Konjunkturnedgång vårt minsta problem

Efter ett starkt 2017 börjar vi se allt fler tecken på att världsekonomin är på väg mot en avmattning. Kapacitetsutnyttjandet är högt i de flesta länder, börserna har lämnat sin stadiga väg uppåt och den amerikanska centralbanken har påbörjat en räntehöjningsperiod som stärker valutan. Det i sin tur pressar länder med stor skuldsättning i dollar.

Ekonomierna seglar över okända vatten, vilket gör det mycket svårt att göra prognoser. Gamla riktmärken och tumregler fungerar inte längre. Den senaste stora ekonomiska krisen för drygt tio år sedan förutsågs inte av många. Dess drivkraft var ett krisande finansiellt system med en alltför hög belåningsgrad.

Belåningsgraden på de flesta områden är lika hög eller högre i dag än den var i går. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det är dags för en ny stor kris. De finansiella institutionerna kan vara mera robusta och mera stresståliga än de var då. Från experthåll sägs också så vara fallet.

Något som dock kan konstateras med stor säkerhet är att de politiska förutsättningarna på många plan är betydlig sämre i dag än de var då. Det påverkar möjligheterna att motverka nedgången och det ökar de politiska risker en nedgång kan medföra.

Rent tekniskt är verktygslådan ganska tom på ekonomisk-politiska instrument. Räntorna kommer sannolikt att vara mycket låga när nedgången börjar. Utrymmet för ytterligare penningpolitiska stimulanser är således litet. Budgetunderskotten är stora i de flesta länder, trots att det råder högkonjunktur. Det finns därför inte utrymme för finanspolitiska stimulanser utöver den stimulans som ett automatiskt ökande budgetunderskott ger i en konjunkturnedgång.

I den förra nedgången var samarbetet mellan de olika ländernas centralbanker en viktig faktor när det gällde att begränsa krisen. Denna gång finns ett stort frågetecken om huruvida ett sådant samarbete ryms inom ramen för Trumps America First-strategi.

Denna gång är också knivarna slipade för ett internationellt handelskrig. Mellan USA och Kina är det redan i full gång. Mellan EU och USA har det tagit en paus, men när vi får en nedgång i produktion och sysselsättning i USA är det högst sannolikt att Trump tar till kraftigare åtgärder. I första hand mot Kina, men tidigare planerade aktioner mot Europa lär också sättas i verket. Det kommer givetvis att driva på nedgången.

Om nedgången blir djup finns stor risk att det förvärrar de politiska problemen i västländerna. Under det senaste decenniet har autokratiska och antidemokratiska rörelser blivit alltmer betydelsefulla i Europa och USA. Samtidigt har ledarna i Ryssland och Kina stärkt sin autokratiska profil. På många håll i Europa och kanske också USA börjar denna typ av ledarskap ses som en förebild.

Det finns forskning som tyder på att den stora krisen 2007 och 2008 har bidragit till den skisserade politiska utvecklingen. Det ter sig därför ganska troligt att en ny nedgång, om den blir djup, kan driva på en sådan utveckling ytterligare.

Nästa konjunkturnedgång kan komma att bli ett stresstest för de västliga demokratierna.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

From förhoppning

Centern och Liberalerna har båda utfasad hyresreglering och sänkta marginalskatter i sina partiprogram. Under de åtta år de suttit i regering med Alliansen har inget sådant skett. Vågar man hoppas att de nu kan använda sin nyckelroll i regeringsbildningen till att få dessa viktiga punkter genomförda?