Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Investeringar bästa vapen i lågkonjunktur

2019-04-24 18:00

Toppen i den nuvarande konjunkturnedgången passerades enligt många bedömare någon gång i mitten av 2018. Vi skulle i så fall vara på väg mot en nedgång i konjunkturen, som kan bli tydlig mot slutet av detta år, eller under 2020.

Hur djup denna kan komma att bli är svårt att veta. Vad som kan tala för att nedgången blir måttlig är att uppgången varit relativt lugn. Vi har inte sett många tecken på överhettning i ekonomin. Därför skulle dämpningen kunna ta formen av en andhämtning på väg mot en fortsatt uppgång.

Det finns emellertid betydelsefulla faktorer som talar i en annan riktning. Den förra mycket djupa nedgången, som tog sin start med Lehman Brothers-kraschen 2009, var i första hand en finansiell kris som hade sin rot i en alltför hög skuldsättning i industriländerna. Skuldvolymerna är snarast större nu än vad de var 2009. Potentialen för att konjunkturnedgången förstärks eller drivs på av nya finansiella kriser finns därför. Den tilltagande protektionismen och den kvarvarande risken för en hård Brexit är andra faktorer som kan driva på en konjunkturnedgång. Handeln är inte längre den motor i världsekonomin som den varit tidigare under uppgången.

För Sveriges del bör det alltså finnas en strategi för att bekämpa en konjunkturnedgång, som kan riskera att bli djup. Under de senaste decennierna är det Riksbanken som har skött stabiliseringspolitiken. Riksbankens möjligheter att motverka en kommande konjunkturnedgång är mycket begränsade. Reporäntan är för närvarande -0,25 procent. Den kan visserligen återigen sänkas till -0,5 procent eller kanske till och med -0,75 procent. Men effekterna av detta på den inhemska ekonomin skulle inte bli särskilt stora. Genom regleringar som amorteringskravet motarbetar också regeringen och myndigheterna de önskade effekterna av lågräntepolitiken. En mycket aktiv lågräntepolitik från Riksbankens sida ökar också risken för destabiliserande kronfall.

Detta innebär att den stabiliseringspolitiska bördan i stället skulle komma att ligga på finanspolitiken. Under de första efterkrigsdecennierna var detta den självklara arbetsfördelningen. Numera är finanspolitiken dock omgärdad av starka regelverk som egentligen utesluter omfattande finanspolitiska stimulanser. Regelverket tillåter i praktiken endast den automatiska uppgången i budgetunderskottet som en konjunkturnedgång kan medföra. Det har därtill skett en justering av budgetmålet, som lämnar utrymme för en mycket begränsad stimulans. I övrigt skulle vi alltså vara hänvisade till att hålla tummarna för att nedgången inte ska bli alltför djup.

Den bestående låga räntan ändrar emellertid också förutsättningarna för budgetpolitiken. Om räntan på statens skuldsättning ligger nära noll minskar riskerna för att statsskulden ska börja skena när budgeten går med underskott. I ett läge när penningpolitiken är impotent öppnar den låga räntan möjligheterna för en mer aktiv finanspolitik.

Denna syn tillämpar Internationella valutafonden (IMF) i sin nyligen publicerade rapport om tillståndet i den svenska ekonomin. Rapporten pekar på de mycket stora investeringsbehoven som finns i den offentliga sektorn. Detta leder till rekommendationen att investeringarna i denna ökas under de närmaste åren och att finansieringsutrymme skapas genom att Sverige gör ett planerat och tillfälligt avsteg från budgetens överskottsmål.

IMF understryker att avsteget bör göras på ett sådant sätt att den långsiktiga trovärdigheten i budgetpolitiken behålls. Detta innebär att strategin för investeringslyftet bör utformas nu och inte sättas in som en brådstörtad nödlösning när konjunkturen börjar vika.

Denna strategi skulle ge regeringen instrument att motverka den konjunkturnedgång som med stor säkerhet kommer under den innevarande mandatperioden. Politiskt skulle strategin tillföra ett klassiskt socialdemokratiskt inslag i den ekonomiska politiken. Därmed skulle också möjligheterna öka för att de liberala delarna i januariöverenskommelsen faktiskt genomförs.

Four more years?

I USA pågår redan uppladdningen inför presidentvalet 2020. Enligt klassiska kriterier har president Trump en mycket stor chans till återval. Redan i och med att han är den sittande presidenten har han en betydande fördel. Ekonomin går fortfarande bra. Om det inte blir en tydlig nedgång innan presidentkampanjen drar i gång på allvar har han ytterligare ett stort plus. Demokraterna förefaller nu vara på väg att ge honom ytterligare ett plus. Det är inte många i det stora startfältet av demokratiska presidentkandidater som har någon riktig tyngd. Därtill finns det tendenser till kaos inom partiet, som om det består gör det svårt för väljarna att veta vad ett demokratiskt styre skulle komma att innebära.

Mot detta står bland annat att presidenten, med hans förre advokats ord, är en lögnare, en rasist och en bedragare. Som många republikaner påpekar så visste väljarna detta redan när de valde honom 2016, varför det inte nödvändigtvis ger honom något extra minus i valet 2020.

Ulf Jakobsson

Fler krönikor av Ulf Jakobsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet