Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Löntagarnas fiende – miljardärernas vän

2016-09-13 22:00

KRÖNIKA. Kanske speglar skattepolitiken att den gamla överklassens förakt mot uppkomplingar har en djup folklig resonans. Vilken den djupare bakgrunden än kan vara, så är politiken ekonomiskt skadlig.

Någon gång på 1950-talet konstaterade Bertil Ohlin (L) att den socialdemokratiska regeringen är miljonärernas fiende men mångmiljonärernas vän. Bakgrunden till detta var att regeringens politik i hög grad gynnade väletablerade stora företag. Detta i sin tur gynnade väletablerade för­mögen­hetsägare, som exempelvis de klassiska 15 familjerna. Det var i första hand beskattningen av bolag och stiftelser som bidrog till detta. Så snart man kom in i den privata sfären var dock beskattningen av förmögenheter hög.

I dag är beskattningen av privata förmögenheter närmast obefintlig. Samtidigt är beskattningen av en löneinkomst som ligger över medianen mycket hög. Vill man i Ohlins efterföljd beskriva den aktuella situationen kan man säga att regeringen är de välutbildade löntagarnas fiende, men miljardärernas vän.

I ett internationellt perspektiv är den svenska beskattningen av privata förmögenheter mycket låg. Sverige har ingen förmögenhetsskatt, ingen fastighetsskatt och ingen arvsskatt. Förmögenhetsskatten är avskaffad i de flesta industriländer. Däremot sticker Sverige ut när det gäller fastighetsskatt och arvsskatt.

Sticker ut gör Sverige också när det gäller beskattningen av löneinkomster som ligger över medianen. Marginalskatterna i vanliga lönelägen för högutbildade är högst i världen. Medan Sverige är ett skatteparadis för miljardärer, är vårt land ett skattehelvete för utbildade löntagare. Regeringen är nu på väg att höja temperaturen där, ytterligare några grader.

Egendomligt nog förefaller det finnas en slags folklig förankring för den förda politiken. Enkäter och resultat från fokusgrupper tycks visa att det hos folk i gemen finns en väsentligt större acceptans för stora förmögenheter och stora kapitalinkomster än för stora löneinkomster. Detta återspeglas också i mediernas rapportering. Reportagen om höga direktörslöner frustar av indignation. Motsvarande indignation ser man sällan eller aldrig när det gäller förmögenheter och förmögenhetsinkomster.

Ska man vara lite spekulativ kan man ana att mäktiga familjedynastier har en särskild plats i det folkliga hjärtat. Arvsskatten avskaffades efter klartecken från kommunistledaren. Den som läst Jorden de ärvde av Björn af Kleen, vet att Sverige är unikt när det gäller att ge förutsättningar för att hålla ihop stora ärvda jordegendomar. Sist och slutligen har monarkin en stark ställning i svenska hjärtans djup. Kanske speglar skatte­politiken att den gamla överklassens förakt mot uppkomlingar har en djup folklig resonans.

Vilken den djupare bakgrunden än kan vara, så är politiken ekonomiskt skadlig. Den leder på sikt snarast till minskade skatteintäkter. Den försämrar incitamenten till utbildning och de minskar värdet av att arbeta och förkovra sig i sitt arbete. Om man vill beskriva de höga marginalskatterna som en straffbeskattning eller som ett skott i foten kan vara en smaksak.

En återinförd fastighetsskatt har en potential att ge betydande intäkter, utan negativa incitamentseffekter. Den ger också positiva fördelningseffekter.

Arvsskatten är problematisk av många skäl. Bland annat genom att den ger starka incitament till skatteplanering. Den skapar problem vid överlåtelse av familjeföretag. Som jag pekat på i en tidigare krönika har stora förmögenheter också en positiv roll att spela i den svenska företagsstyrningen.

Utvecklingen med helt obeskattade förmögenheter bidrar på sikt till att Sveriges internationellt sett redan mycket ojämna förmögenhetsfördelning blir extremt ojämn, vilket heller inte kan undgå att påverka inkomstfördelningen. Särskilt gäller detta om vi behåller eller skärper den nuvarande beskattningen av högre löneinkomster.

En tummetott

Ett av kännetecknen på en populist är att han försöker lura väljarna med halvsanningar/-lögner. Vad ska man då säga om regeringen som trumpetade ut att man nu lade ”den största satsningen på klimat och miljöområdet i svensk historia.” Satsningen uppgår till 12,9 miljarder kronor, varav 5,9 miljarder är underhållskostnader för järnvägen 2019 och 2020. Vi får se om det är tillräckligt för att få tågen att gå i tid 2021.

Ulf Jakobsson

Fler krönikor av Ulf Jakobsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet