Marxism i tiden

2017-05-16 22:00 Ulf Jakobsson
Ulf Jakobsson. Foto: Jörgen Appelgren

I Storbritannien går nu socialdemokratiska Labours ledare Jeremy Corbyn till val på ett marxistiskt program, som kanske skulle varit gångbart för 50 år sedan. Han stöds av entusiastiska och idealistiska partimedlemmar. Detta hindrar inte en kommande valkatastrof.

KRÖNIKA. Enligt ett traditionellt synsätt kan man dela in de politiska partierna i dem som är idéburna och dem som är intresseburna. Ett parti av den förra typen drivs av att genom politiken förverkliga en viss vision av samhället, medan den senare typen arbetar för att bevaka intressena för en viss gruppering i samhället eller försvara den livsstil som gruppen representerar. I båda fallen drivs partiernas medlemmar av en slags idealism.

Ett mer kontroversiellt men kanske också mer fruktbart synsätt på de politiska partierna introducerades redan under 1930-talet av nationalekonomen Joseph Schumpeter. Han såg de politiska partierna främst som olika grupperingar ur eliten som tävlar om att vinna den politiska makten genom demokratiska val. Vilket synsätt man än har är det folkviljan som är avgörande när det gäller vem eller vilka som kommer till makten.

Komplexa företeelser som politiska partier kan aldrig helt fångas in av enkla förklaringsmodeller. Blickar vi runt i demokratierna kan inget av de angivna synsätten helt avfärdas. De flesta skulle nog önska att den idéburna modellen ­ligger närmare verkligheten än den intresseburna. I den idéburna modellen är det lättare att se hur en strävan efter politisk makt kan förenas med ett mått av idealism.

Den intresseburna modellen utesluter dock inte att en eller annan av de kämpande grupperingarna vill ta makten för att kunna förverkliga sina politiska ideal. Denna modell har också fördelen att den politiska striden relativt lätt kan anpassa sig till nya förhållanden och nya strömningar i väljarkåren. Intressant är också att Schumpeter explicit inkluderade politiskt entreprenörskap som en del av sin modell. Det vill säga en enskild individ kan bygga upp en politisk rörelse kring sig själv eller kring idéer som den vill driva.

Vill man förklara och analysera vad som skett i demokratierna under de senaste decennierna, ter sig Schumpeters modell som den bästa utgångspunkten. Så kallad triangulering har sålunda under de senaste decennierna blivit allt vanligare i de västliga demokratierna. Banbrytare på detta område var USA:s tidigare president Bill Clinton och Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair. Vi har också på senare tid sett en hel del av detta i Sverige.

Triangulering innebär att man närmar sig eller tar över delar av motståndarens politiska program. Lätt att förklara som del av ett politiskt maktspel. Svårare att förklara som en idéutveckling inom de politiska partierna. Allra svårast blir denna förklaring när trianguleringen sker över en natt i form av ett påbud från partiledningen. Politiskt entreprenörskap har vi också sett spektakulära exempel på under den allra senaste tiden. USA:s president Donald Trump och Frankrikes tillträdande president Emmanuel Macron är de senaste.

Kanske är det så att om ett politiskt parti i dag ska överleva så måste det i långa stycken agera enligt Schumpeters modell. I svenska Miljöpartiet kan vi bevittna vart en krock mellan renlärighet och politisk verklighet kan leda. I Storbritannien går nu socialdemokratiska Labours ledare Jeremy Corbyn till val på ett marxistiskt program, som kanske skulle varit gångbart för 50 år sedan. Han stöds av entusiastiska och idealistiska partimedlemmar. Detta hindrar inte en kommande valkatastrof. Förmodligen hade han klarat sig bättre med en marxism av märket Groucho Marx: ”Those are my principles, and if you don´t like them … well I have others.

Problemet är att de partier som följer Groucho Marx principer inte drar till sig några idealistiska partimedlemmar, och att partier vars huvudsakliga mål förefaller vara att ta makten på sikt möter ökad misstro från väljarna.

Tar robotarna för få jobb?

Den som vill driva tesen att robotarna tar jobben har gott om exempel att stödja sig på. Ett problem med tesen är och förblir dock den svaga produktivitetsutvecklingen i de flesta utvecklade industriländerna. Produktionen per sysselsatt ökar mycket långsamt. Detta ­tyder väl snarast på att robotarna tar för få jobb. Eller?

Ulf Jakobsson

Fler krönikor av Ulf Jakobsson

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet