arbetslinjen” talar sitt tydliga språk. Det gör också ordspråk som ”Själv är bäste dräng”, I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd liksom

Och så det så kallade folkvettet. Jag kommer fortfarande ihåg incidenten med grannarna som ärvt pengar och hade roliga dagar. Så när damen ovanför såg dem sitta på gården och ha det skönt, kunde hon inte låta bli att släppa på trycket: Och de jobbar inte ens!

Så uttrycks vår förmedvetna idé om arbetet. Ja, eller helt enkelt en av våra grundläggande värderingar, som vi fortfarande anser är gångbar.

Men, vart tog arbetslinjen vägen när vi fick tiggeriet tillbaka i Sverige? Varför gäller inte längre den gemensamma berättelsen om att alla som befinner sig i Sverige ska arbeta? Och – brukar vi inte ge bidrag till den som inte kan försörja sig? Så att den ska slippa sitta och tigga på gatan. Kanske ligger svaret i att vi inte tycker att tiggarna passar in i klanen, så därför är det okej att de sitter på gatan?

Vi borde ägna lite uppmärksamhet åt vårt system med dubbla signaler. För det bör finnas en förklaring till att vi verkar skrämmande omedvetna om när vi pratar mot bättre vetande. Eller så vet vi precis vad vi gör. Fast vi har ingen lust att erkänna det. Vilket är i så fall värst?

Susanna Popova

Fler krönikor av Susanna Popova

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet